"Om någon säger 'röd' - namnet på en färg - och det är femtio personer som lyssnar, så kan man utgå från att det är femtio olika nyanser de har i sinnet. Och man kan vara säker på att alla dessa röda färger är väldigt olika." - Josef Albers (ur Kevins McClouds Inred med färg)
Det här är ett problem som jag är plågsamt medveten om när jag skriver. Därför tycker jag om att vara specifik. Jag är alldeles för visuell i mitt språk för att godta att min läsare ser fel sorts grön när jag säger grön.
Detta är en källa till oändliga bryderier, för hur beskriver man färg? I åratal har jag varit på jakt efter en färgbok som jag en gång såg på ett soffbord i ett hem jag aldrig satt min fot i igen, men denna bok var exceptionellt bra på att sätta ord på färger och förse mig med språkliga verktyg och användbara namn. Jag har aldrig hittat en bok som matchar den och söker jag i nätbokhandlar eller på biblioteket hittar jag antingen böcker om färglära, ett ämne i fysik och optik som jag inte begriper något om, eller inredningsböcker där färgerna har namn som 2020-G30Y och ska gå hem hos en tapethandlare.
Men när jag hittar riktiga namn på färger - absint, turkisk blå, pompeijisk röd, ljus umbra - så får jag ett nytt problem: vet folk hur de färgerna ser ut? Om jag säger pärlgrå, himmelsblå, purpur, azur, då har jag nog läsaren med mig, men i många fall kan det bli tetigt. Dessutom kan jag inte säga turkisk blå i en bok som utspelar sig i en värld där nästan ingen vet var Turkiet ligger.
Därför lämnas jag ofta till förklaringar. Med adjektiv och metaforer försöker jag beskriva just den här gröna färgens natur och hoppas att läsaren ska hänga med och inte störa sig alltför mycket på att färgen på klänningen tog upp så många ord i boken.
En vacker dag får jag väl en förläggare som drar mig i örat, men tills vidare kör jag på. Jag tycker om färger, jag är ingen svart-vit person med ett vitt ljust-och-fräscht-hem, och om jag säger att jag har målat dotterns rum lila så måste ni ju förstå att jag inte menar bebislila, utan en vacker, mjuk gredelin. Okej?
6 kommentarer:
Eftersom jag jobbar deltid i en affär som säljer färg och dessutom, liksom du, är väldigt noggrann med mina miljöer, har jag också tänkt på det där. Fast du sammanställde de olika spåren väldigt snyggt.
Jag tänker såhär:
Som läsare bryr jag mig sällan nämnvärt om att jag då och då stöter på beskrivningar jag inte förstår. Det kan vara en färg, det kan vara någonting annat. Vill jag ta reda på exakt vad det är, kan jag googla. Men medan jag läser en bok kan jag oftast inte se att innebörden av denna precisa nyansering av t ex färgen grönt handlar om att det är superviktigt att jag ser vad författaren ser. Jag tänker att det snarare handlar om att författaren vill förmedla en specifik KÄNSLA genom denna petiga beskrivning. Alltså har jag förstått att "aha, någonting är viktigt här, det förhöjer miljön som scenen utspelar sig i, men exakt vad det är eller hur det ser ut spelar egentligen mindre roll."
Som författaraspirant vill jag såklart förmedla någonting. I min berättelse spelar färger en väldigt stor roll. Huvudpersonen målar t ex om det hus som är centralt för berättelsen, hela temat kan sägas vara förvandling eller förändring. Och jag håller med om att man vill hitta nya beskrivningar av gamla färger. Så till min berättelse har jag valt att ta fasta på att allt utspelar sig längs en gata där det finns ett par butiker som säljer godsaker. Somliga mornar ligger doften av nybakade sockerbakelser (vad nu DET är!) tät i luften. Vips! beskrivs alla färger genom att likna dem vid ätbara ting. Marsipan och sånt. På så vis får man in KÄNSLAN snarare än precis nyans.
Blir ju nyfiken på att höra hur du läser när du själv inte har skrivit texten: Hur kategoriserar du exakta färgbeskrivningar i tankarna? Blir du irriterad över otillräcklig information? Berättaberätta!
Helt galet hur jag kunde sväva ut så långt i det här. Men perception är sjuuukt intressant ju! Det är liksom grundförutsättningen för det vi håller på med:)
/A
Vad kul att du gick igång på detta, jag har funderat så länge på det. Fullkomligt Älskar det du skriver om marsipan och sockerbakelser, så rätt! (vill du någonsin ha hjälp med bakelser så kanske jag kan stå till tjänst. Har jobbat en hel del i bageri.)
Jag blir sällan irriterad på för lite information som läsare, snarare tvärtom. Jag är en dialog/relations/action-betingad läsare (och skrivare) och miljöbeskrivningar får aldrig bli för långa och ta över. Som du säger, man kan inte bygga miljö bara för miljöns skull, utan det måste leda någonstans, skildra något mer.
Fast det måste jag ta tillbaka när jag tänker efter. Det är väl klart att det är av intresse att veta hur hus ser ut och vilken stil det är på ett rum eller ett skepp... vi måste ju få lov att måla en scen i läsarens huvud. Hm..
Hur som helst, intressant!
Dagens citat: "Men perception är sjukt intressant, det är grundförutsättningen för det vi håller på med." (Hoppas ändringarna är godtagbara av den fantastiska skribent som sa det)
Åh, Vilse, du får vara min redaktör så mycket du vill! :)
/A
Redaktör? Nej, det lät pretentiöst. Jag bara gjorde ditt briljanta uttalande mer citerbart..?
Var trycker man på gilla-knappen här? Jag vet inte om det är möjligt, ens för så fantasiproppade männskor som ni, att ana hur det känns att läsa era utbyten av tankar när man ägnat mellan kl 8.30-14.20 (minus lite lunch) åt att vandra runt i ett brötigt klassrum och läsa på skärmarna till små datorer, föratt sedan komma med så positiv och konstruktiv respons som möjligt till texter som för det allra mesta SUGER rejält. Att timma in och timma ut på stört och utan möjlighet till eftertänksamhet och koncentration, försöka fixa texter som spretar åt alla håll, är röriga och saknar disposition och som är fulla med ounderbyggda (är det ett ord?) resonemang och inkorrekt, blaséartad svenska - det var liksom utmaningen. Det hääääär, som jag läser hääääär, det är att låta själen dricka sig otörstig. Mmmmm. Tack hörrni.
Skicka en kommentar