Veliga tider

Kan inte bestämma mig.

Ska vi åka till Astrid Lindgrens värld i år igen? Busan har ju trots allt inte varit där i medveten ålder och de har ju dessutom byggt om hela Katthult. 

Ska vi åka till Italien? Coop har grymt bra erbjudanden på hotell i Toscana och barnen som aldrig har flugit någonstans.

Ska vi ta en charterresa? Sommaren som blomstrade så varmt och skönt i maj verkar ha försvunnit. 

Ska vi vara hemma och renovera sovrum så att vi är rustade för höstens förändrade behov? 

Ska jag och maken resa bort själva? Till London? Rom?

Som om det inte var nog med att semestern börjar om en vecka och vi inte har en enda bokad plan (förutom att jag ska till mina svärföräldrar i tre dagar) så vet jag heller inte vad jag ska skriva. 

Jag sa till min väninna kompositören att nu kör vi järnet. Nu redigerar jag relationsromanen och hon skriver klart det där undersköna pianostycket som hon började på för x antal år sedan. Hon lyste upp - hon älskar boken - och det hela tycktes så bestämt som något kan bli när man har med hennes känslomässiga konstnärskap att göra. 

Men det verkar fysiskt omöjligt för mig att vända trilogin ryggen i nuläget. Det är som om bytet av manus i mitt arbete sårar karaktärerna jag älskar och jag orkar inte göra dem ledsna mer. Allt jag gör, gör dem upprörda numera, verkar det som. De fortsätter prata och dona och leva sina liv och jag skulle kunna skriva ner det som de säger och fortsätta där som jag var i bok3 innan novellen kom emellan, men är det verkligen så klokt? Borde jag inte a) byta manus och skriva/försöka med något annat eller b) börja om från början med bok1? Borde jag inte vara professionell och strategisk för att försöka nå årsmålet så här när det är 1 juli och vi går in i andra halvlek av "året då allt kan hända"?

Ni vet känslan när någon varit orätt taskig mot en person man älskar. Allt man vill, är att hålla sin vän nära och göra allt i sin makt för att hon ska förstå att hon visst är värdefull. Det är vad jag vill göra. Hålla om dem. Läsa igenom allt i rasande fart och bara älska.

I mitt mest veliga tillstånd ringde min lillasyster, just precis nu. Hon ville prata om Ove, nu när jag läst ut honom i helgen. Hon ville också veta vilket namn hon hittat på till ett barn som eventuellt planerar komma till hennes familj en vacker dag, ett namn som kändes perfekt men som hon helt glömt av.

Tur för henne att hon har mig. Jag kom ihåg. Jag kom ihåg alla tre namnen. Mitt minne skulle inte glömma en sådan sak och när jag gjort henne glad kände jag en liten stund att helt oduglig det är jag nog inte i alla fall.

Jo. Snart ska bloggen bli sig själv igen. Jag har två inlägg som väntat i flera veckor och jag hoppas skriva dem innan veckan är slut. Häng kvar.