"Aye, we are good and lost now!"

Min man brukar alltid säga att jag kommer bli lycklig den dagen jag blir gammal och dement och den värld som jag nu bara drömmer om äntligen blir verklig. 

Kanske har han rätt i det.

Ni förstår jag har gått vilse nu äntligen och då menar jag inget negativt. Jag menar inte att jag inte vet var jag är eller hur jag tar mig hem, utan jag menar att jag har gått så långt in i mina tankar att verkligheten med hus, man och tre barn blir sekundär. Jag befinner mig i händelsernas centrum och iakttar. Jag skrattar, jag njuter, jag lyssnar. Ibland skriver jag. Min egen värld har slukat mig om igen, och jag förundras åter över hur mycket mer det finns att upptäcka efter alla dessa år och efter alla dessa redan skrivna sidor.

Långt borta hör jag en röst som inte hör till min värld och heller inte min yttre verklighet. Det är kapten Barbossa som förnöjt morrar från sitt skepp: Aye, we are good and lost now! For sure, you have to be lost to find a place that can't be found, elseways everyone would know where it was.

Precis där är jag nu. Förlorad i en bok som håller på att ta form och det är först när man förlorats som skatten går att finna.

En utmaning

Jag tror att jag nämnt tidigare att jag har en underbar väninna som är i processen av att komponera ett musikstycke till mitt manus Fjärilshuset. Fjärilshuset är en roman för vuxna, en riktig feel good-bok om kärlek, vänskap, familj och kanske framför allt musik. Det här är ett manus som varit klart ett bra tag men som jag inte skickat in för att jag tror på idén att skicka med musikstycket och nu verkar det som att livet kanske klaffar tillräckligt för att det ska vara på gång.

Få saker njuter jag så mycket av som att höra min väninna E spela piano, framför allt den musik hon skrivit själv. Hon har en enastående gåva för känsla och harmonier som äger makten att vidröra min själ gång på gång. Att hon tagit sig an uppgiften att skriva musiken som huvudpersonen i min bok spelar gör att det spritter i hela kroppen. 

E har en son som gifter sig i sommar och E vill gärna att en kärlekssång som hon skrivit ska sjungas på festen. Hon har ett problem bara, texten till kärleksvisan är inte klar och hon har inte tid att sitta med det.

Det är då jag hör mig själv erbjuda att jag kan skriva texten varpå hon tycker allting har löst sig kalasbra. 

Vilket privilegium! Ska jag, ska mina ord få pryda hennes fantastiska toner? Jag känner pressen på mig, men har bestämt mig för att anta utmaningen. 

Klart det känns läskigt. Jag har väl aldrig skrivit en sångtext förut! Men jag har skrivit dikter. Mängder. Jag älskar poesi, både att läsa och skriva den, och med tanke på hur musik får igång mitt skrivande borde orden rimligtvis komma när jag hör henne spela. Det är trots allt bland det bästa jag vet.

Så vid sidan om mitt arbete med trilogin går jag igenom vad jag ska komma ihåg att tänka på när jag väl sätter igång med den där sångtexten. Hur jag måste akta mig för klyschor och helst bara beskriva stämningar, hur fragment här var tillsammans kan bilda en helhet där temat är löften om kärlek.

Spännande, utan tvekan.

Duktig 2

Tänkte att ni antagligen vill veta hur experimentet artar sig. Det ska jag tala om för er. Jag har flödesskrivit nu i en timme och det här kommer bli hur bra som helst.

Mitt nya mantra fungerar: Samma historia, men en helt annan berättelse. Efter att ha varit min egen redaktör i ett år nu, känns det som att jag äntligen börjar bli bra på det. =)

Duktig

Författarsmärta, författarsmärta. Att skära, att skada, att smärta sin text!

Nej, så illa är det inte, men jag känner mig faktiskt duktig. Jag experimenterar. Jag kommer eventuellt att förstöra ett kapitel som jag älskar och som fungerar alldeles utmärkt som det är, bara för att lyfta kapitlet före. Jag tänker testa och se om det förbättrar och stegrar och blir så bra att jag låter den där texten som var så bra och njutbar, tvingas bli en annan.

Duktigt, riktigt duktigt.

Men lite, lite smärtsamt. Känns bra att det bara är ett experiment. Låter mindre drastiskt då.

Identitetskris

Att skriva är magiskt. Idéer i duschen omvandlas genom magi till vackra ord och meningar som fyller hjärtat med tillfredsställelse över ett fullgott hantverk. Meningarna blir många och bildar sidor, väver trådar och skapar oförglömliga berättelser. Av sig självt. Det är i sanning magiskt och utan tvekan det bästa jag vet.

Men ibland får man jobba lite. Ibland kommer inte magin av sig själv. Ibland krävs arbete och tankekrumbukter - svett och tårar alltså. 

Det är då som jag är glad att jag läst litteraturvetenskap. Då plockar jag fram de redskap jag har - den terminologi jag förvärvat under svensklärarstudierna - och så gör jag en analys på mitt eget manus. Jag skriver en hemtenta i huvudet, diskuterar berättarröst, avsändare, mottagare, intern fokalisering och sådana saker. Jag ställer frågor och besvarar dem. 

Jag kommer fram till att ja, jag känner personerna utan och innan i den här trilogin. Ge mig en situation, vilken som helst, och en av de hundrafemtio karaktärer jag skapat och jag kan svara dig precis hur den personen skulle agera i den givna situationen.

Men känner jag mig själv? Och inget metafysiskt nu, utan jag menar min egen berättarröst i just den här berättelsen. 

Efter tio år och fyra böcker borde svaret rimligtvis vara ja. Berättarrösten är en sån sak som kommer naturligt och intimt hör samman med manusets själ. Jag har aldrig behövt tänka på hur jag vill att tonen ska vara, tonen är en sån sak som hör ihop med magin, inte slitet. Huruvida jag tycker om berättelsens egen röst är ofta avgörande för om idéer i startgroparna förvandlas till ett manus eller inte.

Men nu sitter jag här och har en identitetskris. Jag har kommit fram till vad det är jag inte gillar med den första boken - äntligen! - och det är mig själv. Alla andra sköter sig, så fort jag lämnar över ordet till någon av mina karaktärer blir det kalasbra, men så fort jag ska berätta något blir hälften bra och hälften faller platt.

Det är en hård insikt, men förhoppningsvis en som leder åt det enda håll jag vill röra mig. 

Framåt.

Genombrott

Jag undrar om någon vet ifall det finns vetenskaplig grund för min tes att man tänker bättre i duschen. Jag får alltid smarta idéer och inspirerande tankar när jag duschar. Kanske är det för att det är på morgonen och hjärnan har vaknat till liv tillräckligt för att orden ska kunna komma. Kanske är det värmen som påverkar synapserna i hjärnan. Kanske är det doften av mitt schampo som öppnar stängda dörrar. Jag vet inte. Jag är inte vetenskapsman.

Men idag kom ett sådant genombrott. Ett stort ett. Jag ställde rätt fråga och kom på tråden som räddar andra halvan av boken, ger det där lilla extra. Svaret som gör att en av de händelser som redan sker, får långtgående konsekvenser för handlingen, för upplösningen.

Fy, va bra det känns.

Tror ni det beror på min nya, glada musik? Eller duschen?

Nu snackar vi!

Sitter med en färdigskriven ny scen som jag ääääälskar och lyssnar på min nya spellista. LYCKA!

Liten hyllning till min syster

När jag nämnde min syster i inlägget om musik insåg jag att jag inte nämnt henne på bloggen förut, eller i alla fall inte tillräckligt.

Min lillasyster är den bästa lillasystern någon kan önska sig. Hon är vacker, inifrån och ut, och hon har magiska öron. 

Ingen kan lyssna som hon. Ingen kan bevara hemligheter som hon. Att tala med henne är som att se sig i en spegel som bara fångar själen. Om jag säger något som gör mig ledsen ser hon ledsen ut, om jag säger något som roar mig skrattar hon. Mina känslor genljuder i hennes ansikte, oavsett vilka känslor det är. I hennes ansikte kan jag finna det jag behöver, oavsett om det är tröst, bekräftelse eller förståelse för mig själv eller livet. Skrattar jag förstärks skrattet genom hennes. Samförståndet som vilar i en enda blick vittnar om ett band med starka rötter.

Min lillasyster är huvudpersonen i min trilogi. I leken som ligger till grund för berättelsen jag så innerligt gärna vill få berättat, var det hon som spelade rollen som Lianne medan jag var alla andra. Även om Lianne är sin egen har hon en hel del gemensamt med min syster. De har samma hårfärg, ögonfärg och hudton. De gillar samma typ av kläder. De var båda lite blyga som barn. De har båda svårt att tro på sig själva, trots att de bevisligen är fantastiska kvinnor. Jag tror de har lite samma humor. 

När jag som tonåring fick idéen att förvandla vår lek till en bok (ha, jag trodde det skulle bli en bok - det blev fyra!) frågade jag först min syster om lov. Hon sa ja, med villkoret att jag måste dedikera den till henne. Det har jag gjort - men inte bara därför.

Det hade inte blivit några böcker utan henne. Utan hennes enorma entusiasm över varje liten detalj. Hennes kärlek till böckerna är jämförbar med min egen. Hon gråter, hon blir rörd, hon skrattar och hon ringer mig för att applådera efter precis varje litet steg på vägen.

I stillhet undrar jag hur ofta hon tröttnar på mig, men låter bli att visa det. Det spelar ingen roll. Jag kan i alla fall inte tvivla på hur mycket hon älskar mig. Och jag älskar henne.

Så tack. Tack för att du är världsbäst på att vara lillasyster. Betvivla aldrig det.

Behov av förnyelse

Som ni redan vet har jag ett soundtrack till varje manus. Jag kan inte skriva ordentligt förrän jag har ett färdigt soundtrack med ny musik som kan följa mig på vägen och försätta mig i rätt stämning.

Jag fick en insikt häromdagen.

Jag behöver ett nytt soundtrack! Jag skriver ju om ett gammalt manus och har därför lyssnat mycket på låtar som varit trogna följeslagare genom den här serien, låtar som är tätt sammankopplade med mina älskade karaktärer och deras förunderliga äventyr.

Men jag vill ju skriva nytt och bättre. Kanske är det då bättre att lyssna på annan musik? Och då helst helt ny musik, musik jag aldrig hört. Nya sidor, nya ord, ny musik. Det känns logiskt.

I sådana lägen är jag tacksam för min lillasyster. Det är bara att ringa henne och säga de magiska orden jag behöver ny musik så säger hon fem artister/band som jag aldrig hört talats om och sen känner jag hopp. Hopp om att hitta precis rätt guldkorn.

Så i den där väntan jag precis skrev om, sitter jag nu och lyssnar igenom ny musik. Jag har ett gott hopp om att hitta en pärla eller tre. 

Väntar på orden

Mitt skrivande blir bara bättre. Dels för att jag fått en vana för hur jag gör när jag skriver en bok och känner till de olika stadierna jag går igenom och dels för att jag införlivat olika skrivarråd i mitt skrivande och direkt ser varningsflaggor som går upp så fort jag gör något som jag vet att jag inte borde. 

Men baksidan är ju hur i all världen jag gör för att skriva om gamla manus. Jag blir aldrig nöjd. Många är tillfällena när jag önskat att jag valt någon annan bok som första än just den här. Men, men.

En favoritfilm är Shadows in the sun, där en ung redaktör försöker få en äldre, framgångsrik författare att börja skriva igen. Den är förutsägbar som bara den, men resan dit innehåller ett vackert, lantligt Italien och citerbara repliker. En av dem kommer nu.

Den äldre författaren ska kommentera på den ungas egna skrivande. Han säger: You put a lot of effort into these pages. Have enough faith in yourself to let them go. Kanske river han sönder manuset till och med, för den cinematiska effekten.

I åratal har de där orden förföljt mig. Jag borde skriva om boken från början, bara strunta i det manus jag har och börja om. Det kommer bli bättre då. Under långa tider vågade jag inte och när jag på allvar skulle börja för ett drygt år sedan insåg jag det hemska - det gick inte. Orden från de gamla manuset levde för hårt i mitt minne för att jag skulle kunna frigöra mig från det. 

Jag har delvis hittat en lösning runt det problemet, men det är fortfarande svårt. Jag har för bra minne. 

Men det här är vad jag vill: Jag vill släppa manuset och skriva om boken, trots samma handling och i stort samma scener och upplägg, men ändå nya ord. Varför? 

För jag har blivit bättre. Jag har nog tro på mig själv att släppa originalet, släppa sidorna och börja på blankt. Mitt problem är att jag inte kan. 

Mhm. Trött på att stånga huvudet mot väggen. Väntar på att magin ska infinna sig av sig själv men gör ändå vad jag kan för att hjälpa den på vägen. Väntar på orden samtidigt som jag söker med ljus och lykta.

Tredje gången gillt

Ja!

Vårsolen är här och med den ny energi. Jag startade den där bloggen för att skriva om den andra skrivprocessen - och då menade jag hur man gör för att skriva om ett gammalt manus - och nu är jag tillbaka i den processen efter att ha färdigställt ett annat, nytt manus under vintern. 

Jag har skapat en ny mapp som heter Tredje gången gillt.

I denna mapp ligger helt nya scener. Några ofärdiga, några färdiga. Några som bara är idéer. Dessa scener ska ersätta gamla scener och det där gamla manuset ska få ett nytt sug, ännu tydligare linjer och uppsminkad språkdräkt. Det här manuset tror jag på och jag tänker fortsätta tills förlagen har förstått det och vad ännu viktigare är - tills jag känner att den första boken i serien håller samma nivå som de senare böckerna i serien.

Nu känner jag - i den tredje stora omskrivningen när jag planerar byta ut minst hälften av all befintlig text - att jag faktiskt kommer lyckas. Den fjärde boken tillsammans med den fristående berättelse av "extramaterial" som jag skrev förra våren har gett mig precis det perspektiv jag behöver, både på framställningen av berättelsen och berättelsen som sådan.

Snälla, håll alla tummar för mig. Vid alla goda häxfolk, nu ska det bli bra!

Tomheten

Tomheten som följer när man färdigställt ett 746 sidor långt manus på ett knappt halvår är antagligen omöjligt att beskriva. Tillfredsställelsen att alla orden, tankarna, händelserna finns bevarade och färdiga att läsa närhelst jag har lust är enorm. Den fjärde och avslutande boken i min serie är klar och har varit klar ett par veckor. Sista handen lades vid manus i måndags. Färdig.

Vad gör jag nu? All denna tid som plötsligt finns - vad gör jag med den? När jag flödesskriver, skriver jag hela tiden och när jag inte skriver tänker jag på vad jag ska skriva eller har skrivit. Jag har hela texten i huvudet och sitter och pillar på ord och detaljer även när jag inte sitter vid datorn. Nya scener kommer hela tiden som fördjupar och förskönar.

Men sen tar det slut. Vad gör man då? När jag har skrivit klart, gått igenom det en och två gånger och texten är ute hos ivriga läsare, då sitter man där och stirrar. Hoppar mentalt mellan nya projekt, fastän man vet precis vad man har att göra.

Förra veckan nådde jag en brytpunkt. Jag fick en ny scen i mitt huvud - en scen som utspelar sig efter fjärde bokens slut, boken som precis blivit klar. Det är då jag vet att jag måste gå vidare. På något sätt måste rösterna i huvudet tystas och lämna plats för andra röster.

Tanken med den här fjärde boken som just blivit klar, var att den skulle skrivas för min egen skull och sen skulle jag pliktskyldigt återgå till mitt gamla manus till seriens första bok och skriva om det på nytt med nya ögon. Idag, kära vänner, kom första stora idéen på hur jag kan göra om den. Yes! Äntligen. Nu ska ärmarna kavlas upp och det lockande vårljuset omvandlas till ny, fantastisk text. Jag ska klara detta. Den första boken ska bli så bra som jag vill. Nu. Tredje gången gillt.

Men en sak ska ni veta.

Jag älskar den fjärde boken. Den blev precis så bra som jag ville. Den innehåller allt. Den innehåller mer mig än något annat jag skrivit, trots att den inte alls handlar om mig eller mitt liv. Det finns bitar i den där boken som är så välskrivna att jag undrar om jag verkligen ligger bakom. Det finns repliker som får mig att skratta varje gång. Det finns händelser som är rysligt sorgliga och hjärtekrossande. Trådarna vävs samman av sig självt och sidorna svämmar över av kärlek, vänskap och ren magi.

Min upplevelse av att skriva den här boken har varit fullkomligt tillfredsställande och konsumerande och ingen kan ta ifrån mig den stolthet jag känner över att ha färdigställt ett manus, fullgjort ett projekt av en sådan magnitud. 746 sidor litteratur att älska.

Hoppsan

Har precis avslutat del 7. Avslutningen blev PRECIS så fantastisk som jag föreställt mig. Då kvarstår en ljuv avslutning i form av en del 8, sen är manuset klart.

Just nu är boken 645 sidor lång. A4. 

Kära vänner.

Hur låter en oboe?

Igårkväll satt jag och försökte beskriva hur en oboe låter. Tänk sådana spännande uppgifter jag ramlar över som författare, uppgifter som måste lösas och slutföras tills jag är nöjd. 

Jag tycker om att väva in ljud och musik i mina böcker eftersom jag är så fäst vid ljud själv. Mitt ljudminne är bättre än mitt synminne (även om det inte är något fel på det heller). Högt uttalade fraser, tonlägen, musik och rytmer fastnar lätt. De har också makt att beröra. En sensuell röst, en djup cello, en vacker dialekt - sådant njuter jag av, kanske till och med mer än jag njuter av vackert sceneri. 

Därför är jag beroende av musik när jag skriver. Musiken jag lyssnar på i bilen under skrivperioder vävs in i texten som skrivs senare, även om jag sen skriver under tystnad. 

Igår lyssnade jag på olika oboestycken medan jag letade ord med ljus och lykta. Hur låter det? Hur beskriver jag det? Hur känns det?

Det blev bra. Jag är nöjd med resultatet.

Citat

Det verkar som att de flesta författare håller med mig om att vi måste hålla tillbaka det kritiska ögat under den kreativa processen. Sen när texten finns släpper vi lös vårt kritiska tänkande och ett helt annat arbete tar sin början.

Idag skrev en av årets nya bloggare på Debutantbloggen om fenomenet att stryka (inte kläder som hon säger, utan i sin text). Då citerade hon Augustin, en av grundarna för Debutantbloggen och det var så fantastiskt bra sagt att alla författare borde ha det över skrivbordet där de sitter - inte under den kreativa processen, men i efterarbetet. 

När texten är skriven, stryker vi det som behövdes för att skriva texten, men som inte behövs för att läsa den.

Wow. Undrar om jag någonsin kommer dit.

Slutspurten

Jaha. Nu har jag inte bloggat här sen den 2 september. Den 2 september hade jag enligt bloggen precis påbörjat del2 i mitt manus, dvs jag hade skrivit drygt 40 sidor på boken.

Nu har jag skrivit närmare 600 sidor på boken och det skulle väl kunna förklara tystnaden här. Ni kan tänka er hur jag flödesskrivit i månader. Men nu kan jag inte tiga här på bloggen längre, för ni förstår att boken är snart klar.

Med klar menar jag att jag snart fullbordat berättelsen, fått ner sista sidan på pränt. Efter det väntar den första stora genomläsningen när en hel del ord kommer att strykas eller bytas ut och ännu fler rättstavas. Sen går manus ut till de ivrigt väntande betaläsarna och det ser jag fram emot, samtidigt som det ska bli läskigt. Läskigare än tidigare.

Den här boken är mycket mer mitt liv än något annat jag skrivit. Visst, det är fantasy och inte på riktigt och handlar inte om mig alls, men dessa karaktärer står mig närmare än många levande människor. Jag älskar dem och har levt sida vid sida med dem i många år. Det är trots allt fjärde och sista delen i en serie. Detta sista kapitel i serien innehåller berättelser som varit min tillflyktsort i svåra tider under flera år och att dela min trygga plats med andra är obekvämt så det förslår.

Men vilken fantastisk känsla det är att allting snart finns på papper! Inte bara fast i mitt huvud, utan färdigformulerat och vackert, tillgängligt att avnjutas när helst jag har lust.

Men å andra sidan är det sorgligt. Om cirka femtio sidor ska jag aldrig skriva om dessa personer mer, deras historia är färdigberättad - vilket är en sanning med modifikation. Jag kommer inte skriva nya böcker om dem, men jag har mängder med manusarbete att göra på samtliga fyra böcker. Nya kapitel måste in i bok 2 och nya scener i bok 1 och 3 och sen ska allting arbetas igenom ovanpå det. Jag har att göra.

Mitt nyårsmål är att färdigställa serien i sin helhet och sedan få bokkontrakt på första boken i år. Det är målet.

Sen finns fler manus och fler projekt, men detta måste göras först och jag känner mig både redo och taggad. Om jag bara hade tiden.

Mina fina ord

Motsatsen till konstnärstvivel borde kanske vara när kreativiteten flödar?

Eller så är det när jag läser igenom det jag skrivit och det spritter i hela kroppen av lycka. Mina fina ord! Vad bra det blev! Vad jag skrattar/gråter/lider med personerna! Motsatsen till tvivlet måste ändå vara njutningen i kreativiteten.

Jag satt igår kväll med inledningen på del2. Varför vänta? Jag hoppade på direkt och jag njöt av skrivandets alla moment. Njöt av musiken till bokens nya soundtrack som jag precis färdigställt. Njöt av hur jag måste stanna upp och knäppa lite med fingrarna innan jag fortsätter. Njöt av hur jag slänger ur mig frågor av typen "hur säger man 'i ett nafs' på lite tjusigare vis?" till maken eller kompisen på msn. Njöt av hur rolig min ena huvudkaraktär alltid är och hur mycket jag älskar honom.

Men det jag njöt mest av, var skrivandets magi. Jag sitter och skriver en replik. Den ska inte leda någonstans i berättelsen, den måste bara sägas för att förklara var killen i fråga hållit hus under första delen av scenen. Men när han håller på och förklarar var han varit, inser jag att det ligger oerhört mycket mer i det han säger, än vad han själv förstår. Plötsligt har jag sått någonting, i denna inte ont anandes replik. Jag har sått ett frö inför en av bokens viktigaste trådar. 

Jag måste klappa händer, tjoa och berätta för kompisen på msn hur mycket jag älskar att skriva. När texten blir levande under mina fingrar och jag skriver så länge att jag får ont i  högerhanden. Varför får jag ont i högerhanden? Jag använder vänster precis lika mycket. Hur som helst njuter jag. Njuter.

Imorse var jag tvungen att börja dagen med att läsa det jag skrev igår. Då fick jag njuta en gång till. Berättelsen kommer till liv och jag bara måste få lov att sitta en stund då och då och beundra. Beundra mina fina ord.

Sur och glad

Jag hatar när tidslinjer försvinner. Det är inte första gången. Bara för att jag inte ritar dem i min bok utan på lösa papper har de en tendens att försvinna. Jag hatar att ha rett ut allting en gång och sen tappa bort lösningen och bli tvingad att tänka ut allting en gång till. Jag hatar att göra samma sak två gånger.

En tidslinje är A och O i mitt skrivande. Hur ska jag annars ha koll på hur gamla alla är och vilken månad folk föds i eller när de kan tänkas bli gravida, hur länge någon är bortrest och när under berättelsens gång olika helgdagar infaller? 

Nu är tidslinjen borta och jag har inte tid att springa runt och leta efter den, känns bättre att rita en ny och tänka ut allting en gång till. Därför är jag sur.

Men jag är också glad. Varför? Jo, för att de första 40 sidorna på grovmanuset till fjärde boken är klara. Del 1 är klar. KLAR. Så när som på en tidsangivelse. Suck.

Sömnlöshet

Nio gäster runt mitt bord och mat på allas tallrikar. Prat och vänskap och skratt. Lite, lite pirr i magen.

Gästerna var mina betaläsare och efter maten gick jag igenom listan på deras kommentarer. Deras uppgift var att hålla med eller inte hålla med, om det som sades. Det var fantastiskt att vara så många som var insatta i min värld och höra dem diskutera och argumentera. Jag är tacksam för alla synpunkter jag fått på mitt manus och har en liten lista på saker jag vill förbättra och förtydliga ytterligare. Andra saker som de sa behöver jag smälta för att veta hur i all världen jag skulle lösa det. 

Det enda jag saknade var väl att få frossa i de bitar av boken som är bra. Nu var inte det deras uppgift, de skulle läsa med kritiska ögon. Ändå kände jag hur mitt hjärta slog nya slag först imorse när jag läste min systers alla Positiva kommentarer, som hon skickade in precis före middagen igår. Hon hade lagt märke till allt det som blivit bättre genom min redigering och hon njöt av hur vissa relationer gestaltas och ger glimtar av en kommande framtid. 

Jag kände mig inte det minsta ledsen igår, bara överväldigad av mängden saker att redigera. Jag är glad att jag var förberedd på vilka saker som skulle tas upp eftersom jag hade hört allas åsikter förut. Jag kände väl ett visst mått av missmod inför en uppgift som aldrig tycks bli klar. Att den första bok jag någonsin skrev, vid blott 20 års ålder, tar sådana enorma mängder timmar att redigera och göra om. Och någonstans i de tankarna finns väl frågan om jag överhuvudtaget har den förmåga som krävs för att avsluta detta arbete.

Kvällen avslutades med prat och te. Prat om livet och barn och lite politik och religion. Det blev riktigt sent för trots att alla såg tröttare och tröttare ut, ville vi dröja kvar i varandras sällskap. Jag var helnöjd med kvällen, underbar diskussion och mysigt nattprat med fantastiska människor.

Tom stängde jag dörren när sista gästen gått. Tom gick jag upp för trappan och borstade tänderna. Tom kröp jag ner i sängen. 

Jag bestämde mig för, att trots den sena timmen, läsa igenom öppningssidorna till fjärde boken. Jag älskar de sidorna. De osar ny berättelse och nya personer samtidigt som jag får kvittra över lyckan att de är alla sidor jag har, vilket betyder att jag har världens roligaste skrivprocess framför mig. Att flödesskriva ett grovmanus är naturligtvis det bästa som finns.

Till slut somnade jag och sov hårt tills jag bara någon timma senare blev väckt av yngsta barnet. Min oroliga ettåring, som sover dåligt sen jag och min man var bortresta förra helgen. Hon höll mig vaken länge tills hon fick välling. Jag hade ont i hela kroppen som jag får vid sömnbrist och jag var matt och överfull av tankar.

Lillan somnade. Mannen somnade. Tankarna spann vidare. Klockan fyra på natten tänker man inga klara tankar, men ändå kunde jag inte somna om.

Jag försökte komma på lösningar på problemen betaläsarna framställt. Jag försökte argumentera tillbaka när jag inte höll med. Jag kom på saker jag borde sagt som hade förklarat bättre vad det var jag menade. Jag ifrågasatte precis allting jag egentligen tycker. Jag ifrågasatte logik som aldrig varit ologiskt förut. Jag ifrågasatte slutet på fjärde boken som jag egentligen älskar, men som plötsligt kändes helt fel med deras kritiska ögon. Men det var inte det värsta av allt.

Det värsta var att jag fick en önskan jag aldrig haft förut.

Min önskan har alltid varit att bli läst. Jag måste varken bli känd eller rik för att bli lycklig, men läst vill jag bli, eftersom jag vill dela med mig av min värld. Jag vill att den ska få liv och personerna i den en chans att leva i andra människors tankar. Jag tror att berättelsen har ett läsvärde för många fler än bara mig. Så har det alltid sett ut, men plötsligt förändrades det helt och hållet.

Klockan kvart över fyra på morgonen, efter bara några få timmars sömn, önskade jag plötsligt få behålla alltihop för mig själv. Jag ville att berättelsen och världen skulle förbli bara min. Min egen. Så länge som alltihop bara fanns i min idévärld, var det rent och vackert och osvärtat av alla andras åsikter. Då var det enkelt och perfekt. Bara ljust och laddat med en kraft att ge mig lycka som nästan ingenting annat på jorden. Jag ville inte alls dela med mig av fjärde boken längre. Jag ville behålla den för mig, så att åtminstone den skulle då förbli vad den var i mitt huvud. 

I dagsljus tonar dessa tankar bort. Jag blir mig själv igen och mina mål ligger lika klara som alltid. Men nattens slutsatser ligger ändå kvar som en påminnelse om hur det kommer bli sen när målen blir verklighet. Det kommer alltid finnas de som förvränger det man sagt till något annat. Det kommer alltid finnas de som inte tycker det är bra, som klagar på att det är gammalmodigt eller långtråkigt eller klagar på bristen i originalitet, trots att jag skapade denna värld helt själv och långt före många andra. Det ger en lite besk smak, men jag tror inte att det kommer kväsa mig.

För denna värld är min värld. Och min passion för dessa personer lyser genom böckerna och jag tror att det finns gott om läsvärde i det.

Betaläsare och nya karaktärer

Bra betaläsare är värda sin vikt i guld, var det någon som sa. Håller med!

Därför har jag idag suttit och letat nya namn. Namn på en person i första boken som flera betaläsare ansåg behövde ändras, och dessutom letat namn till helt nya personer som kommer dyka upp nu i fjärde boken.

Jag har skrivit fyra A4sidor på fjärde boken. Allting är alltså mycket, mycket färskt och det betyder att jag har ALLT det roliga framför mig. Plotline ligger klar som en spegel för min inre blick, men skrivandet har inte fått komma igång. Jag håller hårt tillbaka det likt en vildhäst som gärna vill rusa fram fortare än jag har skrivtimmar till.

Men ikväll har jag skrivit. Och nu ska jag fortsätta. Jag ska skriva de första staplande orden om en helt ny pojke, som läsaren aldrig förut träffat, men som historien kommer centreras kring. Han heter Matilo. Mitt tangentbord får helt enkelt vänja sig vid att skriva hans namn. Nu börjar det.