Tålamod?

Idag är det en sån dag när jag har väntat klart. Där! Färdig! Nu känner jag att jag väntat tillräckligt och att förlagen måste höra av sig. Idag, tack. 

Det innebär att jag inte går någonstans utan både hemtelefon och mobiltelefon, för säkerhets skull (inklusive badrummet). Det innebär att jag överväger att mejla redaktören jag träffade på bokmässan och fråga hur det går. Det innebär att jag överväger att ringa Oskar och börja planera självutgivning. Det innebär att rastlösheten sitter lika mycket i hjärtat som i kroppen, att jag går igenom tio års skapandeprocess i huvudet och ser om det finns några luckor någonstans, någonting jag kunde gjort bättre eller annorlunda som skulle kunna förklara de tre nej jag redan fått, utan framgång. 

Boken rockar fett.

Jag har en nära vän som jag pratar med i telefon en gång i veckan, minst, och nu i veckan debuterade hennes man. Hans första bok kom ut och han hade gett ut den själv, uppbackad av en korrekturläsare och ett tryckeri i Falun. Hans fördel är att hans namn är känt i Sverige från andra sammanhang, och jag hoppas att det kan hjälpa honom i marknadsföringen.

Igår pratade jag med hans fru. Det var inspirerande att lyssna på processen de gått igenom sista veckorna men jag tror att det också sådde fröet till min otålighet. Du måste göra så här! sa hon till mig. Folk måste få läsa dina böcker! Hennes man har skrivit, skrivit om, kämpat och blivit refuserad (trots känt namn!) och nu äntligen har han boken i hand och 400 sålda exemplar redan på releasedagen.

Men jag kan inte göra som han. Än. Jag väntar ju fortfarande på tre förlag och jag ser helst att mina älskade karaktärer får ett förlags uppbackning.

Jag vill bara inte vänta längre.

Hjälten stirrade ut mig imorse, missnöjd. Han höjde ögonbrynen och undrade om hans berättelse någonsin skulle få läsas. Till och med han börjar tappa tålamodet. Då är det illa.