torsdag 31 januari 2013

Morgongråt i kudden

Jag står i ett kök hos en nyinflyttad granne. Hon har två små barn, det ena på höften. Jag har precis skickat hem mina två stora på cykel för att det är dags att laga middag, men jag går inte hem. Jag står kvar och pratar med lillan i handen för vi har så trevligt. Utanför fönstret finns ett märkligt gult ljus från hög himmel och runt grannens tomt löper en grönskande häck. 

Det är sommar.

Jag är hela tiden på väg att gå - barnen har ju redan gått - men grannen och jag pladdrar på och plötsligt nämner hon en film och jag drar någon liten analys om varför jag tycker om den filmen och hon lyser upp. Hon tycker också om den filmen. Det gör ju jag med!

Och det är här som allting vänder. För det första som flyger genom min hjärna är "detta måste jag berätta för min lillasyster." Och då minns jag.

I drömmen som var precis före denna, hade hon nämligen dött.

Hon är död!

Sorgen var akut, överväldigande. Tårarna var omedelbara nära jag insåg vad det betydde, att den enda i världen som är precis som jag, som skrattar åt samma saker och förstår mig innan jag sagt något, var borta. Jag skulle aldrig ringa henne igen, jag skulle aldrig få mess från henne igen, skulle aldrig asgarva åt länkar ihop igen. Skulle inte höra henne säga: Vad kan jag göra för dig?

Jag grät och grät, vaknade och insåg att jag grät på riktigt. Fruktansvärt.

När jag sen förstod att alltihop bara var drömmar, både att systern dött och att jag fått trevliga grannar från Ryssland, tystnade tårarna, samtidigt som jag insåg att min lillasyster inte är odödlig och kommer tas ifrån mig en dag, eller jag henne, och är det inte hon så är det något av mina andra tre syskon som jag inte kan leva utan.

Då govänner, då förstod jag att den där boken som jag funderade på för ett år sen...

Den måste jag skriva.

1 kommentar:

Kära Syster sa...

Men vilket ohyggligt uppvaknande! Gissar att sorgen kommer att sitta kvar i kroppen resten av dagen och hoppas att du kan använda det...

/A