Lade och sade

eller la och sa? I skriftspråk alltså.

Enligt lektörens råd

sitter jag nu här och slappnar av allt vad jag orkar. Åh, vad jag slappnar av. Redig som man är bygger jag ut det där stycket som han tyckte kunde få två-tre meningar till och råkade dessutom få med en åsikt av bara farten, något han också efterlyste.

Jodå. Slappnar av och mjukar upp språket, det är vad jag gör. Blir görbra faktiskt. Lite likt nya, älskade berättarrösten i trilogin stundvis, men jaja, det är väl så jag låter dådå.

Men när jag inte sitter med dokumentet slappnar jag inte av. Då skickar jag ansökan till rektorn och skickar det där mejlet till den där mejladressen som jag fick på bokmässan till den där personen som jag tror kommer gilla mig. Ni förstår att av alla fynd jag gjorde under helgen, är min käraste ägodel just det där bokmärket/visitkortet som jag suktat efter.

Mm.

Men nu kommer Busan, tre och ett halvt år gammal, tittar på mig och säger:

"Mamma, nu färdig borstat håret. Nu spänne. ALLVARLIGT?!"

Får väl sätta i hårspänne dådå. Men mitt manus...

Bokmässan summering

Hade en lång lista på folk att träffa, montrar att inspektera och böcker att klappa på.

Har betat av rätt bra. 

Vissa hopp har falnat, men än inte dött

Vissa hopp har tänts.

Några kontakter har knutits, men kanske inte så många som andra lyckades med.

Är inte så bra på mingel. Än. 

Övade i alla fall.

Var med på en pitch och en lektörsläsning

den ena mycket skum

den andra givande.

Ruvar på tankar 

Väger åsikter på guldvåg

Framför mig ligger en spännande deadline.

Innerligt tacksam för goda vänner.

Och där kröp stora dottern ner i sängen och kräver att få höra ett avsnitt ur boken vi läser. Bara ett. Ur min bok. Vi är i slutet och den oväntade upplösningen väntar.

Okejdå. Bara ett. Det är nog vad jag och min begynnande förkylning behöver.

Efter det väntar sömn följt av hårt, flitigt arbete. Bokmässan har stängt, men är alls inte över. Jag kan fortfarande blunda och uppleva lysrören, muntorrheten, surret, böckerna och folket. 

Jag vinkar ditåt och säger som Roy:

Hejdå mässan. Vi ses imorn. Eller nästa år.

Fest på hemmaplan

Färdig!

Nu är huset redo att ta emot gäster.

Jag har städat, men inte gjort mig till.

Inte moppat, inte plockat bort varje liten posthög.

Genom huset färdas min favoritdoft: gryta.

En av många fina saker med bokmässan, är att långväga vänner har anledning att komma till stan. Hit där jag bor till vardags. 

Nu ska jag belöna mig för gott utfört arbete med en stund vid pianot.

Välkommen.

Bästa bokmässepeppet

Jag vet inte om ni läste Emily-böckerna när ni var fjorton, men det gjorde jag. Emily hade sin skollärare Mr Carpenter som läste allt hon skrev och sa att hon led av adjektivsjuka och kom med annan konstruktiv kritik. Mr Carpenter var en av de mycket få personer som uppmuntrade Emily att skriva.

Idag träffade jag en man som visserligen aldrig stått mig så nära som Mr Carpenter, men ändå är det närmaste jag har en sådan: min gymnasielärare i tillvalskursen "Skapande skrivande".

I tjugo minuter pratade vi förlagsbranschen, utgivning, frilansjobb och bokmässa. Om att skribenter och författare nuförtiden måste synas och höras så mycket, att det inte räcker med att kunna skriva bra böcker. Man måste kunna sälja, marknadsföra, ha tid att finnas där det händer.

Han har sagt upp sig från sitt jobb som lärare i svenska (faktum är att jag ringde rektorn i måndags i jakt på ett långtidsvick för hans tjänst) för att skriva. Han berättade om artikeln han har med i Språktidningen och andra artiklar i andra tidningar, vilka nummer allihop är med på bokmässan. Han är med på framsidor och på bild och han pratade om att han var inte lika nöjd med artikeln nu som när han skrev den i våras, att redaktionen flyttat på hans roliga inledning.

Han pratade med mig som med en annan vuxen, inte en gammal elev. Han pratade med mig som om vi brukar prata förlag med jämna mellanrum, trots att jag inte träffat honom på åratal.

Jag har förstått att jag är en av de elever som han minns. Han ifrågasatte aldrig huruvida mina böcker borde ges ut, han bara talade om vägar att gå för att nå målet. Han frågade vilka montrar jag skulle besöka, kanske kunde vi ses i vimlet på fredag, sa han.

Åh. Att träffa Mr Carpenter just idag, gav syre åt en redan flammande eld. Jag är taggad!

Men så mycket roligt de hittar på!

Bokmässeveckan: plan och upprop

Dra på trissor, nu är den här: Bokmässan! Nu följer ett antal hysteriska, roliga dagar.

Imorgon onsdag: Vicka på skolan (yay!), köra dotter till pianolektion, vara med på stora dagen på barnens skola och grilla korv/kränga fika. Kom ihåg: Baka fika att skänka till skolan.

Torsdag: Städa huset gästvänligt, laga mat, avsluta med manusträff/tjejkväll. Kom ihåg: Köp ostar. Kanske baka äpplepaj också?

Fredag: Utvecklingssamtal på förskolan. Gå på bokmässan med svensklärarsystern. Hälsa på väninnan E i monter och mumsa choklad, Hälsa på hos Hoi. Debutantbloggsmingel, pitch, äta ute efteråt i finaste sällskap och sakna den som fattas. Kom ihåg: Boka bord, välj klänning, köp strumpbyxor. (Jo, tror jag måste ha klänning på fredag.)

Lördag: Åka ut till sommarhus vid havet och träffa kompisarna från gymnasiet på årlig träff över obscena mängder fika och godsaker. Kom ihåg: Välj klänning. Gör knytkalassallad. Öva in repliken: Vad roligt att din sambo kommit ut med en bok i år, får jag titta? och låt trovärdig. Undvik frågor om egna, uteblivna förlagsframgångar. 

Söndag: Gå på bokmässan själv, i egen takt. Se allt. Ta in allt. Köp böcker. Hälsa på E igen och tigga mer choklad. Kanske träffa bästa skrivarkompisen på eftermiddagsfika någonstans och pusta ut. Kom ihåg: Prata med de där förläggarna som sitter på manus och få dem att förstå vad som är det enda rätta. 

Okej. Då är jag redo.

Och nu: ett litet upprop. Kommer vi ses där?

Dåså. Då vet jag precis.

Angående pitch på bokmässan:

Livsberättelser, romaner, människoöden. Berörande böcker.

Oookej. Av alla böcker jag har på min repertoar låter det som att Boken som Ligger på Lut hade varit den bästa att pitcha.

Synd att den inte är skriven än.

Får väl ta relationsromanen.

Fast inga böcker berör som trilogin, men den kommer jag aldrig lyckas sälja in. Tror inte de ger ut ungdomsböcker ens.

Så tänker Vilse under en filmkväll

Vill klargöra nu med en gång att det var min man som valde film igårkväll. The words, med Bradley Cooper. Säg inget till min man, men jag är lite svag för Bradley Cooper.

Cooper var Författaren med de stora ambitionerna. Varje stereotyp bild av den ensamma Författaren som skriver med ett glas vin under nattens småtimmar porträtterades med noggrannhet i Coopers karaktär. Kärleken till sambon var rosaskimrande och gestaltades med scenen där de bär in en stor madrass i sin nya, skabbiga lägenhet och medan de lägger sig på den och vänslas pekar sambon ut var Författarens skrivbord ska stå. Ungefär så.

Men hans historia är så jobbig. Varje refus han får gör fysiskt ont i mig. 

Mörka minnen reser sig.

Det där med att han blir känd genom att stjäla någon annans manus (vilket är själva intrigen i filmen, står på baksidan, så ingen spoiler) var ännu jobbigare att genomleva, särskilt med tanke på att jag häromdagen sprang in i barndomskompisarnas mamma som kände sig tvungen att berätta för mig att det är av yttersta vikt att man skriver sitt namn på varenda manussida som man skickar någonstans för annars stjäl de materialet. Tydligen jättevanligt, hur hon nu kunde veta det.

"Pausa!" tvingades jag till att skrika mitt i. Stirrade på mannen. "Tror du någon stjäl mina böcker?"

Det trodde inte mannen.

Jag vet inte vad jag ska ge filmen för omdöme. Historien som Jeremy Irons berättar på slutet är bäst. Historien utspelar sig i Paris, med Ben Barnes i huvudrollen, en annan författare som i Hemingway-anda spär på författarklyschorna ytterligare. Säg inget till min man, men jag är lite svag för Ben Barnes. Ben Barnes historia hade räckt för min del, alla andra ramberättelser kunde slopats. Faktum är att han var så bra att han borde få medalj för skådespeleriet. Han har kommit en bit sen Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Hur som helst. Har nog ingen slutkläm. Jo, kanske den här: Refuser är anledningen till att man borde hålla tyst om sitt skrivande. 

Ändå pratar jag.

Ursäkta, jag hör inte vad ni säger för Musorna sjunger så HÖGT

*damp*

Vad var det som lät? - Åh, det var något som landade. 

Vad var det som landade? - Årets bästa idé.

Var kom den ifrån? - Alla de där dagdrömmarna som bara var för mitt eget höga nöjes skull.

Ser ni hur det glittrar och sprakar när jag rör mig? Ser ni hur det faller gyllene smulor till marken där jag går? Det är Musorna som vidrört mina tankar. 

En ny bok. En bok som varit en tanke i två år har fått en ännu häftigare plot än den redan hade. *hoppar och studsar och längtar till tomma dokument att fylla och trakassera betaläsare med*

Det är inte Boken som ligger på Lut. Det är en annan. Den Onämnbara. Den som knappt får skrivas. 

Åh, Vilse, vad gör vi nu? Ska du strunta i alla dumma förlag och alla färdiga manus och sätta dig och skriva en ny bok, igen? Utan att någon vill ge ut den heller?

Var det någon som sa något? Som invände? Ledsen, jag kan inte höra vad ni säger, för jag har Musor som sjunger i mina öron.

Om gestaltning och berättarröst

Läste Oskar Källners definition av gestaltning på hans blogg. Ett utdrag:

Den första varianten är en mer övergripande formen av strukturering av narrativet. Jag tänker ofta på det som en fluga. När det händer något intressant och man vill visa en dramatisk scen så sitter flugan still på väggen och bara betraktar allt. Det är show. Texten blir alltså omedelbart väldigt detaljerad men även långsammare. När det inte händer något dramatiskt flyger flugan snabbt till nästa scen. Det är tell. Historien blir mer som en exposition, sammanfattad av författaren, och allt går mycket snabbare. Tanken är att man i en bra historia har en balans mellan show och tell så att historien löper på snabbt mellan scenerna och att scenerna i sig inte blir expositioner utan detaljerade observationer. Då får man ett fint flöde och läsaren blir varken uttråkad eller överbelastad.

Sen pratar han om den vanliga sortens gestaltning med det sedvanliga Chekovcitatet med att inte säga att månen lyser, ni vet: "Don't tell me the moon is shining, show me the glint of light on broken glass." Det har vi alla hört förut. Det är sådant vi alla jobbar på. Gestaltning på den lägre nivån.

Men nu till mitt utdrag.

Jag gillar Oskars bild av flugan i rummet. Den satte ord på något för mig. De detaljerade scenerna, när tempot går långsamt och allt berättas, allt från vad någon tänker till hur någon flyttar ögonen eller lyfter hakan, de är de partier som är lätta att skriva. Tycker jag. Läsaren är där och ser och känner allt, sekund för sekund.

De textpartier när flugan flyger snabbt till nästa scen däremot, där går allt åt skogen. Varje formulering faller platt. Allt blir ointressant. Orden tråkar ut mig och låter som att någon, vem som helst, snabbt återberättar något. Ingen magi, inget guldstoft.

Där ligger min svaghet. Någon som är likadan, eller ännu bättre, någon som inte är likadan och kan berätta hur sjutton man gör de där snabba sammanfattningarna värdiga resten av texten?

Att vara lärare eller inte

Tror jag gick på mellanstadiet när jag bestämde att jag skulle bli lärare till yrket och ägna fritiden åt att skriva böcker. Just då var det nog lärare i franska som gällde, men det där med ämnena har förändrats genom åren. Det är väl också det enda som förändrats. Lärare och författare i sig har aldrig ändrats.

Pappa sa det så bra häromdagen: Jag har ett pedagogiskt behov. Det handlar alltså inte bara om att vi i min familj gillar att undervisa, är bra på att undervisa, utan vi har rent av ett behov av att undervisa. Det är så här vi är funtade. Vi har en pedagogisk läggning. Vi kan planera och genomföra och bedöma och stå framför grupp och entusiasmera. Det är det vi kan.

Nånstans längs vägen går jag och blir sjuk. Får en kropp med begränsningar. 

Läget förändrats. Jag känner att läraryrket blivit för administrativt och gymnasieskolan för tungrodd. Plötsligt funderar jag på att skola om mig när jag bara har ett år kvar på en fem och ett halvt år lång utbildning. 

Efter mycket vånda bestämmer jag mig för vad jag ska göra med mig själv, känner att vägen åter ligger utstakad och livet återfått sin balans.

Vad händer då? Jo, jag börjar vicka. På gymnasieskola. Som lärare. Och jag har så vansinnigt roligt. Resultatet blir att den där utstakade vägen framför mig gungar igen, fast inte lika mycket som sist.

Okej. 

Bra saker med att jobba som vikarie:

• Jag slipper sätta betyg eller göra några som helst omdömen. Inga bedömningsmatriser så långt ögat kan nå, inga sena nätter med inlämningar och nationella prov alls. Inga elever som hatar mig för att jag varit orättvis i deras ögon.
• Jag slipper krismöten, mentorselever, elever med diagnoser eller missförhållanden hemma som kräver både extra tid och extra planering.
• Jag har inget arbetslag jag måste anpassa mig efter, inga projekt som måste samköras och stötas och blötas, utan jag kommer bara in och gör min grej som jag själv rår över.
• Jag slipper planera utan jag får hela lektionsplaneringen serverad av den som jag vickar för.

Dåliga saker med att vara vikarie:

• Jag får inte planera och hitta på vad jag vill utan jag är styrd av den jag vickar för. Skönt på många sätt, men samtidigt kreativt hämmande. Riktigt jobbigt när lektionsmaterialet suger eller är på tok för avancerat för klassen ifråga.
• Jag har inga kollegor, ingen att prata med om hur helgen var, eller hur eleverna betett sig. Fast det är inte sant sålänge som jag vickar på svensklärarsysterns skola. Då har jag ju henne och hennes vapendragare som hjälpte mig med en kopieringskris så sent som igår.
• Jag hinner bara nosa på eleverna, hinner fatta tycke, men aldrig lära känna någon av dem.
• Jag får inte jobba så mycket som jag vill, får inget schema att ge till fritids och dagis, utan hoppar in tre dagar ena veckan och inga dagar alls veckan därpå, oftast utan förvarning. Ibland är det skönt att vara ledig och få gjort lite av allt det som jag brukar göra (läs: umgås med barnen, tvätta ikapp, skriva/blogga ikapp), men jag hade föredragit lite mindre ovisshet. Lite rutin. Barnen hade föredragit det om inte annat.

Jaha. Någon som blev klokare? Ska jag bli lärare i alla fall, eller bli lärare också, ovanpå det andra, nya? Jag vet inte.

Allt jag vet, är att det gjorde ont i hjärtat att lämna in vikarienyckeln till personaltjejen, vända ryggen åt skolan och gå till min bil, utan att ha nya lektioner att se fram emot. Framtiden tom.

Jag vet också att min kropp skriker efter vila idag, efter tre korta dagar i klassrum. Korta, men ack så ljuvliga.

Har tydligen fostrat en litteraturälskare vid min barm

"Lägg ner boken!" skrek jag, vis av lördagens erfarenhet då Busan drog ut bokmärket ur den niohundra sidor långa Anna Karenina som jag läser igen och som därför pryder vårt soffbord så där som andra människor brukar ha kokböcker och inredningstidningar.

Men sjuåriga sonen lydde inte. Han slog sig ner trots mitt ylande, la fötterna på bordet, slog upp boken och sa med världens lugnaste röst, den som han ärvt av sin pappa:

"Jag ska bara läsa lite."

Varpå jag naturligtvis gjorde det enda rätta. Drog upp telefonen med en revolvermans hastighet.

Och ungen läste. 

Sen vet jag att det är storasystern i den här familjen som är lagd åt det humaniora hållet medan brorsan är naturvetare ut i fingerspetsarna. Jag vet också att han just dragit hem sitt livs första läsläxa, en häftad bok på sjutton sidor vid namn Chokladkakan.

Men alltså det där fotot. Det kan ju göra vilken svensklärare/författare/mamma som helst lycklig.

Hoppas ni alla lade märke till Karl Bertil Jonsson-allusionen i rubriken. God jul! Här åt vi kalkonmiddag idag.

ÄNTLIGEN får man betalt för sitt skrivande!

Tusentals arbetstimmar räcker inte. Kan omöjligt räkna hur mycket tid jag lagt på mina romaner. Många timmars skrivande, fler timmars redigering, och sen ytterligare timmar av planering och manusdiskussion och klurande. Kära hjärtanes.

Men idag nådde jag en ny punkt.

Den ena klassen jobbade så bra att jag, för att se upptagen och viktig ut, drog upp datorn och satte mig och skrev. Bara under stunden som ingen frågade om hjälp. 

Fick skrivit en hel sida. På betald arbetstid.

Det ni!

Vilse gånger två

För första gången på tjugo år (okej, femton) lekte jag leken som är upprinnelsen till trilogin nu igår. Fast inte med min lillasyster, utan med min dotter. På hennes initiativ. "Mamma, du är den och jag är den!"

Som jag önskar att jag hade filmat henne. Hon skulle prompt veta vilka alla gifter sig med och vad deras barn heter och jag STÖRTVÄGRADE svara. Såklart. Tänker väl inte förstöra hennes livs bästa läsupplevelse (höhö) genom att avslöja allting nu heller?

Men hon är så med på noterna. Hon fattar. Hon citerar. Hon gissar rätt på så mycket.

Vad hon kommer bli chockad i slutet av första boken. Arma barn, hur rätt hon än har i det som planteras är hon förskräckligt vilseledd angående bokens stora hemlighet. Längtar redan nu efter att läsa andra boken med henne, fastän vi har över hundra sidor kvar i första.

Ett par småsaker har jag hittat i manus som man kan snygga till men ingenting värt att refuseras över. Det gör mig underligt lugn. Men iaktta dotterns lässug och entusiasm, och jag har bevis för att boken funkar. Hon blir inte uttråkad, hon vill hela tiden veta hur det går. De en gång långsamma partierna som jag lagt så mycket jobb på att arbeta bort, är faktiskt borta.

Men jag skriver inte. Jag skurar och rensar och jobbar och gör mellanmål och springer på dubbla föräldramöten och skickar barn på kalas och köper presenter till kalas i det OÄNDLIGA. Det är vad jag gör.

Och så dagdrömmer jag. Massor. Så där så att jag nästan är trafikfarlig när jag åker till Arkens Zoo för att köpa mer spån till kaninen.

Slutkörd om kvällarna plöjer jag Ricky Gervais nya Derek med maken och skrattar och gråter. Kan rekommendera den. Vem visste att Mr Gervais hade en snäll sida efter The Office? Så lagom fin och samtidigt rolig. Älskar brittiskan. När unga tjejen med de målade naglarna svarade "Twitter" på frågan om vad hon läser, och på brittiskt vis helt hoppade över T-ljudet, blev jag så varm i hjärtat att det räckte flera timmar. 

Måste säga det högt igen. "Twitter." Och Dereks alla "I loves cats." Aah. Kanske bara kan visa Derek på mina engelskalektioner imorn?

Vid nåt tillfälle, när jag väntade på maken vid Netflix, knäppte jag på Ten things I hate about you, som trots att jag kan den utantill, tål att ses igen.

Ja, vi älskar Heath Legder på grund av Jokern och A knight's tale och Brokeback Mountain och alltihop. Men mest av allt älskar vi honom här. Inte bara för att den är baserad på Shakespeare, inte bara för att Joseph Gordon Lewit inte fått kindben än, eller för alla dråpliga kommentarer och den perfekta dramaturgin, utan vi älskar den här filmen för att det är den enda high school filmen värd att se. För att vi såg den då, när den kom i slutet av 90talet, och blev förälskade. När jag hör de ljuvliga elgitarrerna och den grymma tjejrösten som vräker på i soundtracket ser jag min bror framför mig, när han målmedvetet byggde ett hemmagym på altanen hos mamma och pappa där jag fortfarande bodde och han bodde igen, och hur han kom tillbaka till livet genom träningen, samtalen och faktiskt, filmer och musik som den här.

Där är jag. Vilse i Derek, vilse i mina dagdrömmar, riktigt vilse med Vilse junior. Får se om jag kan ta mig för något vettigt snart. Skrivarmässigt alltså. I mammalivet är jag vettig för det mesta.

Då ska vi se här, hur var det nu

Ett stort kuvert för det ena.
Ett litet kuvert för det andra.
Rätt adress, rätt namn, rätt sidor.

Berättelsen som bara ville skrivas i mörker ska snart få möta världen.

Vilse lanserar: sitcomsyndromet

Ni vet precis vad jag menar. Sheldon, Leonard, Raj och Howard går skäggiga upp för sina trappor och pratar om sin tid på Nordpolen. Skämten haglar och genom replikerna räknar vi ut vad som ägt rum på Nordpolen - under den där natten som de kommit överens om att aldrig tala om igen, när strömmen gick - men vi får inte se händelsen när den händer. Bara höra eftersnacket.

Och vi har sett det i fler sitcoms än jag kan räkna upp. Vi ser Ross gå ut genom Monicas dörr och i nästa scen kommer han tillbaka med hängande huvud och vi får höra hans pinsamma historia medan alla skrattar åt honom och Chandler hånar på högsta växeln. Men vi får aldrig se händelsen i sig.

Ibland får man det, självklart, men ofta inte, och det gör inget, eftersom vi inte bryr oss så mycket om händelserna. Det är eftersnacket och skämten vi vill åt. Så ser genren ut.

Vi lever alltså i en värld som presenterar historier genom att hoppa över det allra viktigaste. Och det fungerar.

Jag kallar det sitcomsyndromet, och anledningen till att jag döpt det, är för att jag ser hur det kryper in i annat.

Visst minns ni hur Rob Stark gick över ett rykande slagfält och pratade med tjejen som sedan skulle bli hans fru, men vi fick inte se slaget. Svärdsfäktningen och skallarna som klyvts skippades, men eftersnacket inte.

Om ni bara visste hur frestad jag är att göra på samma sätt. Det är konversationerna, skämten, analyserna, ältandet, resonerandet jag vill åt. Framför allt i ungdomsböckerna. Men jag kan ju inte hoppa över grejer hur som helst och de stora händelserna måste naturligtvis beskrivas ordentligt.

Men snacket. I det här gänget. Mitt gäng. Jag älskar det. Man behöver ingen handling. Nästan.

Nu slänger jag ut frågan: någon som upplever samma frestelse? Inte i djuplodande finlitteratur kanske, men i handlingsbaserad genrelitteratur? Någon som sett liknande tendenser i böcker ni läst, eller är det en trend förbehållen filmens värld?

Komplimanger får man aldrig för många av

Betaläsaren P, som inte gjort annat än plöjt böcker i sommar, på telefon: Men sen läste jag den här ungdomsromanen som nån rekommenderade och jag blev bara så ARG. Varför är den publicerad, men inte dina böcker?

Bra fråga. Tänker hålla fast vid den en liten stund. *går in i sin bubbla av planerat världsherravälde*

Jakten på bekräftelse

För ett tag sedan gästbloggade författaren Mattias Boström på Debutantbloggen. Han sa mycket som var intressant, men hans avslutande ord har stannat kvar.

Det är ett helvete att skriva en bok och ändå en ren njutning. Nu när boken är utgiven är det förstås häftigt när boken uppmärksammas, men ingenting går upp emot känslan av att skriva den. Jag kan fortfarande känna pirret från när jag lyckades få ihop vissa favoritscener i boken. Medan ris och ros för boken snabbt förbleknar, stannar detta pirr kvar. Och jag kommer inte kunna hitta någon motsvarande känsla om jag inte skriver ytterligare en bok. För en person som ständigt har jagat bekräftelse var det omvälvande att inse att det inte var bekräftelsen jag ville komma åt, utan det var skapandet som gav mig värme och extas.

Han har så rätt och när denna sanning verkligen satt bo, borde refuser och dylikt bli lättare att bära.

Visst blir jag glad när betaläsare tycker om mina böcker. Visst studsar jag runt om de verkligen påverkats av det jag skrivit.

Men känslorna som rusar runt i det ögonblick då jag får ett mejl, sms eller telefonsamtal, är ändå bara ett eko av det euforiska rus som jag upplever när jag skriver och lyckas formulera vad jag föresatt mig. Ett eko.

Detta ger tröst, men ställer också frågor. Skriver jag bara för skrivandet? Skriver jag för skrivandet och sen blir läsarreaktionerna en förlängning av lyckan som skrivandet gav, eller skulle jag klara mig utan dem?

Om jakten på någon sorts bekräftelse bara är en önskan att få återuppleva skrivarlyckan, skulle vi då överleva på skrivandet allena, utan att bli vare sig lästa eller utgivna?

Det finns alltid nån som har det värre

och finns det inte det, kan man alltid hitta på en.

Man kan sitta där i soffan, timme efter timme kvällen lång, och följa historien i huvudet, där någon utsätts för riktigt omskakande händelser. Följa personens chock och trauma, följa med när de nära och kära får veta vad som hänt, hur de reagerar, hur de stöttar men ibland stjälper mer än hjälper. Se någon gråta i smyg och höra en annan ljuga för att släta över och låtsas att det inte var så illa som det faktiskt var.

Klart det blir avbrott. Klart man måste svara på frågor om vad man ska tänka på när man bakar muffins eller avstyra gråt och bråk, men annars sitter man där och läser en bok som inte finns på papper och aldrig kommer finnas.

Bara för att man kan. Bara för att det behövs. Ibland. Igår.

Härligt.

På sidan 155 av 365

Dottern: Mamma, tänk om din bok skulle bli film! Den skulle vara sååå bra! All magin och allting, mamma, den skulle vara så cool!

Jovars. Känns som ett bra omdöme så här långt. 

Dottern vägrar pyjamas. Ska bara höra mer. Och mer. Och mer.

Det behövde jag idag. Har hittat ett avsnitt med fel berättarröst och undrar hur det kunnat gå både mig och testläsarna förbi. Är det därför den refuserats? 

Strunt i det. Nu ska vi läsa kapitel 12.

Låt alla darlings få leva!

Idag sticker jag ut hakan i snålblåsten. Ger mig ut på hal is. Provocerar massorna.

Idag hävdar jag att uttrycket Kill your darlings är struntprat. Rubbish, rent ut sagt.

Innan alla beställer tågbiljetter till Göteborg för att med högafflar och facklor fånga mig, binda mig, och bränna mig på bål, kan ni väl stanna kvar en liten stund och låta mig motivera min åsikt.

Jag har ingenting emot att stryka avsnitt. En gång i tiden hade jag nog det, men det var innan jag kunde skriva. Numera stryker jag saker, men det är sällan det känns i hjärtat när jag tar bort något eftersom det ofta ersätts av något jag är betydligt mer nöjd med.

Ni förstår att jag tar bara bort sådant som inte når hela vägen fram. Som inte gör historien rättvisa. Som kan berättas bättre på annat sätt.

Men alltså dessa tre som-satser (varav två fick stå som egen mening, fy skäms på mig) är ju inte på något sätt en Älskling, om vi ska översätta begreppet darling till modersmålet. De är snarare en käpp i hjulet. En bugg i koden, en brist på olja i maskineriet.

Låt mig definiera vad som är Älsklingar för mig.

En Älskling är ofta ett avsnitt som skrivits från början till slut utan vare sig formuleringsproblem eller skrivkramp.
En Älskling är ofta en scen vars språkdräkt och metaforer har felfri passform.
En Älskling är ofta en känslostark scen som manar till läsartårar eller läsarskratt.
En Älskling är ofta en vändpunkt, ett kritiskt tillstånd, en plats där det haglar pusselbitar som drabbar läsaren av aha-upplevelser.
En Älskling kan också vara en glimt av en personlighet som jag är svag för, en karaktär som roar mig, och som vips får större djup.

En Älskling är ett av säg tio-femton favoritavsnitt som jag har i just den boken och i min erfarenhet är det just dessa avsnitt som är testläsarnas favoriter också.

Varför, menar någon, skulle min bok bli bättre utan någon av dessa?

Nej. Jag har aldrig fattat uttrycket.

Så nästa gång du överväger att stryka något ur manus, fråga dig själv: är det verkligen en Älskling? För jag slår vad om att svaret är nej och i sådana fall kanske du kan förvandla det haltande avsnittet till en ny Älskling genom att reformera, riva upp och byta ut.

Få saker gör mig så lycklig som när en grådassig transportsträcka, genom tankemöda och arbete, kommer ur sin puppa, färgrik och vacker.

En ny Älskling har fötts.

Att skrocka eller inte

Idag hänvisar jag till Evas inlägg på sin egen blogg om ordet "skrocka". Eftersom jag hade tänkt skriva ett liknande inlägg och sa min mening i min kommentar hos henne, får ni kika in där om ni vill lägga er i debatten.

Men jag är nyfiken. Vilka anser ni får lov att skrocka?

Det bästa med att ha en svensklärarsyster

... är inte att kunna ha litterära manusdiskussioner som jag förut trodde. Det är heller inte att få hjälpa till med lektionsplanering och prata litteraturhistoria, språkhistoria, grammatik och muntligt framförande i tid och otid, även om jag njuter av det med.

Det allra bästa är när hon fixar vick åt mig.

Är trots allt lärare jag med. Nu ska jag iväg och förklara genitiv. På engelska.

På Västkusten intet nytt

Kände mig som Herr Tumnus när jag skulle iväg i morse. Väska, manuspaket och stort, gammaldags paraply med krokigt handtag. Men jag kunde inte lämna paraplyet hemma. Ni förstår att efter idel sommar valde himlen att öppna sig på vid gavel just i natt och skyfallet höll i sig under frukosten.

Men jag väljer att se på vädret lite som abbedissan i Sound of Music: När Herren stänger en dörr öppnar han ett fönster. Fönstret var sannerligen öppet och det var mitt. Mitt enda fönster, min enda krok. Min chans.

Resultatet? Nätverkandet gick mycket bra. Annars väntar bara mer väntan. Känns ju som ett nytt, fräscht och annorlunda koncept.

Den goda nyheten är att jag inte är någon blöt fläck. Inte riktigt än.

Min sanna målgrupp

Trilogin, som i verkligheten är en serie på fyra böcker, har alltid varit avsedd för ungdomar, men en av de saker som förändrats under omskrivningen är just målgruppen.

Från början var de kapitelböcker enligt kapitelbokens alla regler (kapitlen var alla lika långa, språket var lättbegripligt, det ruskigaste lindades in) men böckerna nådde inte fram kvalitetsmässigt förrän jag bestämde mig för att göra som jag ville och låta varje kapitel bli så långt som det behövde vara för spänningens skull, låta språket gestalta på ett sätt som jag var nöjd med och låta det som gjorde ont faktiskt göra ont. 

Målgruppen som varit 12-15 blev därmed mer diffus. Unga vuxna? Ungdomar, tonåringar? Ungdomsbok som tilltalar vuxna? Tror frasen som landade i följebrevet var: alla med lästörst över 12.

Poängen är att böckerna blev bättre när jag fick göra som jag ville, utan regler, och när lillasystern påpekat att tolvåringar inte förstår något av orden jag använder säger jag alltid: det är väl så man lär sig nya ord? Genom att läsa. 

Hur som helst har den sanna mottagaren alltid varit min lillasyster. Så länge som hon är road är allting bra.

Men. Ni förstår. När det kommer till målgruppen finns det ett tydligt mål.

Jag har alltid haft en önskan, att när mina barn når målgruppen i ålder, ska boken finnas att köpa. När de är gamla nog att läsa den här serien och dela min stora, magiska värld med mig, då vill jag kunna ge dem en egen kopia av den fysiska boken, och signera med Mamma. Det är målet.

Okej. Min äldsta dotter fyller tio år i vinter. Hon ligger före i läsning. För hennes del hade det alltså suttit fint om jag debuterade säg... nästa år.

Så. 

Igår satt jag på min säng och läste igenom omskriven text. Min stora tjej kom och la sig intill, med ögonen på skärmen.

"Är de inte vänner?"frågar hon med andra följdfrågor som tydligt indikerar att hon lyssnar mer än jag tror när jag pratar manus med systrar på telefon.

"Du får inte läsa," säger jag. "Det här är tredje boken."

"Men är de kära?"

"Det kan jag inte säga. De är inte kära i första boken."

Och vips, fem minuter senare, har jag öppnat pdfen till första boken och läser prologen högt för henne. För att hon bett om det.

Jag skulle bara läsa prologen och det korta avsnittet efter. Samma som i Skåne. Inte ett ord till. Hon ska ju få boken sen och läsa själv. Det har alltid varit tanken. Har ingen avsikt att ändra på det.

Men när jag nått så långt som jag tänkt läsa, finns det ingen chans i världen att hon låter mig sluta. Hon bänder upp min dator och ber mig träget läsa mer. Jag läser lite till och så fort ett avsnitt är slut planerar jag att sluta och så fort jag försöker stänga datorn, flyger hennes händer upp och hon utbrister att hon bara måste höra fortsättningen, att vi måste läsa hela natten, för det är den bästa bok hon läst.

"Du vet ju att jättemånga tackat nej till att publicera den," säger jag.

"De fattar ju INGENTING!" säger hon. "LÄS!"

Jag läser, det blir matdags, men sen tvingas jag tillbaka till min säng. Nyduschad kryper hon ner under täcket bredvid mig och lägger sitt våta hår på mitt bröst. 

Och jag läser. Och läser. Försöker sluta för att det blir sent, men hennes händer pressar upp datorn och beordrar fortsättning. Gång på gång.

Hon ställer någon fråga. På nåt ställe känner jag att gestaltningen går henne över huvudet, men hon förstår ändå vad som händer. Hon ligger okaraktäristiskt stilla och lyssnar, ögonen på skärmen. När hon fnittrar, fnittrar jag med. När hon brister ut i roat skratt flyger min själ tre varv runt rummet. Genom henne ser jag min värld och min framställning av den, för första gången.

Och jag känner i hela kroppen att detta - hon - var bokens sanna målgrupp hela tiden.