Att fira på Vilses vis

Jag har ju lovat Anna, så här kommer beviset, på Vilsevis.

Jag spelade piano! Det där är min hand, jag lovar, mitt piano också. Jag satt där länge! Jag drog alla låtar som jag lyssnat på under resans gång, från tio år tillbaka, till idag. Musiken är tätt sammankopplad med böckerna för mig och jag har fått med något fragment av någon sångtext i varje bok (tror jag, blir osäker nu när jag lovar.) Texterna blir mina karaktärers liksom harmonierna och ackorden min musa och bokens egna känsloliv.

(Här kan den ointresserade sluta läsa.)

När jag började skriva på andra boken (som jag precis skrivit om helt och hållet) var det You're the storm med Cardigans som gick varm och fortfarande när jag hör den, ser jag en musikvideo i mitt huvud med bokens mest dramatiska händelser. 

Jag började med den.

Sen blev det allt möjligt, säkert tio låtar till, och jag tänkte dela ett axplock med er.

Brandi Carlile. Jag älskar henne. Den här låten spelar jag ofta och dedikerar den alltid till min man, men eftersom jag spelar medan jag tänker på berättelsen förknippas den här lika mycket med mina hjältar som någon annan. 

Det blev övertydligt idag. När jag sjöng den här idag var orden inte mina längre, utan hans.

Det här är ju Brandis stora hitlåt och den första av hennes låtar jag hörde. Det här är riktig musik! Gitarrer och trummor, en röst som spänner över nästan två oktaver och en fruktansvärt bra text. 

Den heter "The Story" och vilket låt kan passa bättre för en författare? Ofta när jag lyssnar på den blir texten min sång om mitt liv och mina berättelser, men i sagan är den någon annans. Varje ord och utbrott är så tätt kopplat till honom, till denna karaktär i berättelsens hörn, att jag omöjligt kan höra den utan att se hans storhet och hans offer.

Jag lyssnade ganska mycket på James Blunt när han först kom och det här är första låten på hans debutalbum, High. Första raderna fångade mig med en gång eftersom det handlade om en soluppgång - en företeelse som har en central roll i min uppdiktade värld - och jag föll som en fura, lyssnade sönder den totalt.

Det var jättelängesen jag spelade den här, och idag när jag gjorde det, hände något otroligt. 

Den bytte mening. Plötsligt handlade texten inte alls om den soluppgång jag alltid föreställt mig, utan om något helt annat, nämligen om en person som gör entré i andra boken. Den här personen klev bokstavligen ut ur mina noter och tittade på mig och sa: du kommer tillbaka till mig, va? Min berättelse är inte slut här, utan det finns mer?

Jag kunde lugnt le och lova honom att det finns två böcker till. Gåshuden var total.

Sen spelade jag Ingrid Michaelson såklart och Lucy Schwartz och lite annat, innan jag insåg att jag inte skulle bli klar förrän det blev lite svängigare.

Det här är inte bara svängigt, utan sorglöst, ett ord som ständigt återkommer i samband med en person i berättelsen, känns nästan som ett stående epitet. Jag spelade både den här och I've got the world on a string där känslan liksom är att man äger hela världen. Enough said. Vem blir inte glad av såna här saxofoner?

Nu kanske någon tycker att jag borde lagt upp klipp på när jag sjunger låtarna istället, men så blev det inte.

Något måste jag ju spara till min releasefest.

Men bäst idag var inte stunden vid pianot, utan analysen av sista kapitlet som jag ägnade eftermiddagen åt, i telefon med min lillasyster. Om någon äger så är det hon!