lördag 26 januari 2013

Mina hjältar

Igår kunde jag halvsitta stundvis, idag sitter jag upp i sängen. För tillfället. Jag har också klarat av mitt mål för dagen: jag har duschat och fönat håret helt själv. No more mohikan. 

I tre dagar har det varit elände, Netflix och jag. Nu läser jag en riktigt bra bok. Det går åt rätt håll, men som alltid när det kommer till min kropp och magsjuka går det alldeles för långsamt. Jag klagar inte, för jag har varit med om långt värre. Jag slapp dropp, ambulans och svimma på badrumsgolvet. Nu i efterhand kan jag tycka att jag kom lindrigt undan, trots att jag är så utslagen och mager som bara jag blir.

Men det kliar lite i mig. Jag har verkligen bara några sidor kvar att skriva på boken och de har stått på standby i dagar. De är otåliga och stampar likt Tranströmers stjärnbilder i sina spiltor. Igår försökte jag blidka dem genom att se på intervjuer på Youtube med människor som jag tycker är lika mina hjältar. Det hjälpte lite. Jag saknar min boks hjälte.

Sen vill jag ge en kort replik till dagens inlägg på Debutantbloggen. Där svarar flera författare på frågan: Vilken bok önskar du att du skrivit? med svaret: Harry Potter.

Jag reagerade genast.

Jag önskar nämligen inte att jag skrivit Harry Potter. 

Varför skulle jag göra det? Jag har ju skrivit min serie och det skulle jag i sådana fall vara utan. Kan inte föreställa mig ett liv utan den. Mitt livsverk (så här långt), mitt allt. Mina hjältars liv skulle försvinna och spolas bort. 

Dessutom vill jag inte ha JK Rowlings liv (utom möjligen för att få en relation till alla de bästa brittiska skådespelarna) och jag vet inte hur jag skulle bära mig åt om jag blev så berömd, eller ens hälften så berömd. Det här med att vara igenkänd verkar väldigt jobbigt.

Men min man tror ju att min serie kommer att bli lika stor som Harry Potter och det är en av hans sötaste egenskaper. Den, och hur han tar hand om mig när jag går ner fyra kilo på en dag och ligger svettig och orkeslös i min säng med mohikanfrisyr. Att han matar mig och bär runt på mig, duschar mig och virar mig i handdukar. Tvättar, handlar, diskar, medlar när barnen bråkar. Kokar långkok, fastän han aldrig gjort det förut.

Han är mitt livs riktiga hjälte.

4 kommentarer:

Kära Syster sa...

Så fint inlägg! Underbar beskrivning av maken:)

/A

dorro sa...

Du har en fantastisk man. Han är så bra på att det. Tänk att man kan säga att man kommit lindrigt undan när man har gått ner 4 kilo på en dag men sluppit ambulans. Du är bra du.

Och jag håller med mannen. Din serie kommer bli större än Harry Potter. Så är det bara.

stora kramen från en sängliggande Dorro

Vilse sa...

Min man rodnar och vill att jag ska ge en mer nyanserad bild av honom, berätta hur irriterad jag blir när han sjunger samma fras hundra gånger i följd, men han kan tydligen inte sin Sean Connery.

I take the good with the bad, togther. I cannot love people in slices.

Villeosagamamman sa...

Fantastiskt fint inlägg. Gillar retoriken såväl som innehållet såväl som att vi slapp ambulansen den här gången.