När karaktärer kliver ur boken

Jag har visst varit tyst här. Jag har försökt återvända till en vardag efter jullov och jag har skrivit. Massor.

Igår ville jag bli klar med veckans kapitlet under kvällen, trots att jag skrivit massor under dagen redan som det var. Jag vände mig till min hjältinna och sa: Tvinga mig att skriva, kom igen. 

Hon svarade! Hon var hysteriskt rolig, faktiskt så rolig att jag skrattade högt en lång stund (kan tyvärr inte dela med mig av skämtet, eftersom de som inte läst serien inte skulle förstå.)

Men jag förstod. Jag känner henne. Utan och innan. Jag älskar henne.

Jag älskar hennes styrkor och ännu mer hennes svagheter. Jag älskar hur hon aldrig tror på sig själv trots att hon är modigast i serien. Jag älskar personerna som dras till henne för att hon är så god. Jag älskar hennes man och barn, hennes föräldrar och fiender.

Hennes historia är min, inte bara för att jag var den hon valde att berätta den för, utan för att jag fått privilegiet att sätta hennes ord på pränt och dela dem med andra och sen få höra deras känslor för henne.

Min lillasyster, som är förebilden till hjältinnan och den jag alltid berättat historien för (historiens mottagare, på akademiskt språk), läste om fjärde boken som jullovsläsning. Hon klämde 746 sidor på några dagar (A4sidor, manus, ni vet) och älskade den ännu mer nu än förra gången.

Jag står i hennes kök och hon pratar om hur hon grät och blev rörd, hur hon skrattade och åt vad. Hon är så lik min hjältinna, så vacker, och när vi pratar finns personerna på riktigt omkring oss, precis som de gjorde när vi var små.

Jag var hög. Jag är hög! I den euforin tänker jag säger något förmätet och högmodigt som strider mot alla Jantelagens stadgar:

Ni borde alla läsa den här serien. Vilken tur ni har som inte läst den än, som har upplevelsen framför er! Då har ni något att se fram emot.