Ett märkligt fenomen utanför mitt fönster. Himlen är inte vit och inte grå, utan har klätt sig i färg. Världen nedanför är däremot vitare än vanligt, men inte av snö. Snön har smält bort sen en vecka och ändå är de vita staketen vitare än förut och husfasaderna har blonderat sig.
Det är ljust.
Ljust redan när jag går upp, fortfarande ljust när jag lagar middag. Midvinter har släppt sitt grepp om mitt land och min kropp suger i sig av solen som en torr gräsmatta i torka medan mina ögon inte kan vänja sig vid denna underliga syn.
Världen ser inte ut som jag är van; den har blivit gyllene. Jag njuter, men kisar. Ovan.
När jag sitter i solen med min röda Jimmybok och gör scenlistor med bläckpenna mot randig cellulosa som är något av det mysigaste jag vet, långt borta från tangentbord och internetdistraktioner, så inser jag att det inte alls är märkligt att jag skrivit den berättelse som jag gjort, med tanke på var jag bor.
En berättelse om ljus och mörker.
Låter väl originellt?
3 kommentarer:
Åh vad jag är glad för ljuset. Jag njuter av solen som skiner genom mitt fönster. Jag längtar efter lite värme också så jag kan sitta utomhus eller träna ute på den stora gräsmattan. Snälla, låt det bli sommar i år.
Man kan inte ha två kassa somrar i rad, det är emot Svea Rikes grundlag. Oroa dig inte, Dorro. I sommar smälter vi bort. =)
Nä, det är väl inte underligt att man drömmer sig bort till andra världar och tar med sig det bästa från vår verklighet dit:)
/A
Skicka en kommentar