Här viftas inga vita flaggor

På andra sidan slagfältet morrar Förlagsmonstret segervisst, men striden är alls inte över. Ingen har kapitulerat, ingen retirerar. Ingen viftar med vita flaggor. Överbefälhavaren har bara bestämt sig för att tillfälligt omgruppera sina styrkor.

Dagen började bra. Barnen hade så roligt som de bara har när en kompis sover över och alla spelar sällskapsspel tillsammans varvat med kaninmys. Sen fick barnen leka hos kusiner medan jag gav mig av till möte med chefsredaktören på stans välaktade lokaltidning. Hon verkade mycket nöjd med mötet och verkade dessutom tycka om mig. Känslan var ömsesidig, men det återstår fortfarande att se hur jag kan passa in på hennes schema för krönikörer till hösten. Roligt, allt som allt. Nya, spännande erfarenheter lockar.

Men sen när man slappnar av som mest, då hugger de. Tar struptag. Där sitter jag och njuter av solens återkomst efter en dag regn och en dag kyla. Överallt omkring mig finns barfotafötter och barnaskratt, kanelbullar, singoalla, grannar och semesterprat. 

Jag halar upp telefonen för att slå upp något åt grannen. Ser mejlsymbolen. Kollar avsändaren lite snabbt. 

Lilla Piratförlaget.

Och där satt den sen. Kniven i ryggen. Tack, men nej tack. Vi antar för närvarande väldigt få nya namn. Grannen blev smått skräckslagen när hon tvingades bevittna min reaktion på vad som började som en enkel googlesökning.

För att använda Elronds ord: Our list of allies grows thin. Valmöjligheterna minskar. Förlagen tar slut. Snaran dras åt. Men som sagt, striden är absolut inte över.

Alla ni som längtar efter att läsa min trilogi: ni får vänta lite till. Jag slänger en kyss till min hjältinna, försöker undvika besvikelsen i hennes ögon, orkar inte trösta henne och säga att det inte var fel på hennes mod eller hennes kärlek utan att bristen låg hos mig, och istället vänder jag blad. Sänder ut nya trupper. 

Någonstans i mig ska det finnas andra krafter. Andra manus. Striden är inte över. Ingen viftar med vita flaggor. Jag bara byter strategi.

Om en stund. När jag orkar.

Humor och allvar

Sent igårnatt låg jag uppe och läste Fredrik Backmans En man som heter Ove. När barnen väckte mig tidigare än jag hade lust med imorse var det Ove jag fortsatte med.

Jag älskar den. Humorbok när den är som bäst. Jag fick tillbringa de första kapitlen med att göra knipövningar. Den är underfundigt skriven och jämförelser har gjorts med Jonas Jonassons Hundraåring men jag tänkte nämna vad som skiljer de båda humorböckerna med underliga herrar i huvudrollen.

En bit in i tredje, fjärde kapitlet inser jag att Ove har djup. Det hade inte Hundraåringen. Hundraåringen brydde sig inte om någonting här i världen och då gjorde inte jag det heller. Sån är inte Ove. Det finns saker här i världen som Ove bryr sig förskräckligt mycket om. Ove har inte bara djup, han har sidor som vinner min sympati. Där finns till och med sorgsamma passager som manar fram tårar. Däremellan haglar tvistade metaforer och irriterande grannar som gör livet surt för världens grinigaste gubbe och får mig att skratta högt. Perfekt sommarläsning.

Okej. En gång för ett och ett halvt år sedan skrev jag två sidor text som utgör någon sorts inledning på projektet som numera går under namnet Boken som Ligger på Lut. Dessa två sidor har fått hänga med genom alla dessa månader för att de fått ett antal läsare att skratta. De är riktigt roliga och som vanligt när jag påbörjar en ny berättelse är jag förundrad över att det skulle vara jag som skrivit dem när de låter så annorlunda. 

Var kom den rösten ifrån? undrar jag så fort en berättare dyker upp som har ett helt annat ljud i skällan än min invanda trilogi. Men varje berättelse har sin egen röst och rösten har en tendens att presentera sig för mig  av sig självt, som med novellen häromveckan.

Till sak. Två roliga sidor text och en bokidé blev ett riktigt bra synopsis för ett tag sen. Problemet som stannade av arbetet var att synopsiset var inte vidare humoristiskt. Tvärtom, det är en relationsroman av den allvarligare sorten, med sorger och trauman så det räcker och blir över. Hur skulle jag få ihop min början med resten? Skulle jag stryka början? Å ena sidan kändes det rätt eftersom boken tog en annan vändning, men å andra sidan väckte den ju så härliga reaktioner att den utgör hela anledningen till att det överhuvudtaget är på väg att bli en bok av idén.

Så kommer Ove och visar mig hur genialt det går att fläta allvar med den galnaste form av humor. Bryggan mellan dessa båda kan jag dessutom ha fått med mig när jag skrev novellen.

Jag säger ju det. Ibland är det så himla nyttigt att göra något helt annat en stund. 

Nu ska jag läsa vidare. Om ni inte har något bättre för er så gå och köp Ove. På Bokia får man världens finaste turkosa kasse med Fröding-tryck på när man köper fyra för tre. Bara så ni vet.


PS. Måste bara nämna att min bok är inte hälften så rolig som Ove, men så är det också en helt annan typ av roman. Det är alltså endast principen som sådan som kanske går att kopiera här och ingen kommer se några likheter. En principsak alltså, som Ove skulle sagt.

Skrivandet och sommarlovet

Fulla dagar är det där ute, i Vilses vanliga liv. En märklig känsla kryper fram: det är inte bara mina barn som växer upp, mina föräldrar blir dessutom äldre. Underligt.

Jag skriver lite på mina kapitel i bok3 och tycker hjälten är hemskt söt när han blir upprörd. Vid sidan om funderar jag på att skicka in den där mysiga relationsromanen som jag skrev för några år sen. Måste kanske damma av den först, en lockande idé. Men jag tänker också en hel del på Boken som Ligger på Lut, som jag arbetade så hårt på för ett tag sen, men sen kände att den behövde vila och marinera sig. Nu ser jag nya möjligheter. Att skriva novellen öppnade ögon och portar. Det kan bli något stort.

Men mest sitter jag på min nya altan medan familjen bekantar sig med vår nya familjemedlem, den enda jag ger er namnet på.

Låt mig presentera: Mattis.

Uppdatering: Och nu fick jag just mejl från lokaltidningen som fått tips om mig som krönikör inför hösten.  Spännande!

Olika slags kreativitet

Jag har många kreativa människor i min närhet. Massor faktiskt. En av dem är svensklärarsystern som i smyg drömmer om en egen klädkollektion. Långt utanför klassrummets väggar, har hon ett huvud fullt av kjolar och klänningar, tyger i olika färger och material, knappar, spetsar och asymmetriska volanger. I det landet tillbringar hon en hel del tid och där ser hon fram emot mina besök och applåder. 

Häromdagen lånade hon en bok av en designer. Den innehöll mönster, foton och inspirerande, underhållande text. Fråga mig inte vad designern hette, för det minns jag inte. Jenny kanske. Någonstans i inledningen fanns tips som underlättar arbetet och min syster och jag konstaterade - igen - att många av råden spänner över  fler kreativa områden än sömnad. 

Tips 6 till exempel. Hur skulle man kunna skriva utan?

Det är faktiskt strålande sol idag

Otroligt. Då kör vi lite sånt här i år igen. Önskar er alla en förtrollad midsommar!

Midsommarkonversation mellan mig och systern:

Jag: Vi brukar ju fira midsommar här hemma men nu ska vi ju till Skåne. Känns fel. Man vill liksom inte åka söderut på midsommar. Man vill åka norrut! Få så mycket sol som möjligt.

Systern: Du vet, de flesta människor reser söderut när de vill till solen.

Inte jag.

Tänk att det lönade sig att vara paraniod ändå

"Alla blir utgivna utom jag. Jag kanske inte kan skriva. Jag kanske borde sluta skicka in trilogin och ge ut något annat. Något nytt som blev rätt från början."

Så var det igår.

Imorse ringde jag ett förlag. Hux flux.

(Det är ett bra sätt att öka morgonyrseln.)

Redaktören var på semester. Återkommer i slutet av juli.

Jag går in i duschen. 

Får för mig att för första gången på lääääänge ta med telefonen till badrummet.

Man vet ju aldrig.

Vattnet strilar.

Telefonen ringer.

Vattnet stängs av.

Luren påstår att redaktören hade gått igenom alla liggande manus före semestern.

Jag borde fått svar, enligt telefonluren, precis i dagarna.

Det har jag inte.

Då hör redaktören av sig när hon kommer tillbaka, säger luren.

Jag får ett datum.

Jag står i en avstängd dusch med mobiltelefonen i handen.

Jag har fått ett datum.

Redaktören borde rimligtvis ha skickat iväg alla "tack, men nej tack"-mejl före semestern.

Något sådant har jag inte fått.

Jomenvisst. Är kolugn.

Tror inte att det hela kommer leda någonstans egentligen men har ändå fått upp en plötsligt iver att redigera lite mera.

Märkligt.

Ni som minns det här inlägget kan skratta lite extra.

Hemingway gott och blandat

Hemingway ska ha sagt: Write drunk, edit sober.

Kan det ligga något i det här som vi talade om förra veckan, angående att skriva om natten? Huvudet är trött och spärrarna inte lika många? En annan form av berusning.

Annars är ju Hemingway mest känd för isbergstekniken. Alla vet redan vad den går ut på så det tänker jag inte förklara, men vad jag inte hade koll på var själva matematiken: tydligen ska bara en åttondel av isberget ligga över ytan medan sju åttondelar ska förbli dolt och osagt.

I berättelsen som jag skrev klart i natt *gäsp* ser det inte ut så. Det är mer en tredjedel över ytan och två tredjedelar under ytan. Max. Om ens det. Jag vet inte eftersom jag för det första inte kan räkna och för det andra lider av sömnbrist.

Hur som helst fascinerade det mig när jag någonstans på vägen insåg att tekniken jag omedvetet valt att använda till min besjälade historia, var just isbergsvarianten. Med tegelstenar i min tidigare repertoar av manus var detta en frisk fläkt. Kortfattat.

Fast hade jag varit en sann Hemingwayanhängare hade jag väl struntat i hela det här inlägget och bara skrivit: Ny novell. Kan innehålla spår av isbergsteknik.

Uppföljning tio dagar senare

En efterlängtad, jetlagad man ligger och sover i sängen där jag inte ska sova ensam inatt. De tio dagarnas äventyr som familjen gått igenom på var sin sida Atlanten och på mycket olika vis, är äntligen slut.

Dags för uppföljning.

För tio dagar sen skrev jag att jag skulle göra klart två kapitel under tiden som jag var ensam och hade extra mycket egen skrivtid. Hur gick det?

Jag skrev flitigt första fem dagarna. Som en tok. Tänkte på scenerna hela dagarna. Jobbade och slet, även när jag inte hade lust. Sen fick jag för mig att jag behövde vila och bara slappa i soffan när barnen äntligen kommit i säng en kväll. Jag gjorde samma kvällen därpå. Sen fick jag dåligt samvete.

Jag har inte skrivit klart två kapitel. Jag har inte ens skrivit klart ett. Det är bara litegrann kvar, men lite är ändå lite och målgruppen har inte fått så mycket som en sida att läsa.

Varför?

En ny historia tog över. Jag har skrivit hela nätterna sen dess. 

Har jag misslyckats? O nej! Som ni minns var planen att tvinga tillbaka flödet, börja skriva ordentligt igen. Deadlinen var bara metoden, bara verktyget för att nå det egentliga målet. Ni fattar, va? 

Det lyckades.

Berättelsen som bara vill skrivas i mörker

... blir så svår att skriva veckan före midsommar. Kvällarna hinner bli nätter innan jag kommer igång och när jag väl gör det är det som att något händer. 

Guldstoft pudras. Tidsmaskiner surrar. Fotogenlampor fladdrar. Vinden byter riktning, himlen öppnas, blixtar glimmar någonstans långt bort. Musik från gångna tider skapade av händer som sen länge gått i graven ekar genom arbetsrum och berättelse.

Historien utan handling kan ha fått en upplösning värdig den drömska stämningen. Jag är något på spåren.

Orden är min herre och jag är dess slav

Gomorron. 

Jag var uppe så sent igårnatt att jag knappt minns vad jag heter eller hur man gör när man håller ögonen öppna. Ändå har jag inte somnat om samma sekund som jag vaknat, utan natten och morgonen igenom har jag antecknat färdiga formuleringar på telefonen bredvid mig så fort medvetandet ryckts upp ur den grumliga sömnen innan jag fallit tillbaka ner i det svarta.

Natten ägnades åt ett dokument, så nytt och annorlunda att jag blir vimmelkantig. Man kan sammanfatta upplevelsen med att den tro som jag haft sen länge - att varje berättelse har sitt eget språk och sin egen röst - har förstärkts. Å det bestämdaste.

Nu har jag en fråga till er. 

Det här med besjälning. Det kan ju vara lite kul. Kan inte minnas att jag använt det nämnvärt förut. Att ge döda ting liv och röster har inte passat någon historia jag jobbat med tidigare. Jag har ingenting emot fenomenet, tvärtom anser jag att det kan vara effektfullt, men som sagt, det har inte fallit sig så.

Då är min fråga: om jag nu ändå går utanför verkligheten och gör en plats till berättare (jag menar, platser brukar inte ha ett medvetande), kan jag då gå ytterligare ett steg och göra den berättaren allvetande, eller är det att dra det hela för långt? Det hela kommer nämligen inte fungera om berättaren bara vet vad som utspelar sig där, på platsen som är han, även om jag tror att det kanske hade varit att föredra berättartekniskt.

Tankar? Allt emottages tacksamt eftersom jag är för trött för att fatta beslut, men ändå inte kan hejda den oväntade strömmen av en berättelse som fått för sig att presentera sig för mig bit för bit. Den tidigare synopsisbundna författaren skriver i blindo varje mening som kommer utan att veta var de ska leda. Jag kan gissa, jag kan hitta på, men jag vet inte, för berättelsen känns inte som min.

Den är en gåva.

Regn och jordgubbar

Idel sol och sommarvärme, vecka efter vecka.

Idag skolavslutning.

Idag hällregn.

Storasyster var besviken över att hon inte skulle få spela piano för hela skolan ute på gården som planerat. Klassmammorna var hysteriska över det mesta. Lärarna var hur lugna som helst.

Allting blev jättemysigt. Det blev kladdkaka över. Jordgubbarna räckte. Resten av grädden slängde vi. Saften sparade vi till fritids. 

Barnaröster sjöng en ny sommarlovsvisa, Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. Den ligger vackert i hjärtat.

Barnen fick böcker i sommarlovspresent och pedagogerna fick massvis med kramar. Som ni minns ville jag ge böcker även till lärarna, men förslaget röstades ner av klassmammematriarkerna som istället köpte in färgglada grilltunnor och marshmallows och slog in vackert i cellofan. Jag fick förtroendet att köpa böcker till halvtidslärarna, de som arbetar som resurser och vikarier.

Det var svårt att välja. Ursvårt. Jag ville ha sommarlovsläsning, hängmattestil. Kanske deckare, det vet jag att många svenskar läser. Kanske ditt, kanske datt. Åh, den här verkar bra, men äsch, den är nog för tung, fast den vill jag nog läsa själv. Med lillasystern på telefon valde jag till slut två titlar. En spännande bästsäljare och en humorbok som jag själv läst början på och ser potential i. 

Resurslärarna blev jätteglada. De hade inte räknat med någon present och att jag valt med omtanke betydde ännu mer. Mitt år som klassmamma är över. Omgång ett, vill säga.

Sommarlov. I eftermiddag vankas tårtkalas. 

Sommarlov. Tio veckor med barnen.

Det är fyra dagar kvar till pappa kommer hem. En vecka och tre dar tills kaninungen ska hämtas.

Det kan man ju ha ångest över om man någonsin skulle bli utgiven

Okej, en liten fortsättning från igår. Susanna elaborerar i kommentarerna kring huruvida man kan strunta i att berätta information en andra gång i andra boken i en serie.

Det har jag gjort. Ingen betaläsare har klagat nämnvärt. De verkar hänga med. Man minns ju allteftersom man läser, tänker jag, och det blir i sig en repetition.

Men jag har en hemlig liten ångest som består av två bilder. Så här ser de ut:

a) En liten farmor knatar runt inne på Bokia i jakt på en present till barnbarnet hon inte känner så värst, men älskar så innerligt. En bok, tänker hon, en bok är ju alltid en bra present. Hon kikar runt, tafatt och desorienterad. Vad ska jag ta? 

En bok står ut ur mängden. Vilken fin framsida! Hon plockar upp den. Jo, den verkar ju spännande. Det flyger något magiskt djur på framsidan. Sånt gillar de väl. Och så köper hon den och slår in i gammalt presentpapper hon sparat från ett paket hon fick själv i fjol men som är helt som nytt eftersom hon förvarat det i press mellan fotoalbum sen dess och barnbarnet får sin gåva på bemärkelsedagen och tackar så artigt.

Boken som barnet har fått är min bok. Men det är andra boken i serien. ANDRA. Det lade inte farmor märke till.

b) En högstadieelev som aldrig någonsin läser följer med klassen till stadens bibliotek. Hon tänker inte att hon ska ha nåt, men fastnar för det supercoola omslaget på en nyutkommen fantasybok. Åh, den ska vara romantisk! Och spännande. Magistern övertalar eleven att boken ska följa med hem och mot vad hon först trott, slukar hon den på grund av dess fantastiska läsdriv.

Boken hon läser är min bok. Men det är tredje boken. TREDJE. De första två var nämligen utlånade.

*suckar* Okej, ni kanske skrattar åt mig nu, men sånt här ger mig rysningar och jag ska berätta varför.

Det är inte för att de här barnen inte kommer förstå vad de läser för att jag inte upprepar information, utan det är för att de här böckerna är så o-fristående som en serie kan bli. Läser man dem i fel ordning blir det nästan ingen mening med att läsa det tidigare. Varje bok kulminerar i en stor händelse som förändrar alla villkor på små och stora plan, och nästa bok bygger på denna händelse.

Ett lyxproblem. 

Vilse svarar

En fråga dök upp i kommentarerna förra veckan:

En sak som det skulle var kul om du skrev om på bloggen någon gång är just hur du hanterar det här med att böcker som hänger ihop!

Jag försöker skriva en del två nu och det känns lite meckigt att hantera all information från bok ett och få med det i början på bok två samtidigt som man börjar en helt ny berättelse. Det skulle var kul att höra hur andra tänker och gör kring det!

Susanna N

Tack för frågan! Jag har funderat en del på i vilken ände jag ska börja - skulle kunna prata hela dagen om mina erfarenheter av att skriva en trilogi, bygga en hållbar värld och presentera den i lagom stora portioner - men jag ska göra ett försök att hålla mig till frågan om hur man börjar bok två.

Tänk dig en Bond-film. Målgruppen till Bond-filmerna vill se action, biljakter, explosioner och nån Bond-brud (grovt räknat). Alla Bond-filmer börjar därför med en sådan actionscen - en scen utan bakgrundshistoria, mer än att vi vet att vi hejar på Bond och vill att han ska överleva - och först efter den inledande biljakten kommer scenen med M där vi får höra filmens problem som Bond ska lösa.

Glöm nu action och explosioner och tänk plotline.

Man måste naturligtvis inte alls göra så, men jag tycker att det är en god idé att först börja sin nya bok och sen köra sina återblickar till bok1. Läsaren vill känna att han har börjat och är igång, framför allt om det är ett barn. 

Som jag ser det vill läsaren i början av bok2: 1. njuta av upplösningen/slutet till första boken en gång till och förstå dess konsekvenser för den nya boken, 2. njuta av att vara tillbaka i samma värld, träffa gamla vänner och miljöer de redan känner och 3. sätta tänderna i ny historia.

Mitt förslag är alltså att man börjar med punkt 1  - för slutet i bok1 var såklart jordskredsartat bra - och får in 3 så fort som möjligt, samtidigt som man inte får vara rädd för att ha med lite 2, och spela på de känslor som läsaren redan har för karaktärerna de känner sen förut.

Nu blir jag generös. En inblick i hur jag gjort:

Min bok2 börjar med en scen där vi direkt kastas in i konsekvensen av den stora förändring bok1 bjöd på i slutet. Sen möter vi gamla karaktärer och vi får veta hur huvudpersonen egentligen känner för den stora förändringen och det är just detta som är temat för boken. Att hon ska acceptera fakta (efter väldigt många svängar åt vardera hållet, arma barn.) 

Sen är mina böcker annorlunda (tror jag) på det viset att det går flera år mellan böckerna och därför ägnar jag alltid första kapitlet åt att berätta vad som hänt under åren som gått sen sist, åren som inte är med i någon bok. Men detta brukar bli bra: läsaren chockas av det som hänt utanför kulissen och som nu sätter tonen för den nya berättelsen. Det kniviga brukar vara att få med allt det där nya i lämpliga tillbakablickar på lämpliga ställen.

Just därför skrev jag kapitel 1 sist när jag skrev om bok2 i vintras. Det blev mycket bättre. Då kunde jag plantera exakt hur jag ville ha det ner på minsta formuleringsnivå, eftersom resten av boken var 100% klar  (inkl redigering) när jag började med kapitel 1.

I min bok3 har jag gjort helt annorlunda. Det har gått fem år sen förra boken och därför börjar kapitel 1 med att huvudpersonen tänker tillbaka på allt som hänt de sista två veckorna, och det här får ta plats eftersom det är stora grejer, men innan scenen är slut kommer huvudperson 2 och släpper nyhetsbomben som kommer att utgöra basen för handlingen i bok 3.

I bok4 (eftersom trilogin blev en serie) gör jag ytterligare på annat sätt. Där börjar jag med att presentera helt nya karaktärer - börjar inte med huvudpersonerna alls - helt på Bond-vis. Vi får möta personer som läsaren inte har någon aning om vilka de är eller hur de hänger ihop med världen som de redan känner, och först därefter gör jag som jag brukar. Så här många år har gått sen förra boken och här befinner sig alla de som ni känner och älskar, i livet just nu. Sakta men säkert flätas det gamla ihop med det nya och sen barkar det hän.

Det här med att inkludera information om världen och dess karaktärer en gång till, sånt som jag sa klart och tydligt i bok1, det är jag urusel på. Ett par saker repeterar jag, men det mesta får läsaren helt enkelt minnas från bok1, där det är korvstoppning på hög nivå med jättemycket som ska presenteras samtidigt som en historia ska gå igång.

Och frågar du mig, så är det där min svaghet ligger, vad jag har svårt för. Att börja bok1. Jag gör inget annat än skriver om första boken, framförallt inledningen. Resten av serien är en baggis ;)

Musikdiskussion i min systers kök

Barnen är mätta och mammorna diskar, fastän de egentligen inte orkar. Jag börjar humma på en låt som inte vill sig. Vad är det jag sjunger på? Jag nynnar samma tre toner om och om igen medan min syster skrattar åt mig, men allt jag kan komma på som fortsättning är nån Michael Bolton-låt från -91 och det är inte det jag sjunger på. Jag bara halkar in på den, i brist på de rätta tonerna.

Jag: Det är nåt svängigt och skönt. 70tal. Typ som Earth, Wind and Fire. Na, na, na.

Syster: Na, na, na.

Så håller vi på i en kvart, sjunger samma tre toner och skrattar åt varann, tills den briljanta, musikaliska lillasystern hummar fortsättningen. Jag klämmer i jag med och snart inser vi att låten vi sjunger på, är After the love is gone, med just Earth, Wind and Fire. 

Då börjar vi tala om ett kärt ämne: bra och dålig musik. Jag talar om för min syster å det bestämdaste att hade låten jag plötsligt fått på hjärnan varit någon annan låt, en modern sak à la Fredrik Kempe, då hade jag inte haft några som helst problem med att minnas melodin, eftersom den hade varit minst sagt förutsägbar.

VARFÖR görs inte sån HÄR musik längre? klagar jag vid diskbänken. Tonintervallen har blivit så tråkiga! Både systern och jag är överens om att jag låter hiskeligt gammal, trots att ingen av oss lyssnar på massproducerad pop, utan vi håller oss till det välkända spannet som vi kallar för swing/jazz-indiepop med en touch av soul när det passar. Den, ni vet.

Och vi börjar prata om the Four Chord song, källan till all visdom i musiksammanhang. Har ni inte sett den här, så måste ni se den. Det här är youtubeklippet ni inte vill missa. Se det. Minst tre gånger.

Och då är det här ändå bra låtar. I stort.

Den som undrar hur många ackord After the love is gone har, kan kolla här.

Cliffhangers

Tidigare har jag nämnt Megakillen, en kapitelbok att ha i övergångsperioden mellan bilderbok och längre böcker. Kapitlen är korta (liksom boken, uppenbarligen) och det hinner knappt hända något innan kapitlet är slut, men oavsett hur lite som händer, så slutar varje kapitel undantaget ett med en cliffhanger. Dessa gissar jag ska få barnet att förstå att boken fortsätter vid nästa lästillfälle - eftersom målgruppen är barn som är vana vid att historien tar slut vid varje enskilt lästillfälle - lika mycket som att hålla uppe ett intresse.

Detta föranledde reflektion kring fenomenet. 

I min värld finns det bra cliffhangers och "onödiga" cliffhangers. De flesta cliffhangers i Megakillen är liksom cliffhangers i dåliga teveserier, bara onödiga. 

Med onödig menar jag att upplösningen till det "oh-oh"-ögonblick som avsnittet/kapitlet slutar med, sker inom loppet av två textstycken/fem minuter in nästa kapitel/avsnitt. Författaren har bara valt att strypa slutet på en episod och lägga det i början på nästa episod, men denna inväntade händelse för varken berättelsen fram eller upp. Den inväntade händelsen blir en besvikelse eftersom berättandet är episodiskt.

En bra cliffhanger är när något oväntat inträffar (Ned Stark attackeras av Jaimie Lanister och blir gripen av vakter) som har konsekvenser i nästa kapitel. Det är inte så att jag väntar mig att Ned släpps ut igen tre minuter in i nästa avsnitt, utan tillfångatagandet leder handlingen till nästa steg. 

Är det fult eller fint att använda cliffhangers? Vad tycker ni? Är de bara något som finns i deckare och barnböcker? För mig hör de barnlitteraturen till i första hand, och därför blev jag betänksam när jag någon gång under min omskrivningsresa insåg att jag genomgående inte använder dem i trilogin. 

Jag tycker om att berätta en episod till dess slut innan kapitlet tar slut. Jag vill inte använda onödiga cliffhangers eftersom tricket känns billigt. 

Men så var det just det: om kapitlet innehåller en episod som kommer att ta slut innan kapitlet är slut, så borde det enligt mig också göra det, ingen mening att inge falskt hopp att något kommer leda till något större när det inte gör det. Däremot, när jag närmar mig bokens slut och alla dessa episoder plötsligt vävs ihop och tempot ökar, då träder också cliffhangern in - eftersom allting inte ryms i ett kapitel och det blir naturliga avdelningar.

Hur som helst fick jag för mig att använda en lite onödigare cliffhanger i förra veckan som jag faktiskt tyckte fungerade. Det är ju ändå ungdomsböcker, eller hur? 

Vi får se vad alfaläsarna säger.

Nu är jag nyfiken! Cliffhangers, ja eller nej?

Svenskförespråkaren i mig var tvungen att ta reda på om det finns någon svensk motsvarighet till detta importerade ord att lansera istället, men "spänningsmoment" kändes inte som att det fyllde hela skon, så att säga.

Bjuder på en liten glimt

Storebror gnäller och gnäller att han vill leka med Storasyster, men Storasyster har stängt in sig på sitt rum och vägrar komma ut sen två timmar tillbaka. Jag skurar storstädning av huset och knapprar ner 400 ord på en ny scen medan jag inväntar ork att bära upp dammsugaren. Busan lägger pussel så nöjd så nöjd.

Till slut öppnas dörren till Storasysters rum. Hon ler. Hon är inte fly förbannad längre. Hon ser rent av lycklig  ut.

Storasyster: Nu har jag läst ut Bröderna Lejonhjärta!

Jag: Vad roligt! Var den så spännande på slutet att du inte kunde sluta förrän du var klar?

Storasyster: Ja, tänk att Karm fanns på riktigt! *suckar* Mamma, jag tycker att det ska finnas en Bröderna Lejonhjärta 2, för jag vill veta vad som händer i Nangilima.

Jag: Skriv den då. Hitta på en fortsättning med nya äventyr.

Storasyster höjer ögonbrynen, bevärdigar inte min idé med en kommentar ens, mer än att nu får hon äntligen se filmen för första gången.

Uppdatering: Nu är hon arg igen, för brorsan vill gå ut och leka med henne nu när hon äntligen läst klart, men syrran kan fortfarande inte komma, för hon har faktiskt bara två kapitel kvar i sin andra bok och den måste hon faktiskt också läsa ut innan hon kan göra n å g o n t i n g annat. Hon gråter och smäller dörrar för vi andra i den här familjen förstår just precis ingenting. 

Det är inte alltid lätt att vara nio.

Deadline

Plan: Att tvinga tillbaka flödet nu när det börjat droppa.

Metod: Att sätta deadline.

Idé: Annas.

Anledning: Tio dagars ensamma kvällar med extra mycket skrivtid.

Mål: Två kapitel ska vara klara och ett tredje påbörjat, innan maken kommer hem från San Francisco.
Rimlighet: Stor. En del nya scener ska skrivas, men mycket ska bara redigeras (läs: skrivas om från grunden).
Potential: Massor. Kärlek, flera stora och små konflikter och farligt, smygande tvivel.
Problem: hur uppstår den ena konflikten?
Målgrupp: Min lillasyster.
Hejaklack: Frivilliga.
Effekt: En lycklig Vilse, hög på skrivande, som klarar av tre barn ensam i tio dagar och tio nätter.

Låter det bra? Måndag den 17 ska jag alltså kunna presentera resultatet för målgruppen.

Vilse tar helg nu, men huvudet kryllar av idéer för nästa vecka. Jag ska svara på Susannas fråga och blogga om cliffhangers och annat. På återseende!

Tillfredsställande

Ledsen, men jag kan inte skriva något intressant inlägg idag om berättarteknik, skolan eller förlagsångest. Jag måste faktiskt genomföra en liten genomläsning av kapitlet jag skrev klart igår kväll.

Ah, det var längesen sist!

Vilken frukost smakar bättre än just den? Ett kapitel, färdigställt under natten, som väntar på att bli läst en första gång i sin helhet, för att se om det som tedde sig bra i mörker ser lika vackert ut i dagsljus.

Det brukar det göra. Med lite mysigt småpill.

Min mosters mantra

För precis tre år sedan tryckte min storasyster ner mig i en stol inne på Kicks för att hon ville ta hål i öronen, men inte tordes genomföra det, om inte jag gjorde det först. Osäker på om jag ens ville ta hål i öronen och undrande inför hur jag egentligen hamnat i den där stolen, stirrade jag in i kvinnan i spegeln.

Då kom min amerikamoster, som för tillfället var på Sverigebesök, och tog min hand i ett av sina hårda grepp, de där som alltid förvånar eftersom hon har så små händer. Hon såg stadigt in i mina ögon så som bara hon kan och så sa hon: You can do this. You can do hard things. Så log hon ett bländande Hollywoodleende och upprepade samma budskap igen.

Sen dess har de där orden återkommit då och då. I can do this. I can do hard things.

Detta var ingenting jag tänkte på igår när jag sprang Blodomloppet, mitt livs första lopp.

Det var ingenting jag tänkte på när jag försökte tränga mig fram genom en promenerande massa som tog upp hela stigen, det var ingenting jag tänkte på när jag besegrade Dödens Backe eller stampade fram långt ut i grässnåren i vänsterkant där man kanske kunde komma förbi och det var absolut ingenting jag tänkte på när den ena efter den andra Mr Darcyryggen passerade förbi mig och jag förstod att jag skulle komma sist i Kulturklubben, trots att jag var den i gänget som var frisk för dagen. 

Istället tänkte jag att jag var dålig. Att alla våra familjer sagt före loppet att jag skulle vinna, eftersom förkylningar och annat kommit i vägen för de andra två, och nu skulle jag komma sist. Jag tänkte att jag absolut inte ska springa Midnattsloppet som vi pratat om före loppet, då när alla är kaxiga och den positiva inställningen är lika livsnödvändig som andetag. Mest tänkte jag irriterade tankar om alla som var i vägen för mig, som inte fattade att man inte kan gå nio personer i bredd och att promenerande ska gå till höger och joggande till vänster.

Bittert tänkte jag att tydligen är det ett genomgående tema på alla fronter i mitt liv, att jag kämpar och kämpar och ändå går alla andra i mål före mig.

Men någonstans kring 3,5-4 km insåg jag att jag sprang ett lopp. JAG. Jag hade sprungit flera kilometer utan att stanna en enda gång eller ens gå en liten stund för att vila. Jag hade sprungit flera kilometer så fort jag kunde och jag skulle klara det sista också. Det tog mig fram sista biten, det tog mig uppför Dödens Backe.

När jag på upploppet såg min hurrande familj och en hejande Dorro (tack för att du kom!) så ökade jag till "nu blir jag jagad av vilda lejon"-fart och skrek mitt segervrål hela vägen in i mål.

Och jag slog personbästa. Jag hade sagt att bara jag klarar att springa på 35 minuter så är jag nöjd, för då är jag bättre än Martina Haag som sprang sitt första lopp på 36.

Jag sprang på 32:50. Har aldrig sprungit så långt så fort. Någonsin.

Det var först då som jag mindes min moster. När medaljen hänges om halsen, bananen skalades och segerfotona togs. När fötterna vilade på spårvagnen. När medaljen fästes på skrivarväggen över mitt skrivbord som ett bevis på att det går att nå omöjliga mål.

Då tänkte jag på min moster och kände hela vägen ner i tårna hur sant det var. På alla fronter i livet.

Jag klarar det här. Jag kan göra svåra saker.

Kulturklubben Goes Sport, med klubbens egen maskot Mr Darcy

Kulturklubben upp till bevis

Idag är dagen då det händer. Jag ska springa Blodomloppet. Kulturklubben Goes Sport har redan erfarit manfall: vår sekreterare och konsertbokare P led av svårartad magsjuka förra veckan och kommer inte kunna springa. Hon kommer ändå, men för att promenera. Vår idé om att springa loppet sida vid sida har alltså grusats redan långt före start.

Själv är jag orolig för tusen saker: hur ska vi ta oss in, med bil eller vagn? Med bil till Frölunda och sen vagn?  Hade Västtrafik slutat med smsbiljetter och hur många av barnen måste jag betala för? Vilken tid behöver vi åka? Jag har inte hämtat ut nummerbrickan än. Hur lång kommer den kön vara? Vad ska familjen, som ska med och umgås med de andra familjerna, äta på picknicken och när ska jag hinna handla/laga till det?

Oro för själva loppet hinner jag inte med. Det får gå som det går. Tar jag mig runt på 35 minuter är jag jättenöjd.

Trots allt är det mitt livs första lopp. Tur att jag läste Martina Haags Heja, heja i helgen och vet att det enda som betyder något på ett lopp, är att man får en medalj.

Min första.

Efter loppet kommer bildbevis på de beryktade T-shirtarnas baksidor. Lovar.