Att summera ett år och blicka framåt

Efter en vecka utan internet är jag tillbaka. Hej.

Idag är årets sista dag. Vilket år!

2012 var året då jag färdigställde nästan tre manus. 2012 var året då jag åkte 50 mil för att träffa andra författare och knöt kontakter. 2012 var året då jag pitchade manus på bokmässan och fick god respons.

2012 var året då jag började ta mig ur min skrivarbubbla och min bekvämlighetszon för att lära mig branschen och kom en bra bit på vägen.

2013 är året då jag ska skriva bokkontrakt. Så är det bara. Jag har bestämt att 2013 är Året då Allt kan Hända (och jag ska se till att det gör det också!)

Så vad gör en liten Vilse på årets sista dag? 

Jo, hon har tagit ut ackord till kvällens shownummer med 9åringen. Övat. Regiserat.

Hon kokar Nyårsgryta på spisen. I två, stora kastruller. Luktar GOTT.

Hon antecknar viktiga ord på ett gammalt kuvert från posthögen, medan 3,5 kilo kyckling kokar i en liter grädde.

 Hon funderar på dukning.

Jag har inte dukat än, men något sånt här kommer det bli. Svart duk, ljus, lila servetter. (Bild av mitt vardagsrum från en tjejmiddag tidigare i år.)

Sist men inte minst planerar hon ett roligt blogginlägg till imorgon, särskilt till Sean, men som nog kan vara intressant för alla.

Gott Nytt År!

Många sorters glädje

Med ett snitt på 2500 ord om dagen, fem dagar i rad, kan man inte vara annat än lycklig. Skrivarglädje! Två kapitel har jag färdigställt den här veckan och det innebär att jag bara har ett kvar innan jag får ta mig an det underbara, efterlängtade slutet.

Men jag har inte bara skrivit. Jag har åkt på julklappsrunda, bakat vörtbröd och mandelskorpor, stekt julköttbullar, haft mormor på besök, glaserat pepparkakor, druckit glögg och julmust, spelat piano, fått plats med julmat i mitt lilla kylskåp och känt mig tacksam för att jag har mat till min familj. 

Jag har fått höra brottstycken på musik skriven särskilt till mig och flugit på moln.

Det har varit en vecka av julglädje, barnglädje, kvällsmysglädje, musikglädje, familjeglädje. Precis så som det ska vara veckan före jul .

Men inget av det hade varit lika ljuvt att smaka, om det inte var för den första glädjen. Hade jag inte skrivit som jag gjort, hade allt det andra smakat sämre. 

Skrivandet är livets socker och salt. Den ultimata smakförhöjaren.

Tålamod?

Idag är det en sån dag när jag har väntat klart. Där! Färdig! Nu känner jag att jag väntat tillräckligt och att förlagen måste höra av sig. Idag, tack. 

Det innebär att jag inte går någonstans utan både hemtelefon och mobiltelefon, för säkerhets skull (inklusive badrummet). Det innebär att jag överväger att mejla redaktören jag träffade på bokmässan och fråga hur det går. Det innebär att jag överväger att ringa Oskar och börja planera självutgivning. Det innebär att rastlösheten sitter lika mycket i hjärtat som i kroppen, att jag går igenom tio års skapandeprocess i huvudet och ser om det finns några luckor någonstans, någonting jag kunde gjort bättre eller annorlunda som skulle kunna förklara de tre nej jag redan fått, utan framgång. 

Boken rockar fett.

Jag har en nära vän som jag pratar med i telefon en gång i veckan, minst, och nu i veckan debuterade hennes man. Hans första bok kom ut och han hade gett ut den själv, uppbackad av en korrekturläsare och ett tryckeri i Falun. Hans fördel är att hans namn är känt i Sverige från andra sammanhang, och jag hoppas att det kan hjälpa honom i marknadsföringen.

Igår pratade jag med hans fru. Det var inspirerande att lyssna på processen de gått igenom sista veckorna men jag tror att det också sådde fröet till min otålighet. Du måste göra så här! sa hon till mig. Folk måste få läsa dina böcker! Hennes man har skrivit, skrivit om, kämpat och blivit refuserad (trots känt namn!) och nu äntligen har han boken i hand och 400 sålda exemplar redan på releasedagen.

Men jag kan inte göra som han. Än. Jag väntar ju fortfarande på tre förlag och jag ser helst att mina älskade karaktärer får ett förlags uppbackning.

Jag vill bara inte vänta längre.

Hjälten stirrade ut mig imorse, missnöjd. Han höjde ögonbrynen och undrade om hans berättelse någonsin skulle få läsas. Till och med han börjar tappa tålamodet. Då är det illa.

Vem är egentligen mamma i det här huset?

Klockan är halv elva. På förmiddagen.

1432 nya ord senare inser jag att jag helt glömt att äta frukost. Lilltjejen springer fortfarande runt i trosor. Varför har ingen klätt på henne? Varför har ingen påmint mig om att äta?

Skulle inte vi handla den sista julklappen före de stora barnen kommer hem från skolan?

Var har mamman i huset tagit vägen? Det är ju julafton om sex dagar!

Dagens skrivarmål...

... är uppfyllt. Nu får en liten Vilse sova. Imorgon blir det helt nya avsnitt att ta tag i.

*skriver en lapp till sig själv: Kom ihåg att ringa experten i historisk fäktning*

Disciplin govänner

Jo. Jag var på väg att skriva ett missmodigt konstnärstempererat inlägg i stil med "Jag tror att jag helt förlorat förmågan att skriva."

Nu har jag istället bestämt mig för att skriva fem sidor idag, oavsett vad. Känns mycket bättre. Skrivkramp ska med skrivande förjagas.

Alla vet att det inte finns något som heter skrivkramp. Det finns bara lathet och obeslutsamhet. Just det.

Upp och ner, var ordet

Julstök och lussefirande, men svåger på sjukhus. Mys och glädje i ena hörnet och oro i andra. 

Men en liten skrivartimme fick jag, en vacker och skön. Inte en enda har det blivit i veckan när december tar över, men nu kom det, likt en ensam livräddningsbåt på det öppna havet med makt att skänka en stunds frist.

Den nya, vackra tråd som jag väver, tog en ny vändning och fick ny tyngd. En oväntad person klev fram och stod upp för det rätta. Skrivarlyckan skuttar igen.

Men bara för en stund. Livräddningsbåten försvinner mot horisonten och kvar är havet. Det stora och stormande som vi kallar livet.

Och livet går upp och ner.

Paraniod

Jag har nått ett helt nytt stadium i mitt författarskap. Jag tror jag blivit paranoid.

Ni vet känslan man har när man cirkulerar på en jättestor parkeringsplats i hopp om parkering? Hoppet tänds när du anar en lucka lite längre fram och du placerar bilen perfekt för att smita in och så visar det sig vara en sån där förhatlig superkort bil som står parkerad där och det är bara för dig att leta vidare. Den känslan.

Den känslan har jag varje gång det ringer och numret är ett som jag inte känner igen. 

Kanske, tänker jag, kanske är det förlaget som ringer nu. Jag harklar mig och lägger mig till med min allra trevligaste röst och svarar. Och så är det en försäljare. Eller någon bekant som bytt nummer eller ringer från jobbet.

Hela tiden. Flera gånger varje dag.

Hjärtat fladdrar i panikartat hopp ("Vad sjutton gör jag om jag blir antagen??") för att sedan sjunka som bly. 

Totalt paranoid.

Nu sist slängde jag mig ur duschen, spritt språngande naken och absolut dyvåt, plaskade min väg genom huset för att svara i telefon (jag kan ju inte stå kvar och missa redaktören!).

Det var min fina svärmor. Hon hade tappat bort sitt pepparkakerecept i flytten och ville gärna ha det och hon visste ju att min man bad om det när vi gifte oss för elva år sedan för annars blir det ju ingen jul om inte pepparkakorna smakar rätt. (Också en surrealistisk sak att göra, läsa upp någons eget recept för dem på telefon.)

Nu vill inte den här kroppen mer. Den är mörbultad efter veckans krämpor och orkar inte hoppas och bli nervös. Den orkar knappt baka lussekatter, trots att den måste. 

Ska försöka hitta knappen som stänger av.

Lite jädrar anamma

Okej, så gårdagen blev inte som den skulle. Refusering, trasig dammsugare (och smuligt hus), ingen julgran trots jakt på sådan och sen toppades alltsammans med att kvällens julaktivitet ställdes in på grund av kramper. Jag tog en stecolid och gick och la mig men vaknade och hade nästan lika ont.

Idag var det julklappsshopping som gällde, trots att jag fortfarande hade ont. Shoppingen blev minst sagt lyckad. Nästan allt klirrat på bara en och en halv timme. Det är min sorts shopping det!

På vägen hem läste jag lite i Fjärde boken på telefonen. Min älskade fjärde och avslutande bok i serien som varje gång jag läser i den orsakar jordskred inom mig.

Så även denna gång. JÄRNSPIKAR VA BRA DEN ÄR!

Jag började yra om filmatisering, om cinematiska detaljer och skådespelare. Jag pratade om paralleller med Peter Jacksons livsverk och pratade fort, fort, som en karusell tills jag vek mig dubbel i hjärtesmärta och utbrast:

Varför vill ingen publicera det här, det är ju så BRA?!?! Jag DÖÖR! XX DÖÖR! (byt ut XX mot hjältens namn.)

Jag frågade maken vad jag gör när jag fått nej från de tre kvarstående förlagen. Vad gör jag då? Vilka förlag finns kvar? Finns det förlag kvar? 

Och sen började vi prata om att göra en Oskar. På riktigt. Jag har ju lite kontakt med Oskar och det finns halvt uttalade planer där. B-planer. Hur marknadsför man ett sådant projekt?

Det är inte vad jag vill, självklart inte, men om alla i världen säger nej, då gör jag det.

För jag tror på den här serien.

Tre borta, tre kvar

Stort tack för det fina manuset . Så skrev de. Med utropstecken och allt.

Men de måste tacka nej förstår ni och de kan ju inte tala om varför. 

Tre kvar, varav de två som jag hoppas på mest kvarstår bland de tre. Om en vecka är det tre månader sedan som jag gick till posten. Tre månader borde räcka.

Jag är inte mycket till tämjare jag.



Fy. Nu känner jag hur jag vill lägga ner. Varför utsätter jag mig för detta? VARFÖR lägga tusentals arbetstimmar och ännu mer ångest och tid borta från MIN FAMILJ och mina snälla vänner för DET HÄR? För att bli ratad och sen kanske, om jag orkar, skriva en annan roman till våren att pigga upp mig med som också kommer ta hundratals arbetstimmar borta från min familj men som ingen kommer ge ut heller.

Just nu vill jag bara skita i alltihop.

Just nu känner jag att ingen får läsa mina böcker någonsin igen. De är MINA. My happyplace. Tji fick ni.

Beslutet fattat

Lååång dag av klassmammefix, ännu längre luciafest inklusive städning efteråt. Mycket trött Vilse.

Men där. Där fattade jag beslutet att stänga av Nobelfesten (trots att jag älskar den underbara kombinationen av modern vetenskap i absoluta framkanten med tradition och kulturhistoria) och sätter mig med mitt manus.

Har ju inte skrivit sen i lördagsmorse och känner abstinens komma krypande. Bara deghjärnan släpper så ska det nog bli tusen ord i all fall.

Börjar inse...

... att anledningen till att den sanna julkänslan inte riktigt infinner sig är för att jag är hopplöst förlorad i en annan värld.

Och där är det inte jul utan skolavslutning.

Källan till all magi

Vilken eftermiddag!

Veckan har varit full av brev om redigering av berättelser och vad berättelser egentligen vill berätta. De sista breven som skrevs i eftermiddag hällde sådan lycka rakt ner i hjärtats mitt att jag trodde måttet var rågat.

Men då kom jag på tanken att sätta mig vid pianot, med laptopen ovanpå (älska Ultimate Guitar!) med nya Ingrid Michaelson ackord. Det var en sak förkylningen inte tog ur mig den här gången och det var rösten (tack och lov.)

Där satt jag och spelade och sjöng av hjärtats lust, medan filmen i mitt huvud visade hjältens förtvivlan i ondskans mörkaste vrår och orden som föddes därtill dansade i takt.

Plötsligt minns jag var Signor Benedict säger i Much Ado About Nothing: Is it not strange that sheep's guts should hale souls out of men's bodies? (syftande på lyrans strängar.) Det är just så det är.

Min själ halades ur kroppen.

Middag med fina familjen, mätt i magen. Minimello sög barnen upp till teverummet. Mannen la sig på soffan, frusen och mysig. Pianopallen kallade mig tillbaka och jag spelade min nya sång för honom med all känsla jag kunde uppbåda, varje fras och takt halades aktningsamt och jag kände i ryggen hur han njöt hos mig.

Och där. Nu stirrar jag den rakt in i ögonen. Källan till all magi.

Musik, kreativa samtal, kärlek.

Min egen variant på adventskalender

Någon som räknar ut för vad?

Framåt eller stillastående?

Alltså jag brukar ju säga att jag gillar research. Tror jag sagt det till Anna.

Jag vet inte om det är sant längre.

Jag är så innerligt tacksam att jag är klar med de där ynka, tre avsnitten som utspelar sig i Paraguay, ett land jag aldrig varit i. Ett land jag ägnat timmar åt att lära mig om, alldeles för många timmar.

Äntligen är det klart. Äntligen är berättelsen tillbaka där den ska. På väg framåt. 

Min kollega Sean och jag inte överens, men jag tror att det är bästa sättet. Att gå framåt. Jag har läst ohyggligt mycket om Paraguay och skulle kunna göra en riktig avstickare och berätta massor och åter massor, både om sådant jag läst nu i dagarna och sådant som var med i originalet av den här boken.

Men jag har skurit bort och skurit bort och kanske blir det för korthugget, kanske blir det lite tunt, men nu blir det så här. Varför? Paraguay tillför ju ingenting till berättelsen mer än att det är karaktärsdanande. Karaktärsdanande är bra, men det bygger inga dramaturgiska kurvor.

Tack för hjälpen i alla fall Theresa. Guld värt!

Beresta läsare?

Research. Ibland måste man ta tag i det för att komma vidare. Därför läser jag om Paraguay. Det var tio år sen sist, men nu är jag där igen och det känns lite roligt faktiskt.

Jag snubblade över nya fakta som kändes minst sagt användbara. Det finns ett örtte som heter mate som dricks i stora mängder i regionen och då undrar jag ifall det är någon som hänger här som druckit sådant te någon gång. Någon?

Ni förstår jag skulle vilja veta hur det smakar, men google ger inga svar.

Ingefäran kan inte alltid vinna

Fyra gånger har jag lyckats den här hösten, fyra gånger har jag med hjälp av magisk ingefärsbrygd snuvat snuvan.

Men nu ville det sig inte och jag har förvandlats till den åttonde, förlorade dvärgen.

Förkylder.

Grunnar

Banbrytande idéer på gång här! Jag funderar på att skära bort ett par trådar och göra de här två månaderna under vårterminen ännu kortare än de redan är. Skrivflytet uteblir för att kapitlet är så trist och om jag nu tycker att det är så tråkigt (transportsträcka, eh, Sean?), varför ta med alltsammans? 

Varför inte skynda framåt istället mot det efterlängtade mötet på en viss båt? 

Det enda jag undrar är om de kapade avsnitten kommer att saknas. I ena stunden vill jag ringa systrar och korrläsare och fråga om lov och i nästa inser jag att de säkert inte ens minns dem. 

Det är bara att slita bort alltså. 

En del råd ska man lyda

Sofia har postat en lång lista med skrivarråd idag (några självklara, andra som ger mig panik) och jag tänkte bara meddela att jag tänker börja med att lyda råd 31.

Känns som en bra start.

Så hejdå. =)

Konflikt

Färdiga ord i huvudet som väntar på att förevigas.
Snövärld som väntar på att upptäckas.
Konflikt.

Snön vann.

Men om det inte var för tvååringen, så kunde konflikten haft en annan utgång.

Känslan efteråt

Ikväll spelade vi upp julpjäsen i församlingen. Visst var det en och annan replik som kom på fel ställe, men vilken FÖRESTÄLLNING! Som manusförfattare (och regissör) var det ett sant nöje att se alla dessa karaktärer komma till liv i händerna på entusiastiska skådespelare i alla åldrar. Som de gått in för utstyrsel och smink och alltihop.

Jag är glad för allas engagemang och nöjd med resultatet.

Men när vi kom hem säger min dotter, som deltagit i en av rollerna:

"Mamma, det känns så ledsamt. Nu är det över. Nu ska vi inte få spela upp det mer. Det känns jätteledsamt inuti." Och så tittade hon på mig med stora, guldbruna ögon och suckade ur hjärtat.

Jag förstår den känslan precis. På både det ena och det andra planet.