tisdag 29 januari 2013

Så lägger barnmorskan barnet på min arm

... och jag får veta vem det är jag burit på i nio månader. Något som länge varit okänt blir känt, från ena ögonblicket till andra, och dessutom blir det självklart att det var just det här barnet som jag väntade på.

Igår klockan halv elva skrev jag sista meningen i boken. Klockan kvart över tolv hade jag finlirat klart och insåg att jag måste försöka somna, framför allt eftersom tvååringen lät som ett ånglok när hon andades och hade hög feber. Natten skulle bli lång och sömnen kort och jag fick stänga datorn.

Klockan nio imorse hade jag hunnit läsa slutet två gånger och jag fylldes av en förunderlig känsla av att äntligen veta hur boken slutar. Igårmorse visste jag inte det, men nu vet jag, och det känns så självklart att det var med just dessa meningar som berättelsen skulle avslutas.

När jag skrev igårkväll var jag hög, så hög som jag bara blir när jag skriver som bäst. Men jag hade också en underlig känsla när jag skrev: är det verkligen det här jag vill lyfta fram, ska det verkligen gestaltas så här, hoppsan, titta vilket ord som kom där, det var jag oförberedd på.

Skrivande är en sådan fantastisk process. I veckor jag har tänkt ut vilka olika delar som skulle finnas med i slutet, vad som skulle sägas, vilka hintar framåt till trean som skulle finnas med och vad i originalet som skulle bort och finnas kvar. Allting låg uttänkt och klart, bara att skrivas igår, och ändå överraskar texten mig.

Det är det som jag älskar med att skriva.

Igårmorse visste jag inte hur boken skulle sluta och det vet jag nu. Jag tittar på min text och blir varm. Tänk att det var du som jag burit på all denna tid. Det var värt sin väntan.

4 kommentarer:

Kära Syster sa...

HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA!

Blir alldeles hes nu ju!

Fira ordentligt please, och visa bilder på uppblåsta ballonger och konfetti som yr här på bloggen (eller hur du nu väljer att fira). En kopp te och fötterna i högläge är ett annat alternativ.

SOM jag längtar efter att få läsa! SOM jag är nyfiken på att lära känna din bebis.

KRAAAM!
/A

Vilse sa...

Bevis på firandets begivelser kommer, jag lovar!

Tack, tack, tack!! Jag är rätt hög fortfarande. Nu väntar första kapitlet och den stora, men snabba genomläsningen av hela boken innan det är dags att gå vidare.

Planen var ju att skriva något helt annat (alternativt redigera första boken tillsammans med förlag, just det...) men lillasystern vill så gärna läsa tredje boken nu att jag kanske tar tag i det. Det måste ju göras.

Men jag har en förlagsplan som jag lurar på och som kommer sättas i handling först och främst.

Än har inte tomheten lägrat sig. Än njuter jag av berättelsens efterdyningar.

Villeosagamamman sa...

Jag ryser av det du skriver och av Annas kommentar. Och jag ryser av välbehag att jag har en present med vackert knuten rosett i min lilla låda. Hanna, du är fantastisk. Det vet du väl?!

Lunicrax sa...

:D Harligt!!! Och, vad alldeles superbra det blev! :) Det har var ett slut vardigt all spanning. hihi! Stralande jobbat, indeed.