För ett tag sedan gästades Debutantbloggen av Ewa Åkerlind, förläggare på Ordberoende förlag. Hon skrev något jag burit med mig sen dess:
Bara 3 promille av alla manus som skickas in blir utgivna fick jag veta på en skrivarkurs för länge sedan. Det låter ju väldigt deprimerande, som författare. Men antalet välskrivna, färdiga, korrlästa manus med bra gestaltning, rätt användning av perspektiv och ett väl flytande språk är inte något som trillar in i mejlboxen varje dag.
Det trillar faktiskt inte in i mejlboxen varje dag! Jag måste erkänna att jag sträckte på mig en smula när jag läste detta. Inte för att jag är perfekt eller jättemycket bättre än alla andra med författardrömmar, utan för att jag kommit rätt långt på den väg hon beskriver. Har man hållit på med romanskrivande i över elva år så har det väl lett till någonting, rimligtvis.
Någonstans efter det här inlägget, bestämde jag mig för att vara glad. Om Gud vill och allt går vägen så har jag många år kvar och mer tid till att bli ännu bättre, nå djupare och högre. Bli utgiven.
Jag kom på att jag är ju så ung, även om jag fyller år om tre dagar. Resan är inte slut bara för att jag nått hit. Den har fortfarande bara börjat och den är fortfarande spännande.
2 kommentarer:
På något vis fann jag också det där lite tröstrikt. Om det är att sätta näsan i vädret är det väl det jag gör då. Men jag har för sjutton skrivit en bok så det är befogat! (Vilket alltså gör det hur befogat som helst för dig som snart skrivit ett bibliotek...)
Din rubrik här, förresten. Den är som en strof i en refräng:)
/A
Jag tycker inte att det är att sträcka näsan i vädret, inte när man jobbat hårt. Då har man gjort sig förtjänt, på något vis.
Ett bibliotek... Hahaha. Min systers bokhylla, tror jag det kallas i interna kretsar.
Skicka en kommentar