Vittring

Jag tror mitt undermedvetna fått upp ett spår. Det luktar tilltro och seger.

Liten information: Det finns de som drar paralleller mellan min ungdomsserie och Harry Potter. Av den anledningen har jag inte läst Harry Potter-böckerna med flit och min serie skrevs före Rowlings. Mitt samvete är rent.

Sen är de inte särskilt lika. Visst det finns magi (som om HP var enda boken med magi) och ja, de går på en skola för att bli bättre inom magin, men där slutar jämförelserna. I mina böcker är det en helt annan typ av magi som utövas, en helt annan typ av värld som folket befinner sig i och skolan är så annorlunda som en skola kan bli (det finns bland annat inte en elev som respekterar den fånige herre som är rektor på min skola, och detsamma kan nog inte sägas om Hogwarts). Hur som helst är jag inte orolig. Inbitna HP-fans både tycker om mina böcker och tycker att de är olika alla andra böcker de läst och dessutom är HP ett avslutat kapitel nu. Jag tror säkert att det finns en och annan  tonåring som vill läsa nya böcker nu.

Med detta som bakgrund skulle jag vilja berätta vad jag drömde inatt.

Jag drömde att jag skulle bekämpa Voldemort. Jag har väl sett bilder och trailers och det var verkligen Voldemort som förpestade min nattsömn, näslös och allt. Hela världen hängde naturligtvis på att jag lyckades döda honom och jag låg något så kolossalt mardrömslikt i underläge hela tiden, men... Jag var inte rädd.

Jag var helt lugn.

Jag visste att jag skulle segra över det onda, eftersom jag i drömmen var huvudpersonen i min bok.

Varsågoda att analysera den drömmen. Själv kan jag tycka att mitt undermedvetna talar ganska tydligt. 

Det luktar tilltro. Kanske till och med seger.