Berättelsens huvudkaraktär

Huvudpersonen i min trilogi är en ung flicka. Det mesta ser vi ur hennes ögon, men långt från allt. Persongalleriet är så stort att jag har aldrig riktigt orkat räkna hur många jag nämner vid namn, och personerna som vi lär känna ordentligt är närmare tjugo stycken. Nåt sånt.

Även om detta är flickans berättelse, är det inte bara hennes och jag hade en aha-upplevelse när jag under arbetet med tredje boken insåg att det fanns någon helt annan som kunde ses som berättelsens huvudkaraktär. 

Hela idén djupnade ännu mer när jag dessutom insåg att det är den här andra personen som jag som berättare identifierar mig med mest.

Det här är den personens låt. Just nu lyssnar jag på den för att hamna i trans och kanske våga formulera några av andra bokens mest lidelsefyllda meningar.

Livets mening

Det skulle kunna vara så att te och mörk choklad är meningen med livet.

Det hade varit så, om det inte var för att meningen med livet är att äta ost. Det vet jag sen gammalt.

Men den bittra chokladen på tungan som sköljs över av hett te och värmer kroppen inifrån, det har något himmelskt över sig.

Lite lätt känslosam

Quiche i ugnen och ögon på klockan. Ikväll ska jag iväg och greja scen till julpjäsen och imorgon blir det genrep. På lördag kör vi, inför publik och allt!

Det är där min dag är, men inte jag. Jag är lättad över att mina monsterkapitel (de där två som bara inte ville låta sig skrivas) är färdiga! Det betyder att jag har nytt att sätta tänderna i och detta nya spinner i bakgrunden.

Det vankas nya avsnitt bland det gamla. Åh, vad vi älskar nya avsnitt.

Så plötsligt när jag rör mig mellan köket och pianot så som man gör när man lagar mat (det vet väl alla? man har så bra utsikt över spisen/ugnen från pianot) kommer helt andra ord.

Ord som hör hemma nära slutet på den här boken, i ett helt nytt avsnitt som jag funderar på att sätta på en piedestal och putsa med blankmedel.

De där orden grep tag i mig, trots att jag klockade mat och planerade pjäs, och det så till den grad att jag inte kunde annat än att börja lipa.

Sån är jag. Låt mig hälsa, vi har kanske inte setts förut. 

Det är jag som fantiserat mig Vilse.

Jimmyboken

Jag gjorde just en tidsresa. 

Jag skulle bara slå upp ett namn i min Jimmybok (den som undrar vad en Jimmybok är kan läsa det här), den fysiska varianten som står bredvid datorn, men började istället läsa den från början. Läsa mina tankar när jag skrev min första bok för elva år sedan.

Jag var så stolt! Undrande, men stolt. Beslutsam. "Låt Herr Carpenter ljuda i öronen!" skrev jag när jag påbörjade min första roman för vuxna efter det att ettan och tvåan i trilogin var skrivna. Herr Carpenter... det är Emilys lärare i LM Montgommerys serie. Han tycker att hon använder för många adjektiv. Tillåt mig: hahaha.

Så längesen det var. Nu river jag upp och skriver om alltihop utan att blinka.

Vilken resa ändå. Här står jag idag med ett decennium av romanskrivande i ryggen. Det är faktiskt värt något, oavsett hur den här väntan kommer att sluta.

Advent

Avklarat: Veckohandling, tvätt och sjukhusbesök.

Kvar: Adventsfint.

Tvååringen ser på Narnia (som alla vet är den officiella jul-filmen) och sexåringen är hos sin bästis. Kvar är jag, nioåriga dottern och hennes lista.

Listan på adventsfixandet.

Dammsuga, dammtorka, putsa, stryka gardiner, byta gardiner, adventsljusstakar, röda dukar, stjärnor. Krubban och tomtarna får kanske vänta till söndag, om det går att hejda nioåringen.

Hon går med listan och pennan bakom örat och bockar nogsamt av varje färdigt moment.

När hela listan är avklarat och potatisgratängen som ännu inte är gjord ligger i magen, då kommer mannen ta barnen till simhallen eftersom det är onsdag.

Och då ska jag skriva.

I ett hus som är adventsfint.

Måtte det bli produktiva timmar.

Antingen eller

Åh, vad jag hatar transportsträckor. De är så mycket jobb.

Vändpunktscener, ja tack. Skrattlockande scener, ja tack. Relationsscener, ja tack. Ångestscener, ja tack. Stirra döden i vitögat, ja tack!

Men transportsträckor. Ugh. Och jag kan ju inte bara hoppa över det. Då skulle ingen veta vad hon gör där. Hon måste ju först gå dit.

För att citera favoritfilmen nummer ett, Shadowlands, och en fiktiv CS Lewis:

I've always found this a trying time of the year. The leaves not yet out, mud everywhere you go. Frosty mornings gone, sunny mornings yet to come. Give me blizzards and frozen pipes, but not this nothing time. Not this waiting room of the world.

Give me blizzards and frozen pipes, but not this nothing time.

Ingen musa i världen kan göra skrivandet underhållandet i det läget. Bara disciplin åstadkommer text.

Eftersom jag bloggar om det, antar jag att disciplinen tryter för tillfället.

Olika berättarstilar

Jag fyllde år i somras och ville helst av allt gå och se La Delicatesse på bio med min man för att fira. Barnvakt tycktes omöjligt och vi hyrde Små, vita lögner istället, en annan fransk film som skulle bli en av de bästa filmupplevelser vi haft.

Mannen och jag var båda frälsta. Vi satt och pratade om filmen och dess berättarteknik i nästan en timme efteråt (riktigt så länge brukar man inte behöva, framför allt inte min man som inte är författare.) Allt var så nytt och annorlunda. Ingenting (jag upprepar: ingenting) var serverat på färdigupplagda fat och ingenting förklarades. Ingenting.

Och det var så befriande.

Det var Hollywoods stora motsatsfilm. Ingen sa "Hej, brorsan," för att underlätta för tittaren, utan (nästan) alla relationer förblev oförklarade. Vi visste inte hur det kom sig att de där kompisarna kände varandra och i många fall visste vi inte vad de jobbade med (eftersom det utspelade sig under semestern behövde det inte sägas.) Karaktärerna var trovärdiga och berättelsen totalt oförutsägbar. Vi visste inte om Antoine skulle få den där tjejen han snackade om hela tiden eller hur det skulle gå för stackars trängda Max. Det gick inte att förutse.

Och sen slutade den bara.

Den började mitt i alltihop och slutade utan direkt upplösning. Och det fungerade enastående väl. Tittaren klev rakt in i något, utan förklaringar, och kastades ut igen en stund senare.

Detta satte igång min hjärna på ett sätt som få saker gjort förut. 

Jag har en bok som vi kallar för Boken som Ligger på Lut. Det är den jag kommer att skriva när alla förlag tackat nej till trilogin och omskrivningen av den här tvåan är helt meningslös (alternativt den bok jag skriver när trilogin är utgiven - ha ha). 

Boken som Ligger på Lut är en annorlunda bok från mina andra. Den har ingen direkt berättelse. Ingen början, mitt och slut. Fast det är klart att den har. Det är tre vänner som checkar in på hotell och två dagar senare checkar de ut. Det är storyn.

Men sen kommer det bli lite fransk film av det hela. Hoppas jag.

Och idag när Sofia skriver om böckers grundläggande struktur, kände jag mig tvungen att prata om fransk film. Ska jag hårddra det (och det kan jag, jag är litvetare) är det väl klart att samma struktur fanns i Små, vita lögner, men ack så ytligt och flyktigt. Berättarstilen och berättartekniken skiljer sig markant från den klassiska story (ung pojke reser ut på äventyr, räddar världen, kommer hem) och det lockar och drar något kopiöst i mig.

Vad jag egentligen undrar (om någon orkar läsa hela vägen ner hit) är om det finns berättelser helt utan den där stommen som Sofia pratar om, och om de i sådana fall bara är såna här konstiga böcker som Calvinos resa genom världen (där varje kapitel upplevs fristående eftersom huvudpersonen byter namn, kön, tidsålder och ändamål hela tiden, men ändå ska vara samma person) eller om helt vanliga feel good-böcker som Boken som Ligger på Lut också kan lyckas med det. I någon mån.

För jag tror att de kan vinna på det.

Söndagskväll

Lång dag. Lång helg. Man i Örebro.
Lång repning till julpjäsen. Trött i huvudet.
Tre barn att få i säng. Själv.
Sen. Något hägrar. Långt, långt borta.

En vind är det. En vind och en flicka och hennes tvivel på sig själv.
Jo. Jag hör den.
På avstånd.

Viftar musan med sitt trollspö
(och det brukar musor göra bara de matas med musik)
så blir det du och jag sen, kapitel fem.

Du och jag.

Om orken finns kvar.

Berusad

Dagens skrivarlåt går på repeat. Högtalarna är uppvridna långt över det normala. Fingrarna smattrar så fort att det nästan gör ont i dess mjuka toppar. Den stegrande musiken växer inuti mig medan texten framför ögonen tar form. Killen som berättar vaknar glad, men det dröjer bara minuter innan världen rämnar.

Och sen. Katharsis. Klar. 

Scenen som gått på repeat hela förmiddagen (i tvättstugan, på lekplatsen, under lunchen) finns på papper. 

Och den är  s å  b r a.

Därför är jag författare. För att vara med om sådana här stunder. Det, och inget annat.

Dagens citat?

Dagens citat är en förfrågan.

Svenslärarsystern påstår att någon aktad författare, hon minns inte vem och Google hjälper inte till, har sagt följande:

You want to be a writer? Follow these three advice: 

Read Anna Karenina. Read Anna Karenina. Read Anna Karenina.

Någon som hört detta och kan säga vem och vad? Tips emottages tacksamt.

Tillsvidare har jag precis köpt den nyutkomna svenska översättningen av Anna Karenina med motiveringen "Varje generation ska ha sin översättning av de odödliga böckerna. Då är det sannerligen på tiden när det gäller Anna Karenina, som inte tolkats till svenska sen 1920-talet." (källa) Jag behöver knappast säga att boken är gigantisk och kommer räcka lääänge, men det var något trösterikt över att läsa de första sidorna och äntligen få veta vilken familj boken börjar i, efter den välkända första meningen: Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.

Men det var inte bara svensklärarsysterns förtjänst att jag klickade hem boken från Bokus. Först och främst är det nog Anna Lovinds berättelse om hur boken räddade hennes liv och sen filmatiseringen med Jude Law och Kiera Knightly som kommer på bio i dagarna.

Men järnspikar, vilken bra författare jag ska bli nu.

Delmål

Alla som skriver långa böcker vet att man måste sätta delmål. Vad alla kanske inte vet är att man måste fira dessa delmål.

Därför tänker jag nu hitta på något roligt. Jag har skrivit tre långa kapitel på mindre än en vecka. 51 sidor.

Det ska firas.

Orden jag saknar

Det finns vissa ord som jag inte kan använda i den här serien. Ord som omänskligt eller okristligt kallt är bannlysta eftersom serien utspelar sig i en värld utan religion och folken som lever där är inte människor.  Man kan inte tala om mänskliga rättigheter i en värld där ingen är människa och man kan inte säga att en plats är gudsförgäten om ingen hört talas om gud. Raden av ord som inte fungerar på grund av detta är  många och alltid svåra att hitta ersättare för. Jag är lämnad till omskrivningar.

Sen saknar jag mina dialektala ord, ord som Jag använder, men som inte finns i ett riksspråk. Görjobbigt till exempel måste ersättas av blaséartade jättejobbigt och bamba med matsal. Det faller lite platt i mina öron, men det är inte mycket att göra åt. Har vi förflyttat oss till en annan värld lär de knappast tala göteborgska.

Men det finns fördelar. 

I min värld har de egna ord och uttryck som bara finns där och som blir en del av världens identitet. Helst skulle jag hitta på massor av sådana uttryck, men jag har valt att bara ha några få som istället används ofta.

Jag  kan tyvärr inte avslöja vilka. En trollkarl håller på sina tricks.

Dagens citat

En världsberömd författare som inte skrivit något på tjugo år och en ung redaktör som vill att han ska skriva igen. Scenen är ett ruralt Italien.

Filmen heter Shadows in the sun och är en av mina favoriter. Den är mysig och förutsägbar, men resan till det självklara slutet är mycket sevärd. Dessutom spottar författar-karaktären ur sig fantastiska skrivarcitat mest hela filmen, vissa med hög igenkänningsfaktor, andra med goda råd. Jag ser filmen en gång om året.

Jag ska dela ett sådant citat med er nu. Mitt favorit-skrivarcitat, om inte allra högst i topp så i alla fall topp 3. Det var ett citat som ekade i mig i flera år innan jag vågade prova och påbörjade den resa som går att följa på den här bloggen. Okej, det kommer från en film och inte från Hemingway, men jag kan lova att det är sant, för jag har provat.

Författaren har läst ett utkast till den unga redaktörens första egna manus. Hans råd är som följer.

You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself to let them go.

Jag säger det en gång till.

You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself to let them go.

Han föreslår helt krasst att han bara ska lägga undan alla de där sidorna! Vem fixar att göra något sådant? Hur gör man det?

Men det går. Jag har gjort det.

För mig betyder det att om en historia är bra, men berättelsen - hur den gestaltas - inte är det, så våga språnget och skriv helt nytt i ett tomt dokument. Ibland låser den gamla texten fast dig.

Följa det här rådet är just vad jag ska göra idag. De sista sju sidorna i kapitel 4 kommer antagligen må bra av att jag inte ens tittar på den gamla texten, utan bara skriver helt nytt. 

Here goes.

Jag tror att jag har citerat det här förut på bloggen, men det tål att upprepas. Nu har ni dessutom källan.

Ett lerkrig

Det var en gång en scen i en bok. Scenen hette Lerkriget. 

Scenen var stämningsfull och somrig och omtyckt av sin författare för att den andades hennes egen ljusa barndom. Scenen var placerad i första bokens första kapitel och låg där för att presentera huvudpersonen och den värld som hon höll på att lämna. 

Sen skulle författaren skriva om boken och Lerkriget mötte all världens kritik.

Du får inte vara kvar för du gör första kapitlet segt. Du drar ut på en inledning som redan är tillräcklig. Du borde inte finnas med.

Men Lerkriget överlevde både första och andra redigeringen på grund av ett mycket enkelt faktum: Huvudpersonen tänker tillbaka på denna händelse flera gånger under seriens gång, framför allt i kapitel 4 i andra boken. Slutsatsen var glasklar: Lerkriget måste vara kvar, annars skulle hela serien rämna.

Sen kom den tredje redigeringen av första boken. Lerkriget överlevde även den. Skrevs om, men överlevde. Men så plötsligt, under den sista genomläsningen innan skick till korrläsare, togs Lerkriget abrupt bort. Om korrläsaren tycker att tidshoppet verkar konstigt lägger vi tillbaks Lerkriget, tänkte författaren.

Korrläsaren tyckte inte tidshoppet var konstigt och Lerkriget var borta.

När författaren två månader senare sitter och skriver om kapitel 4 i andra boken händer något märkligt. Hon raderar hela den scenen där huvudpersonen refererar till Lerkriget, rycker bort tre-fyra sidor, för hon vill hellre ha med en annan scen i det kapitlet. En mycket roligare scen.

Poff. Inte en eftertanke, ingen ångest, ingenting. Bara självklart.

Tänk om hon förstått det från början.

Slutsats: Behåll aldrig något som känns fel bara för att det eventuellt dyker upp igen senare i en serie. 

Det kanske det nämligen inte gör.

Tyket

Jag kan tycka att det är något av ett hån att få post från Bonnier som inte är den post som man går och väntar på.

Reklam, när man väntar på sin dom.

Ett hån.

Sensation

Jag tror att jag har knäckt livsbalansens gåta! Känner mig som Buddha.

Med risk för att låta som en bvc-tant ska jag förklara min insikt genom en liknelse ur vardagslivet. Mitt vardagsliv.

Jag brukar säga något när det kommer till små barn och deras matvanor som lyder ungefär så här: Det viktiga är inte att de får i sig något från alla kostcirkelns delar under varje måltid, utan under loppet av en dag.

Mina barn har varit såna att de kanske bara ätit makaroner vid lunchen och sen bara fläskfilé och broccili till middag. Om du toppar det med frukstunder och välling blir det liksom bra när man slår ut det. Det viktiga är ju att de får i sig all sorts näring under dagens gång.

Tänk om det fungerar likadant med livet? 

Jag blir lätt frustrerad de dagar som jag bara städar och inte hinner något annat. Ännu mer frustrerad de dagar som jag bara skjutsar runt barn till pianolektioner och aldrig hinner packa ner i diskmaskinen. Sen sitter jag och skriver en hel dag och får ångest när jag ser leksaksströsslet över golvet och dammråttorna i hörnen.

Men tänk om balansen inte ska uppnås varje enskild dag utan istället under loppet av en vecka. Under en vecka är jag både nyttig (tvättat, handlar), gör saker med barnen (bakar bröd, springer på playdates) och skriver (och ja, umgås med underbaraste mannen.) 

Är inte det en sorts balans? Kan jag inte släppa på frustrationen och ångesten då, fastän många dagar gärna får övervikt å ena eller andra hållet?

*känner sig klok*

För låt oss se saken som den är: vi vet alla vilket som gärna tar över livet (skrivande) och vad som då känner sig försummat (familjen, huset). Så kan vi inte ha det.

Ett avslöjande

För att låta bli skryt tänker jag bara konstatera att jag varit galet produktiv de senaste två dagarna. Ingen människa vet hur jag burit mig åt. Vem tog hand om barnen? Hur hann jag skriva och baka bröd, laga middag och vika tvätt? Ingen vet, men sidorna har flugit fram och jag har nått veckans mål med råge. Med tanke på hur mycket irriterande pusslande jag ägnat mig åt under en seg vecka, är jag jätteglad för alla färdiga sidor.

Men nu vid min andra genomläsning av min fantastiska text blir jag fundersam. Jag ägnar mig ju åt förtätning här, väver ihop trådar, fokuserar handlingen till huvudtrådarna. Inget tjafs. Blir det inte lite tjatigt och ännu farligare, blir det inte lite övertydligt? Övertydligt.

Trött i fingrarna, trött i tankarna går jag ner mig, trots lyckade skrivdagar. Det här kanske inte är så briljant som jag tror.

Vet ni vad jag tänker då? Ska jag avslöja det?

Jag tänker så här. Det måste inte jag bestämma nu. Om den här scenen ska vara med eller om den där meningen blir för övertydlig, det måste inte jag avgöra själv.

Jag skriver ju om andra boken i trilogin/serien. Tanken är ju att någon ska nappa på ettan och blir det kontrakt på en bok borde de rimligtvis vilja ge ut fortsättningen och då kommer jag alltså inte behöva jobba med tvåan ensam på samma sätt som jag gjorde med ettan. Jag skriver om den nu för att ha en fortsättning att visa intresserade förlag (om någon skulle få för sig att höra av sig.) Ettan däremot skulle ju färdigställas och stötas och blötas i det oändliga så att förlagen ser potentialen och vill ha den.

Men med andra boken kommer jag ju att ha en redaktör att dryfta de här frågorna med. Kaxigt, jag vet.

Men man får väl hoppas.

Kvällens skrivarlåt

Beroendeframkallande musikaliskt vacker. Resten av låtarna är lika bra.

Flytet

Jovars, annars är man ju inne i flytet igen, efter en veckas ångest och lidande. Det är nästan så att det är värt det. Fnittret och lyckopirrandet som ackompanjerar flytet smakar så bra och sitter så fint.

Det är väl klart det är värt det! Det är ju därför man tar sig igenom sin ångest. För att det väntar ett fantastiskt pris när man väl landat. Ett tvådelat pris.

Först underbara skrivtimmar och sen en underbar text att toppa tårtan med. 

2400 ord and counting. *återgår till dokumentet*

Snott från fejan

Där hör ni förlagen.

Indie-pop

En fundering. 

Indie-film och indie-pop ses som en positiv stämpel (eller hur Elin?). Ingrid Michaelson som jag lyssnat på idag är en sån som inte vill sitta på någon stor label och skriva musik, utan hon vill vara indie-pop-tjej även efter det att hon får utmärkelser och grejer, om jag förstått hennes biografi rätt.

Så är det inte i förlagsvärlden.

"Hej, jag har skrivit en bok som ges ut på ett yttepytteförlag som aldrig når någon och det är asgrymt." Öh, nej. Så är det inte. Man vill sitta på en stora scenen på bokmässan och den är det Piratförlaget som har. Eller? "Nordstedts ska det vara, annars lägger jag ner."

Hur ser folk på det där egentligen? Hur rangordnas förlag (och varför skiljer det sig från musikvärlden, eller gör det inte det)?

Darrar igen

Magknip. Darrande händer. Nej nummer två damp ner.

Positivt: Trevligare tongång än sist i nej-tack-brevet.
Negativt: Bara fyra kvar.

Fyra kvar.

Paniiiik

Allt som hände var att jag skulle kolla upp en sak i första boken. Hur var det, tog jag bort att mamman fick den där boken i present när jag gjorde senaste omskrivningen, eller står det kvar? Jag behövde veta, eftersom mamman plockar fram boken nu plötsligt i tvåan och om hon inte fått boken, kan hon inte plocka fram just den boken och då måste jag ta bort det.

Alltså öppnade jag dokumentet för första boken, den som ligger hos förlag. Jag använde sökfunktionen och hittade rätt stycke med en gång.

Jag läste.

Jag förfasades.

Vad är det här för crappig text?? Det kan inte vara 3.0-versionen, det bara kan inte det!

Men det var det. 

Sa jag att det här är texten som ligger hos förlag? Nu? En text som de läser och bedömer?

*andas in och ut, på tok för snabbt, på tok för djupt*

Men mina systrar, min närmsta vän och min korrläsare har sagt att manuset är bra. Det har de. 

Dagens citat

För tillfället arbetar jag enligt följande citat av Maya Angelou:

“What I try to do is write. I may write for two weeks ‘the cat sat on the mat, that is that, not a rat,’.... And it might be just the most boring and awful stuff. But I try. When I’m writing, I write. And then it’s as if the muse is convinced that I’m serious and says, ‘Okay. Okay. I’ll come.”

Hon har fortfarande inte hört av sig. The muse, alltså, jag väntar inget besök av Maya Angelou.

Den där musan behöver lite mer övertalning. I'm getting there.

Min berättelse eller allas?

I anda av att den sista Twilight-filmen har premiär nästa vecka, tänkte jag citera något som Stephanie Meyer sa i en intervju nyligen.

Frågan var om det skulle bli fler vampyrböcker. Meyer har tidigare sagt att det kanske skulle bli en uppföljare med vissa av karaktärerna, även om berättelsen om Bella och Edward är avslutad. "But it is a little crowded right now," sa hon. 

Crowded. Trots att mina läsare kan räknas på handens tio fingrar, förstår jag den känslan. Meyer sa: "It used to be my place, where I could hide out, but it is a little crowded right now." En gång i tiden ägde hon den där världen och det var en plats dit bara hon flydde, en plats som bara hon kände till, men nu delar hon den med miljoner andra och kan därför inte skriva om den.

Jag hävdar att två känslor står mot varandra. 

Å ena sidan har vi det här som jag pratade om för längesen, att det är bara när mina böcker blir lästa som mina karaktärer får liv på riktigt och det är ju det som är hela målet med att bli publicerad. Jag vill att mina huvudpersoner ska få leva, att deras fantastiska historia och kärlek ska finnas.

Å andra sidan har vi en helt annan känsla, helt i linje med vad Stephanie Meyer säger. Min berättelse, denna min värld, är min heliga fristad, platsen som bär mig genom livets riktigt stora smällar och som jag beskrev här, har det hänt att jag fått en oväntad önskan att behålla alltihop för mig själv, för att det är bara då som det är mitt.

Det är en omöjlighet. Ingen författare kan få både ock och på något sätt känner jag att vi som står i brytpunkten mellan hemmaknåpande och förlagsvärlden behöver vara medvetna om konflikten.

Men det var trösterikt att en författare som sålt miljontals böcker över hela världen, fortfarande lider av scenskräck, som hon beskrev det. Hon kan bara skriva bra när hon tror att hon skriver för sig själv, sa hon. 

Så funkar jag med. Om jag intalar mig att ingen någonsin ska se det jag skriver, då blir texten som allra bäst, för då känner jag mig fri.

Ps. Ska se om jag hittar tillbaka till intervjun med Mrs Meyer så jag kan länka. Annars får ni helt enkelt tro på mig.

Ruta noll

Finnes: Tio nya, hemlösa avsnitt.

Sökes: Passande plats i manus att lägga dem på, som både passar kronologin och dramaturgin i boken.

Önskas: Skrivtid att flödesskriva en massa bra idéer som inte kommit än.

Övrig information: Den briljanta lösningen som jag kom på igår höll inte, visade det sig. Logisk lucka. Tack för den.

Så nu står man här, tillbaka på ruta noll och känner sig vilse. På riktigt. Över hjärnan ligger trasiga kapitel och skräpar och gör mig så där irriterad som jag annars blir på smulor på köksgolvet och leksaker i vardagsrummet.

Är det då man åker till Ikea med familjen och kollar på garderober?

Behov

Pernilla skrev häromdagen på Debutantbloggen om att vara författare. Att det är ett liv mer än ett yrke. Hon skrev en lång radda med saker som författare gör och jag kan skriva under på allihop. Precis så gör jag. Sån är jag.

En av dem var denna: 

"Att tacka nej till saker andra aldrig skulle nobba, bara för att få sitta hemma och skriva i lugn och ro. Att alltid väga det man ska göra mot det att få sitta och skriva istället."

Aaah. Så svårt! Igår tackade jag nej till att gå på bio med min mamma (en film som jag velat se sen i somras) för att det var onsdagkväll och det är bara då jag får skriva ostört på hela veckan. Det går inte. Jag kan inte säga upp det. 

Men det är så svårt. Varför, kan man ju undra. Varför är det så viktigt? Vad ska det spela för roll om jag får skriva eller inte, det är knappast som att det är mitt levebröd.

Och då tänker jag på vad Bon Jovi (av alla människor) sa på Skavlan (fritt ihågkommet): Alla undrar om jag tänker sluta, för jag behöver ju inte spela mer för pengarna. Men det handlar inte om pengar! Det har det aldrig gjort. Det är ju det här jag vill göra i livet. Det är det här jag brinner för.

Bon Jovi har sin musik och jag har mina böcker. Hans publik är något större än min.

Än så länge.

Lägga pussel

Inlägget som postades nyss skrev jag igår, internetlös. Jag postade det nu från min dator, men hemma hos min mamma. Jag tänkte passa på att posta ett inlägg till.

Likt konstnären är jag i den där lidandefasen just nu. När man krystar och föder under outsägliga plågor, som Sven Sidney säger. Jag lägger pussel och det är inga 32-bitars direkt, utan de mest intrikata pussel som finns.

Jag har ett gäng gamla kapitel med utmärkt dramaturgisk kurva inom varje kapitel och snygga cliffhangers o allt. Dessa måste jag riva upp. Gamla grejer ska bort eller kortas ner, annat ska bli längre och nytt ska till. Allt gör såklart boken till det bättre, men det skapar total obalans i mina kapitel.

*sliter sitt hår*

Efter fyra timmars grubbel igår och nästan lika många idag börjar det eventuellt klarna. Jag tackar Anna för kommentaren som damp ner nyss och instämmer: Tvivel kommer, tvivel går.

En bättre bok man får?

Broms

Det är sällan jag behöver bromsa mig. Jag vill helst bara skriva jämt, jämt och bli klar. Känslan av att vara klar och kunna läsa igenom berättelsen som jag älskar från början till slut är underbar. Jag gör allt för att komma i stämning, hitta nya trådar och tankar, allt allt som föder mer och mer text.

Men plötsligt idag tog jag bort händerna från tangentbordet. Det här blir inte bra, tänkte jag. Det här låter som en såpopera, lite som Barbie-filmerna barnen envisas med att se på när jag skriver. Så kan vi inte ha det.

Ibland ballar min fantasi ur och blir för mycket såpopera och det är något jag tillåter i mina dagdrömmar, men inte i böckerna. I böckerna ska alla små saker leda någonstans, leda framåt och till något större. Det är klart att jag tar med sånt som folk kan tycka är underhållande, men det finns gränser. Tydliga gränser. Det här  är visserligen en ungdomsbok och jag har försökt att göra karaktärerna lite mer tonåriga i den nya versionen, men det är ändå litteratur. Inte urtjusig finlitteratur, men litteratur, och då måste det finnas gränser på hur corny det får bli.

Just idag kändes de gränserna luddiga, så luddiga att jag nu överväger att slänga nya stycken.

Hm. Menar jag alltså, att jag ingen ska få läsa den roliga konversationen mellan killkompisarna om vad som hänt den ena av dem? Ajans. De är ju så roliga. Men... antagligen är det just den här scenen som blir too much.

Synd.

Internet

Jag har inget internet på min dator.

Jag har tre blogposter. Men inget internet.

En kort notis från telefonen är allt det blir ikväll.

För jag har inget internet.

Vanliga torsdagsbryderier

1118 ord senare sätter jag mig med bokens kapitelöversikt. 1118 fantastiska ord skrivna i arla morgonstund, laddade av tonårsfrustration och konungsliga plikter.

Men var ska jag lägga dessa nya ord? Hur gör jag om kapitlen? Eftersom kapitel 12-18 är helt färdiga, ger jag mig nu i kast med kapitel 5-8. 9-11 är nämligen under kontroll och kommer först skrivas efter mitt besök på Göteborgs Historiska Fäktningsförening. Kapitel 19-24 kommer att bli mitt pris, det jag skriver när början är klar. 19-24 består endast av E P I S K A  sidor (i ordets sanna bemärkelse och inte det där urvattnade som folk slänger sig med jämt numera). Slutet är jag inte orolig för.

Och början på den här andra boken börjar se sagolik ut. Den har alltid varit bättre än början på första boken, men nu är den nästan fööör bra.

Hur ska jag få plats med så mycket i så få kapitel? Är det dumt av mig att klämma in mer?

Nej, det kan det inte vara. Vi älskar ju den här nya tråden.