Fransk berättartradition

Halvvägs in i Allt jag önskar mig gör jag en del reflektioner. Reflektionerna är mina och inte mer pålästa än någon annans. De franska författare vi läste på litteraturvetenskapen var sådana som Voltaire och Flaubert och därmed är jag ny på det här med modern, fransk litteratur. Hur som helst. 

Allt jag önskar mig är skriven av Grégoire Delacourte och utgiven på förlaget Sekwa. Om jag minns rätt, rekommenderade Sofia Hallberg detta förlag när vi sågs i våras. Hon talade varmt om det vid flera tillfällen och sa att allt de gav ut var bra, att det var korta böcker som gick fort att läsa (hon är ingen tegelstensmänniska) men ack, så välskrivna. Jag kan ta fel nu, men jag är 98% säker att det var Sekwa hon talade om och jag kan bara hålla med.

Den här boken är fantastisk. Den är så annorlunda. Jag försöker sätta fingret på vad det är, jag letar ord samtidigt som jag njuter, njuter, njuter av den här boken. Det är en så kallad litterär bok med stort L och medan jag sitter på lekplatsen och lapar sol och smakar ord, går det långsamt upp för mig att det annorlunda, fräscha berättargreppet inte är sprillans nytt. Jag har sett det förut.

Det påminner mig någonstans om det jag läst av Anna Gavalda. Naket. Avskalat. Det påminner mig om Igelkotten men kanske ännu mer om Små, vita lögner som är en av de bästa filmer jag och mannen sett. En fransk film som bara är, som bara börjar och kör på, utan att man vet hur personer hänger ihop eller vad de jobbar med, och sen bara slutar.

En ny karamell uppenbarar sig på tungan och jag suger på den: ligger det något i fransk berättartradition som gör att det som jag kallar för finlitteratur/finkultur på något sätt är normen? Jag kommer att tänka på vad Annika Estassy skrev på Debutantbloggen i förra veckan, att humaniora har hög status i Frankrike, och börjar fundera på om det är nyckeln till mysteriet med den främmande berättartraditionen.

Jag suger och smakar och kommer fram till ordet jag letar efter: den här berättartekniken är utan omsvep.

Det berättande som jag är van vid, planterar och bygger upp och slår på stora trumman, den förklarar och drar en trumvirvel innan det är dags att göra stora avslöjanden. Sådant är inte det här berättandet alls. Delacourte säger saker, hux flux, utan omsvep, hårt och kargt och ärligt. Sen går han vidare med något annat och återkommer en stund senare till samma sorgliga faktum och först då fyller han i det en nyans för att tjugo sidor senare fylla i det lite till. Inget snicksnack, inga förklaringar, inga stora ord.

Jag säger inte att jag vill skriva så, jag bara säger att läsa den här boken, är som att dricka ett stort glas iskallt vatten när solen står som högst och dagen är som hetast. Förnyande.