Det utskrivna manuset är genomläst. Pennan har gått varm. "Mer gestaltning" och "ändra gestaltning" och stryka ord, ord, fraser och meningar. En klassiker till redigering alltså. TACK Theresa för dina förmanande ord i andra manus. Numera hör jag din röst och stryker "precis" så det visslar om det, alldeles av mig själv.
Nu till sak, nämligen slutet av boken. Jag tyckte att det var lite för sött ibland, så där så att man måste gå och äta en knäckemacka med ost för att få ner sockerhalten på tungan. Men det var inte det värsta.
Det värsta var att huvudkaraktär2 flinade vid två tillfällen. Kanske till och med tre. Och inte bara det. Han uttryckte sig på ett sätt som fick mig att tänka på huvudkaraktär2 i trilogin, en kille som inte gör annat än flinar för att det är så han är.
Huvudkaraktär2 i den här boken flinar inte. Det ska ni ha klart för er.
Jag minns nog hur det var när skolan tvingade mig att klämma en Hamilton i littvet grundkursen - det enda jag kunde tänka på var att Hamilton var osmakligt lik Arn.
Ja, ploten var fantastiskt uppbyggd och mysteriet spännande och byråkratin bökig och tjejen med alla ärren tuffare än tuffast - men Hamilton var som Arn. De hade båda fått specialträning som inte erbjudits någon annan vilket gjorde dem båda till övermänniskor och bättre än alla andra och när Hamilton står och skjuter prick på någon pantburk i vattnet och träffar så att hela sällskapet undrar vad för nybörjartur han drabbats av, gick mina tankar direkt till Arns första duell hemma mot den där killen som skulle bli känd som Enahanda.
Hur som helst. Ni förstår ju. Jag vägrar vara en sån författare vars hjältar är likadana.
De här killarna är nämligen inte alls lika. De bara blev lika när det vankades kärlek och sånt tjafs.
Att-göra-lista: Fixa.
2 kommentarer:
:D underbart! :D
Hehehe. Ja, du vet ju vilka jag pratar om. Kram på dig, saknar dig!
Skicka en kommentar