Grabbgänget som jag växte upp i var alla överens om att fantasy var den enda genren värd att läsa. Det här är ett gäng som fortfarande träffas och spelar nördspel nu, femton år senare (och det är mycket möjligt att min man är en i gänget och min bror en annan). Rollspel, Tolkien, Robert Jordan, Star Wars, Marvel. Ni fattar. Det är rena Bing Bang Theory.
I tonåren försökte jag mig på både Tolkien och Jordan men fastnade inte. Blev snarare uttråkad. Jag minns att jag då förklarade för närmaste killkompisen att det är skillnad på historieberättare och författare. Bara för att man har en historia att berätta behöver man nödvändigtvis inte ha verktygen/talangen för att kunna skriva den. Jag hävdade att författarna som han hyllade berättade historier, bra historier, men det där med att skapa magi med orden, det var inte deras grej. Skillnaden på att berätta och gestalta, var nog det jag menade.
(Vill bara flika in att jag inte alls generaliserar på det här viset längre. Jag är vuxen nu, och vet att det finns nyanser överallt i världen, ingenting är svart och vitt och jag har ingenting emot fantasy!)
På universitetet lärde jag mig skillnaden på termerna historia och berättelse.
Historian är vad som faktiskt händer, händelseförloppet rakt upp och ner från början till slut, medan berättelsen är hur denna historia är framställd i boken (eller filmen). Det kan ju finnas tidshopp, tillbakablickar, man kanske berättar historian baklänges eller berättar samma händelse om och om igen ur olika perspektiv. Det finns tusen sätt att berätta någonting, men bara en sak som hände och det där kan man naturligtvis leka med i all oändlighet. Sådana lekar ger mig alltid fantasikittlande tankar och manusidéer långt före jag har något att säga.
Jag har skrivit en sån bok, där berättandet står i fokus och inte historien. Tjusningen ligger i framställningen, inte i händelserna, för det händer i princip ingenting (förrän på slutet.) Att skriva den boken var jätteroligt och utmanande och tillfredsställande, och det blev riktigt bra också, men oftast skriver jag inte sådana böcker.
Oftast har jag en historia att berätta.
I fallet med trilogin/serien har jag helt klart en historia att berätta. Faktum är att jag har miljoner saker att berätta: relationer som förändras, fördjupas och prövas, yttre hot, inre hot, personer som föds, personer som dör, fester, bus, skratt, förtvivlan.
Låter väl som en bra historia? Okej. Hur är det med berättelsen?
När jag hade fått min respons från betaläsarna för ett och ett halvt år sedan, insåg jag att jag var precis som de där fantasyförfattarna jag kritiserat en gång i tiden. Jag fokuserade för mycket på historien och för lite på berättelsen. Alla ville ha mer. Mer detaljer, mer beskrivningar, mer magi, långsammare tempo, inte skynda fram och förbi. Ibland undrar jag om jag är den enda författare som fått kritiken "skriv om och gör boken längre", istället för "stryk det här och det här", men det var så det var och det var så jag gjorde.
På ren göteborgska: Det blev görbra.
Men refuserna har fått mig att undra, stundvis i alla fall. Hur är min förmåga att berätta min historia? Historian är nämligen världens bästa, det hyser jag inga tvivel om, men gör jag den rättvisa? Lever berättelsen upp till historien?
Ibland gör den det. Som i slutet av andra boken och i princip hela fjärde. Men första...? Om ni är trötta på att höra mig debattera detta, kan ni gissa hur trött jag är på det.
Men det finns tröst. Häromdagen ramlade jag över författarcitatet: "The story is always better then your ability to write it." (Robin McKinley)
Okej. Dåså. =)
Men jag är nyfiken! Vilket njuter ni mest av när ni läser? Historian eller berättelsen?
5 kommentarer:
Jag brukar dela upp det i story och plot. Plot är sättet som berättelsen -story- berättas på: i vilken ordning saker avslöjas och presenteras och utvecklar sig.
I tex Harry Potter 1 är storyn Harrys första år i skolan och hur han räddar the philosophers stone så att den inte ramlar i händerna på Lord Voldemort. Det som JK Rowling är så bra på tycker jag är just plot. Hon har inte bara en bra story, hon vet också hur hon ska organisera sin plot så att storyn är nagelbitande spännade hela vägen till slutet. Hon håller tillbaka information på rätt ställen, avslöjar den på rätt ställen och har precis lagom med bakgrundshistoria för att man hela tiden ska vilja veta mer om trollkarlsvärlden men utan att det saktar ner farten. Mästar-plotter med andra ord. Förutom att storyn är fantastiskt bra då. :)
Susanna
Berättelsen är lätt det viktigaste för mig! Och texten förstås. Orden, rytmen, formuleringarna. Jag läser varje ord och blir irriterad när jag hittar svaga beskrivningar och slarv. En dålig historia lyfts av bra berättande, aldrig tvärtom. Önskar bara att jag själv kunde leva upp till mina egna krav på textkvalitet:)
/A
Susanna: Precis, story och plot är samma begrepp, men jag föredrar att använda svenska termer när sådana finns.
Det du beskriver i HP skulle jag nog förklara som en lyckad dramaturgi, ytterligare ett hjul på samma vagn. Men onekligen har Rowling lyckats ack så väl!
Anna, min vän, min spegel i mångt och mycket, jag håller med dig precis. Böcker som hänger kvar är de berättartekniskt vackra, böcker att njuta av är de som trollar med ord. Men nej, jag lever inte alltid upp till mina egna krav. *host*
Men jag måste ändå lägga in en brasklapp och säga att fenomenet är ändå tveeggat.
Jag minns böcker som gripit tag för att de var ljuvligt suggestiva, medan minnet av vad de egentligen handlade om har bleknat (berättelse före historia). Men sen finns det historier jag minns, starka känslor, dödsfall, relationer som gripit tag. En bra historia är inte att förringa.
First and more important -- please forgive me if I mis-interpret the swedish terms.
Second, when thinking about a question like this, I like to take the two sides to their most extreme to see what they look like.
Using berättelse with no historia makes me feel like the author is standing on a stage with a sparkly wand shouting, "Look what I can do! Oh, don't look behind the curtain because there is nothing there to see. Just keep looking at my sparkly prose and my spectacular wit, my ability to use words to amaze and impress you."
Using history with no berättelse is like the author standing there with a book in hand, saying "Henry the 8th killed lots of people, the Battle of Waterloo was important, 1066 is a good date to remember, JRR Tolkien was fluent in 17 languages..." and on and on and on.
Sigh.
I want both, and I want them well balanced and on display but not trying to shout louder than the other.
Sean, you are wise as always (and you did not misunderstand the language). Balance, we want balance - though I still agree with Anna that a poorly written story is slightly worse than a well-written book with not that much going on. You've read Sommarregn, and it made you cry, surely you know what I mean?
Hm.
If you imagine a scale with historia on one side and berättelse on the other, and it can be perfect balance, or tip over one way or the other - is it possibly so, that a book leaning towards better berättelse than historia is considered better literature than the other way around?
*starts thinking of Hemingway*
Skicka en kommentar