Är väl inte riktigt funtad som alla andra

Översköljdes just av pirrande lyckokänslor av den typen som jag erfor i min ungdom när en sån där kille jag var hemligt förälskad i, valde att ägna mig ett uns uppmärksamhet. 

Anledning?

För att jag insåg att jag efterhand kommer behöva skriva ett till porträtt till illustratören, fast denna gång av seriens manliga huvudperson.

Mmmm.

Tur att min man kommer hem ikväll. Tror jag saknar honom.

Kalkon och hönskackel

Det började när barnen var små och alla andra gick på julbord med jobbet. Alla utom vi. Det gick ju inte, så vi ordnade vårt eget julbord. Mammornas julbord. Knytkalas organiserades och vips hade vi världens lyxigaste julbord med allt man vill ha och de allra trevligaste kollegorna att snattra med. 

Sen fortsatte det, år efter år. Folk började jobba, men vi sågs ändå. Traditioner är inget man ändrar på hur som helst, framförallt inte på jul. Förra året tyckte jag att julbord, det äter man ju så mycket ändå, kan vi inte äta kalkonmiddag istället? Kalkon, brysselkål, svartvinbärsgelé, hela rasket. Jodå, det höll mammorna med om och gott var det så att vi nästan inte orkade ostarna till efterrätt.

I år är det min tur att vara värdinna. Lite knepigt med barnen fria på övervåning utan överseende vuxen, men det kommer gå bra. 

Ska bara adventspynta först. Byta gardiner i tre rum, dammsuga, damma, plocka fram stakar och tomtar. Och göra kalkon. Bästa kompisen är just det - bäst - och bakar den pepparkakscheesecake som jag var extra sugen på.

Så inget skrivande ikväll. Men jag lovar att bakom de tysta kulisserna här, händer det desto mer. Allt kommer kliva fram på scen i sinom tid.

Glad advent på er så länge!

Världens bästa övning

Har gjort min hemläxa: skrivit ett porträtt av seriens huvudperson åt min illustratör. Klart vi har pratat mycket, men han bad om ett, och nu har jag skrivit det.

Det var en nyttig övning. 

Klart jag redan känner henne. Vi har levt ihop i större delen av mitt liv.

Klart jag vet att man kan skriva personporträtt till sina karaktärer.

Men detta var något annat. En sammanfattning och en hyllning. Stundvis en baksidetext eller ett följebrev.

Stilla eufori tar jag med mig in i sömnen blandat med lätt panik över att jag är uppe så här sent när jag ska jobba imorn.

Men det är en bra övning - om du hade en illustratör, vad skulle du skriva till honom? Vad är de centrala motiven i din historia, de viktigaste karaktärsdragen hos personer, miljö, stämning?

Klart slut, för idag.

Något litet om bokomslag till fyrologins början

Minisketcher har skickats fram och tillbaka i mängder. Detaljer och möjligheter har diskuterats. En riktig sketch gjordes, kommentarer kom. Vi börjar närma oss. 

En viktig fråga fanns kvar att ställa till min illustratör: tycker du att det som vi nu i princip spikat funkar? Säljer det? Hans svar kom mig att rysa. 

Han talar om de två dominerande sorter som finns på marknaden - det abstrakta omslaget kontra porträttvarianten - och säger sin mening. Jag håller med honom. Målgruppen är barn/ungdomar och genren urban fantasy. Spåret vi valt känns rätt.

Nu tänker jag citera vad han sa, utan tillstånd:

Abstract covers are far, far easier. But I don't like them much myself. They leave the book looking like a product in a store, rather than looking like a world being shared.

A world being shared. Behöver jag säga vad jag svarade?

I kväll ska vi talas vid. Snart kan han börja måla. På riktigt. Med färg. 

Känns nästan som att det här med egenutgivning är bestämt nu. 

En överkritisk författares rop på hjälp

Antar att det kan bli så när man går från redigeringsfas med lupp över text till att börja om med något nytt. Hur jag än formulerar mig så tänker jag:

Nej, det går inte, ungefär så här har jag formulerat mig förut, någon annanstans i de hundratals sidor text jag har bakom mig (curse my good memory!).

Nej, det går inte, det låter alldeles för vardagligt. Måste gestaltas bättre.

Nej, det går inte, det blir på tok för poetiskt.

Hur var det man gjorde nu igen när man skriver så där obehindrat och ändå blir rätt nöjd med sitt första utkast?

Vad är väl fyrahundra år hit eller dit?

Tidslinjer. Jag älskar dem. Det gör jag. Jag ritar och tänker och gör historia begriplig. Tipp topp.

Men på grund av visst tankearbete med min världs historia (så här när man går i eventuella utgivningstider) har det visat sig att jag med största sannolikhet kommer behöva flytta en tidsålder ungefär fyrahundra år. 

Det kommer ju inte leda till något merarbete i en serie på fyra tegelstensböcker. Puh.

Men om jag inte gör det, blir allting väldigt mycket mindre logiskt och så kan vi ju inte ha det. Jag ser det så här: bra att jag upptäckte det nu och inte efter det att jag tryckt alltihop.

Mitt Nanowrimo-mål

är att uppdatera min wordcount två gånger till innan det är över.
Det betyder att jag ska skriva två kvällar den här veckan.
Resten får jag vila.
Resten får jag somna übertidigt för att orka med.
Två kvällar ska jag tillbaka till orden
men inte tillbaka till Tekoppen.
Rebell som jag blivit,
ska jag göra mina allra första ord i den Onämnbara Boken
permanenta.
Det som nu bara finns i huvudet
ska få
Finnas.

Gräsänka

Min morgonläsning i sängen. Research. Känner mig som tjugo igen när jag förs tillbaka till mina år på Institutionen för Klassiska Språk. Njuter av boken redan på sidan 25. Nörd? O ja.

Har vinkat av min älskling nu. Han far till Kina. Ja, där finns oro kring hur jag ska klara av både nätter och dagar själv med barnen och jobbet och maten och tvätten, men mest kommer jag sakna hans sällskap. Det är fantastiskt att få leva ihop med den jag älskar och alltid ha någon som lyssnar på det jag tänker, oavsett hur intressant det är.

Huruvida jag kommer skriva under veckan som väntar - så där som jag gjorde i somras när maken var i Usa - det låter jag vara osagt. Hälsan och barnen går först. Men nog finns det mycket som vill ut. 

Om ni bara visste.

Tror vi närmar oss

Hela mitt arbetslag gick ut på lunch.
Jag hade med lunchlåda och var tråkig nog att tacka nej.
Sitter ensam.
Esteternas lunchkonsert ekar upp genom trapphuset.
Nya frågor formuleras, dessa svårare att besvara.
Undrar om jag får skriva bokens första scen nu, utan vidare, på lunchrasten.
Undrar om det som spritter inom mig när jag tänker på min nya bebis
kommer spilla ut innan dagen är slut
vare sig jag gett min tillåtelse
eller inte.

Något litet får det nog bli ändå

Helst vill jag säga att mina idéer är originella som få, men jag vet att alla böcker återanvänder samma fabler med olika dräkt. Därför tänkte jag ge er en liten glimt av vad jag håller på med (inte för att det var här idén började, men för att om jag tänker efter riktigt noga, kan man beskriva det så här.)

Den Onämnbara Boken skulle kunna sammanfattas som Förnuft och Känsla möter Tempelriddaren. 

Det låter väl ändå som en hit? Varför har ingen gjort den förut, kan man fråga sig.

Men glad för det är jag! Den håller på att förvandlas till min nya precioussss.

Att ställa frågor-fasen

Det finns många delar av "värka fram en berättelse innan jag sätter mig vid tangentbordet" som jag verkligen inte tycker om. Värkarna till exempel, och väntan. Ändå gör jag på det viset. Jag kan inte skriva innan jag har relativt mycket klart för mig, men jag vill inte ha allt. Mycket ska få hända längs vägen, men det följer ändå den väg som är bestämd. Alltid.

För att fylla ut det där första skelettet ställer jag en massa frågor och oftast får jag svar på dem i samma stund som jag ställer dem. Varje svar bär med sig fler frågor, fler idéer och likt snöbollar växer de i nedförsbacke, oftast utan större ansträngning.

Åh! Jag önskar att jag kunde berätta varenda detalj för er, varje aha-upplevelse. Eller åtminstone varför boken är Onämnbar. Men i den här branschen har vi för vana att hålla på vissa saker, och även om jag pratar mer än andra, pratar inte heller jag om allt.

Men den här fasen som jag befinner mig i nu, "att ställa frågor för att nå oväntade svar som knyter vackra knutar", det är en storfavorit. Att se något man redan älskar växa fram på det här viset är förtrollande och jag hade varit närmare fasen "nu står jag inte ut, nu börjar jag skriva vare sig jag har tid eller inte" om det inte var för att detta är en bok som till skillnad från vad jag brukar skriva, kräver sin research.

Därför fortsätter jag skjutsa bollar ner i backen.

En hjälte

I en mellanstor, svensk stad på Västkusten, står en svensklärare i ett klassrum och föreläser om läsning. Han pratar i max sex minuter, om ens det, och det han får sagt på den tiden är så inspirerande att byggklassen framför honom faktiskt verkar lyssna. Jo, ett par stycken sitter med sina telefoner, men de tjafsar inte med varandra, rullar inga stolar fram och tillbaka, kastar inga flygplan gjorda av anteckningar. 

De lyssnar. Och det är stort.

Själv blir jag nästan förryckt, så bra är det som han säger, helt i klass med en extra välskriven artikel i Litteraturmagasinet, eller en intervju med Peter Englund på Babel.

Men det är inget av det. Det är helt okända Tim, Tim som har nästan samma färg på håret som på huden och alltid går i pikétröja.

Och han äger. Han talar om kopplingarna mellan texter och våra tankar, hur vi kan vigda vyerna genom det vi läser och sätta oss in i andra människor, men han talar också om att ibland kan vi märka att det vi läser ger en mindre bild än verkligheten. Kanske försöker texten få oss att tänka något som vi inte vill tänka, övertyga oss om rasism till exempel?

Om detta talar han, långt bättre än jag nu skriver, och byggklassen lyssnar.

Jag ryser och jublar inuti: Tim for president!

Fnissar på väg till jobbet

Skrev ner hela ploten till Onämnbara Boken igårkväll.
Har lika mycket stomme på den som jag hade som underlag för Fyran.
Finns ett par smaskiga frågetecken.

Det där dokumentet kommer ligga och gro till sig tills det en dag inte går att hålla boken tillbaka.
Till dess kommer jag ha nya karaktärer att gå vilse med.
Gillar dem redan.

Upprättelse

TACK Nanowrimo som lade upp följande artikel med George R. R Martins tips på att skriva fantasy. Ur hjärtat, tack!

Kan alla barnboksförlag som fått läsa första boken i min trilogi SNÄLLA läsa den här artikeln? Kan ni förstå att min serie INTE är "spretig" och att den INTE "har för många karaktärer"?

Ni förstår, just dessa två ting - antal karaktärer och antal berättarperspektiv - är Georg R. R Martins två hetaste tips. 

Han håller med mig. Han går på den storslagna, episka linjen. Vilket jag redan visste, men ändå.

Läs för allt i världen hela artikeln, det är bara tio tips, men här är en storfavorit om hur han och jag löser berättarperspektivet i en bok/serie med hundratals karaktärer:

So you either need an omnificent viewpoint structure where you’re telling it from the point of view of God, which is a pretty outdated literary technique, or you have a mosaic of people who are seeing one small part of the story and through that you get the entire picture. That’s the path I chose to take.

Yes! 

Den här är rätt på kornet med, angående att låna från historien: I like to mix and match and move things around. As the famous saying goes; stealing from one source is plagiarism but stealing from lots of sources is research!

Och kolla in den här: Presenting not just death, but grief is important. 

Jo, jag vet! Det känns som att jag mer eller mindre kan bocka av alla tio punkterna när det kommer till fyrologin. Det är två punkter som rör klichéer som man kan ifrågasätta med rätta, men då skriver jag för barn och han inte och över seriens gång problematiserar jag klichéerna ganska duktigt. Kan inte avslöja mer än så.

Hur som helst: Jag håller med honom och han håller med mig och ifall någon undrar så kan jag tala om att mr Martin har sålt ett antal böcker. 

Han är uppskattad. Läst.

Case closed!

Känner hammarens tyngd i min hand

Ja, jag vet att jag borde skriva Nanowrimo om jag hade någon uns till energi.
Men det har jag inte.
Jag kör på sparlåga.

Vad jag har, är en önskan.
Jag vill bygga en värld igen.

Jag vill börja om, med ett vitt papper som ingen vet något om
och skapa en ny plats att gömma mig på.
Inte Tekoppen, inte småbarnsmammor, inte här, inte nu.
Bort, bort, till Fjärran Platser.

Jag vet inte om det är en berättelse för ungdomar eller vuxna.
Antagligen både ock.
Jag tror att den utspelar sig i en skärgård.
Jag tror att hjälten är kort.
Jag tror att hjältinnan slits mellan fäders traditioner och främmande seder.
Om det är ospecificerad dåtid eller ospecificerad framtid låter jag vara osagt.
Det kan vara nyckeln till intrigen.

Men när dessa tankar kliver fram, hörs andra röster:
- Redigera indrag i trilogin!
- Skriv Nanowrimo!
- Redigera tredje boken för dotterns skull!
- Kom ihåg att fylla i fritidsschemat för nästa vecka!

Sen hörs en helt annan röst.
Nämligen den här.

Just det. Där har jag ju en ny berättelse som redan väntar på mig
och som kommer fortsätta att vänta.
Länge.

För nu finns ingen tid och ingen ork
bara önskan.
Längtan.

Jag vill bygga en ny värld där jag kan bo,
en värld som ingen ännu känner till.
Inte ens jag.

När Svenska skrivregler inte leverar

... då frågar man er. Och ni vet!

Tack till alla som hoppade in och styrde mig rätt i problematiken "anföring blandat med rörelser". Svenska skrivregler gav inga som helst svar - de förordar talstreck och till det säger jag vänligt men bestämt: tack, men nej tack.

Jag hade inte sett det som jag såg när jag gick igenom mina favoritromaner, om inte ni varit så tydliga. Därför säger jag tack och därför är jag glad att jag frågade.

Den som inte ställer dumma frågor får inga svar. 

Styckeindelningens ABC och en fråga om dialog

Som svensklärare tjatar jag om styckeindelning jämt (och engelsklärare med, come to think of it. Paragraphs, people, parapgraphs!). För det första måste eleverna lära sig att när man skriver om något nytt har man nytt stycke, för det andra måste de förstå att det helst ska finnas något som länkar stycken som följer på varann och för det tredje kan man prata om att det är trevligt att blanda korta och långa.

Sen talar vi om hybridstycken. Till leda. På svenska använder man antingen blankrad eller indrag, men inte båda och absolut inte inget av det som det ofta kan se ut (dvs eleven trycker på enter en gång och sen får det vara bra. *ryyyser*)

Som författare använder jag styckeindelning för att skapa effekt. Sätter något på egen rad för att ge det tyngd. Såna saker.

Annars kommer det hela väldigt naturligt. Det har fallit sig så att i serien har jag använt blankrad för att göra texten luftig och lättläst och i romanerna har jag använt indrag och fått det hela att se ut mer som en bok än ett manus. Potato, potato liksom. Det där fixar någon annan sen i sättningen. Förlaget. Inte min uppgift.

Men som blivande egenutgivare måste jag tänka om. Hur ser en bok egentligen ut? Indrag, alltid indrag eller hur och så blankrad någon gång var femte sida för att man byter avsnitt på något vis men annars inte. Hm. Jo, jag har en grafisk formgivare som ska göra inlagan, men mina styckeindelningar tänkte jag att jag kunde sköta själv. Faktiskt.

Men ni förstår det hände något på bokmässan. Jag träffade en lektör som påpekade att jag gjorde fel i dialogen. Eh, va? Vad finns det med det här som jag inte redan kan? Anna höll på lektörens linje, men för mig är det här helt okänd mark och jag har inte en enda betaläsare som klagat på det. Inte ens korrekturläsaren.

Grejen är den här:

"Välkommen, vad roligt att du kunde komma," sa värdinnan.

"Tack för inbjudan," sa gästen. "Hoppas det inte var till besvär." Värdinnan skakade på huvudet.

"Inte alls då! Kliv du på."

Så här skriver jag. Så har jag lärt mig att man gör. Man trycker på enter när man byter person som säger replik och inte förr. Någon i skolan lärde mig det en gång i tiden.

Lektören menade att man trycker på enter så fort den andre gör något. Då skulle det bli:

"Välkommen, vad roligt att du kunde komma," sa värdinnan.

"Tack för inbjudan," sa gästen. "Hoppas det inte var till besvär." 

Värdinnan skakade på huvudet.

"Inte alls då! Kliv du på."

Jaha? För mig känns det jätteförvirrande, men jag gjorde om manuset till relationsromanen så att det skulle passa den senare modellen. Kan bli konstigt när en person säger något, det står vad den andra gör, och sen fortsätter den första att prata medan den andra förblir tyst. Eller?

Jag vet inte om jag är dum, men jag har - mig veterligen - aldrig läst en bok som gör på det här senare viset. Kanske en fransk bok? Möjligtvis.

Hur gör vi i Sverige? Hur gör ni? Vad säger Svenska skrivregler? Hur ska jag göra i serien?

Klokt

När jag kliver in i vissa klassrum - och jag säger inte på vilket program dessa klassrum kan tänkas vara, det kan ni få gissa själva - då kommer jag att tänka på något som Flyn Rider säger i Trassel: 

- Andas in riktigt djupt! Vad känner du? För mig är det delvis kroppslukt och delvis riktigt dålig kroppslukt.

Snart ska jag skriva om skrivande igen. Typ imorn. Har nämligen ett viktigt och nördigt resonemang kring styckeindelning som väntar på er oumbärliga respons. 

Till dess får ni klara er på Flyn Rider.

Perspektiv

Perspektiv diskuteras alltid i skrivsammanhang. Alla vet hur stor skillnad det gör. Att skifta perspektiv eller kameravinkel kan göra en urtrist scen laddad. Alla har varit med om det. 

Hur är det då med perspektiv på livet? Här kan ni läsa om två goda gärningar som utfördes idag av två främlingar och orättvisorna som nämns gör att den observante kan se sitt eget liv i ett annat perspektiv.

Till exempel:

Idag har min Bara människor-penna från Hois monter blivit stulen av elev. Det är min slutsats eftersom den inte fanns i klassrummet. Synd. Gillade den pennan av flera anledningar. Ogillar pennan kollegan gav mig som ersättning.

Till exempel:

Den delen av min nya tjänst som jag gillade allra bäst blev struken från min tjänst hux flux. Jag blev besviken. På riktigt.

Till exempel:

Jag kraschade efter jobb och matlagning här ikväll och tycker att sjukdomsskovet som började för dryga två veckor sedan kunde hittat ett lämpligare tillfälle att slå ner på.

Tre exempel. Saker som hänt idag. Saker som kunde hänt dig eller vem som helst. Små och stora saker.

Men jag har en väninna vars man diagnosticerats med obotlig cancer. Från precis ingenstans. Det grät jag över igår. Det kommer orsaka mer tårar i framtiden. I dess skugga betyder inte något så särskilt mycket. Allt jag kan göra är att försöka hitta sätt att underlätta för den här familjen, som dragit en nitlott som kunde landat på vem som helst, vara tacksam för min egen lott och gräma mig över orättvisorna däremellan.

Ett skifte i perspektiv gör att livet smakar annorlunda. Själv är jag svag för perspektivet Tacksam. Smakar alltid bättre än Bitter. Kan dock vara svårt att hitta ibland.

Nu börjar nya livet

... och jag övervägde i ungefär två och en halv sekund att införskaffa kaffe. Du, vad trött jag var imorse! Ingen bra början på den här veckan.

Men vilken fin fars dag vi hade igår. Det är en bra grabb den där, som har blivit pappa till mina barn. Gillar honom. 

Bland annat gick han upp klockan fem idag för att kunna hämta Busan tidigare i eftermiddag när jag jobbar sent. 

Det är sånt som ger kärleken guldkant.