Inte som en engelsk deckare

Engelska deckare, sådana som sommarteve älskar, byggs enligt en ledtrådsteknik som jag kallar tät eller stram. Varje replik, varje detalj, är en del i det stora pusslet. Det finns inget överflödigt tjafs. Allt är av vikt. Du måste komma ihåg att trädgårdsmästaren nämnde att han hade bott utomlands när han var ung där i avsnittets inledning, annars kommer du aldrig att räkna ut att det är han som mördat halva byn. Om du minns detaljerna, förstår du att det är trädgårdsmästaren som är pappa till den spanska charmören som allting kretsat kring. Ni fattar.

Om vi lägger Tolstoy på andra sidan av skalan, så berättar han massor med saker som inte har något med något att göra. Har man tur bygger det karaktär, men ibland handlar det bara om att visa upp alla sidor av varje liten biroll, bara för att visa att han kan, att han är en människokännare av världsklass.

Ni är med. Stram - inte stram.

Detta är något jag tänkt på, eftersom det finns diverse mysterier i Boken om Huset. Hur tätt ska ledtrådarna dugga och hur mycket får jag sväva ut från kärnan? Måste varje avsnitt vara med för att det innehåller avgörande pusselbitar, eller får man ha med saker bara för att det är trevligt? Varje berättelse har sin egen gräns för vad som passar, det finns inga generella rätta svar, och då undrar jag naturligtvis, var går gränsen i den här boken som jag jobbar med nu?

Efter dagar av tankar och efter en kort konversation med svensklärarsystern, har jag kommit fram till att nej, jag måste inte skriva en engelsk deckare. Jag får ha med lite av allt det där charmiga som gör boken så mysig och som på något sätt utmärker mig som författare. Jag får bara inte tappa fokus från det som egentligen händer, för det är då man kan tappa vissa läsare.

Men så här långt i genomläsningen av manus är jag faktiskt mestadels imponerad. Jag lurar läsaren så snyggt, och att lura läsaren tidigt, för att sen överraska stort, det är trots allt något av det roligaste jag vet.