Research kontra huvudvärk

Läser om katapulter. Jodå, jag säger ju att här finns krig och coola grejer i den här serien. 

Mina katapulter är inte såna där Trebuchet som drivs med motvikt eftersom det som slungas av katapulterna typ inte väger någonting. Jag säger inte mer än så, men jag har lite ågren här med hur de egentligen ser ut.

Men nu tror jag att jag har bestämt mig för att ge efter för min dundrande huvudvärk och lägga mig på soffan och se på Greys. Käka mörk choklad. Lämna katapulterna till senare.

Ska bara få i säng alla barn och deras kusiner som sover över först.

2013

ANNA!!

Deadline är 10 december. Det skulle ju bli vi.

Bilbo

Jag har en sådan där Bilbo-dag. Ni vet när han säger till Gandalf  "I feel thin, like butter spread over too much bread. I need a holiday. A very long holiday."

Har man en Bilbodag så börjar man inse att man måste lämna över ringen till någon annan. Man har kanske haft ansvar för den för länge. Det är en bra ring, man tycker om den och den är käck för ibland blir man osynlig av den och så, men den tär också. Omärkligt blir man lite tröttare bara av ansvaret tills man plötsligt blir jättetrött och har en Bilbodag.

Jag behöver helt enkelt en Frodo. Någon som kan ta ringen en stund och låta mig vila. En snäll, godhjärtat Frodo med lysande blå ögon.

Men han är ju på jobbet.

Höstlov

Busväder, rusk, vind och regn.
Mysbyxor.
Sovmorgon, ledighet.
Barn som spelar tevespel, mamma som skriver.

Mmmmm.

Men lugn, bara lugn. Vi ska iväg på äventyr och utflykter innan veckan är slut.

Höstlov.

Att multitaska

Om det inte framgått än på den här bloggen så är jag kvinna och man brukar säga om sådana att de är bra på att göra många saker samtidigt. Jag är inget undantag till den regeln. 

Jag kan planera matsedel och vika tvätt samtidigt. Jag kan prata i telefon och byta blöja samtidigt. Jag kan dammsuga, tjata på barn, styra upp bråk, skriva inköpslista och torka köksluckor samtidigt. Jag kan laga middag, skriva bok, bära barn och berätta saga samtidigt. Jag kan ta mig sjutton käka frukost, borsta tänderna och dra på läppglans samtidigt! Jag är grym på att multitaska. Det är så jag får något gjort.

Men den här veckan har jag råkat ut för en situation när min nästintill överjordiska förmåga att göra många samtidigt, blivit utmanad.

Jag kan inte skriva på två olika manus samtidigt.

Det råkade bli så att jag skulle skriva en julpjäs till församlingens julfest. Barn och vuxna i alla åldrar ska delta och jag ska regissera. Svag som jag är för teater åtog jag mig det hela och ser fram emot att börja repa, men först måste jag skriva manus. Jag skulle förvandla en saga jag skrev för några år sedan till en pjäs och jag satte igång i måndagskväll. Idag skulle nämligen svensklärarsystern så vänligt skriva ut pjäskopior på jobbet och jag var tvungen att bli klar.

I måndagskväll hade jag kunnat skriva 3000 ord på boken som jag jobbar med, jag lovar, men det gjorde jag inte. Jag lyckades stänga ner till slut och skrev en pjäs. Jag var duktig.

Men när pjäsen var klar på tisdagen och min egen heliga skrivtid anlände på onsdageftermiddagen, då var det som att allt jag kommit på till boken, var bortblåst. Jag kunde bara tänka på älvor, monster och jultomtar. Byt tillbaka sa jag till mig själv, men hjärnan lydde ack så långsamt.

Nu har jag landat igen. Jag är tillbaka, skriver min bok igen. Men att låta hjärnan mala över vändningar, händelser och fraser i två helt olika berättelser samtidigt är inget jag rekommenderar. Inte ens för en begåvad multitaskare som jag.

Darrar

Och där kom det. Mitt första NEJ i nya förlagsomgången. Opal förlag tackar nej till mitt vänliga erbjudande om publicering och önskar mig lycka till på annat håll.

Jag visste ju att detta skulle hända, med de allra flesta av förlagen. Jag VISSTE ju det. Ingen chock alls.

Så varför slutar inte mina händer darra? 

Vittring

Jag tror mitt undermedvetna fått upp ett spår. Det luktar tilltro och seger.

Liten information: Det finns de som drar paralleller mellan min ungdomsserie och Harry Potter. Av den anledningen har jag inte läst Harry Potter-böckerna med flit och min serie skrevs före Rowlings. Mitt samvete är rent.

Sen är de inte särskilt lika. Visst det finns magi (som om HP var enda boken med magi) och ja, de går på en skola för att bli bättre inom magin, men där slutar jämförelserna. I mina böcker är det en helt annan typ av magi som utövas, en helt annan typ av värld som folket befinner sig i och skolan är så annorlunda som en skola kan bli (det finns bland annat inte en elev som respekterar den fånige herre som är rektor på min skola, och detsamma kan nog inte sägas om Hogwarts). Hur som helst är jag inte orolig. Inbitna HP-fans både tycker om mina böcker och tycker att de är olika alla andra böcker de läst och dessutom är HP ett avslutat kapitel nu. Jag tror säkert att det finns en och annan  tonåring som vill läsa nya böcker nu.

Med detta som bakgrund skulle jag vilja berätta vad jag drömde inatt.

Jag drömde att jag skulle bekämpa Voldemort. Jag har väl sett bilder och trailers och det var verkligen Voldemort som förpestade min nattsömn, näslös och allt. Hela världen hängde naturligtvis på att jag lyckades döda honom och jag låg något så kolossalt mardrömslikt i underläge hela tiden, men... Jag var inte rädd.

Jag var helt lugn.

Jag visste att jag skulle segra över det onda, eftersom jag i drömmen var huvudpersonen i min bok.

Varsågoda att analysera den drömmen. Själv kan jag tycka att mitt undermedvetna talar ganska tydligt. 

Det luktar tilltro. Kanske till och med seger.

Dansar skuttdansen

Jodå. Idén att ha "ett moment" för hjältens bästa kompis visade sig bli episkt när det kom i pränt. Det blev långt mycket bättre än jag trodde och sådana skrivpass måste alltid följas av en skuttande, lycklig dans.

Dessutom säger openoffice att jag producerat 2384 ord idag och det utöver de 41 rosenbröden, salsan och allt det andra. Den som läst Mannes inlägg igår förstår hur stolt jag är.

Ja, det finns nog inget annat val. Får väl skuttdansa lite till. 

Sms.a mannen förlåt har jag redan gjort.

Dagens checklista

- Lyssnat på the Corrs och känt mig som sexton. Check.
- Skrivit ett avsnitt och skrattat åt storebrorsan. Check.
- Kokat salsa till tjejkvällen  ikväll. Check.
- Bakat 41 rosenbröd med 2åringen. Check.
- Ätit rosenbröd med barnen efter skolan. Check.
- Blivit arg på mannen utan att han varit dum. Check.

Kvar:
- Skriva avsnittet där hjältens bästa kompis plötsligt reser sig ur sitt fack som den ständigt lustige och blir en hjälte själv.
- Spela finns i sjön.
- Klippa sonen inför alla kalas imorn.
- Lugna ner mig och smsa min man.
- Gå på tjejkväll fast en timme senare än jag lovat eftersom mannen blir sen.
- Ta med salsa.

Den återkommande drömmen

Jag vill också flytta till Frankrike. Jag var så nära där ett tag i våras när min man arbetade för en fransk arbetsgivare. Vi gjorde upp planer och var redo att sticka nu till jul.

Sen gick alltihop åt skogen. Nu jobbar min man på SKF.

Jag vill också bo i Finistére och skriva böcker. Bara det att namnet betyder "jordens ände" är skäl nog. Så fantasikittlande. Bodde jag där skulle jag aldrig ha skrivkramp. Inspirationen skulle flöda och jag skulle prata franska och äta mängder med ost. 

Men ett radhus med halvt färdigbytt fasad, tre bråkande barn och eroderande husgrund är rätt flott det med. 

Usch, nu lät jag bitter. Jag som har det så bra. Fy på mig.

Men en liten sväng ut i världen hade suttit fint. Se andra saker, tänka andra tankar, tänka färdiga tankar i tysthet. Jotack. 

Helst i Frankrike. Eller Rom. Eller London.

När man stångar huvudet mot samma sida om och om igen..

... har man två val.

Antingen tar man tjuren vid hornen och skriver klart det som ska göras klart, fastän man inte vet hur eller hittar lämpliga ord att börja med/sluta med/ha i mitten. Sätter man rumpan på stolen och bestämmer sig så blir det bra till slut, efter lång tid och mycket arbete.

Eller så tar man och skriver en helt annan scen, något som man längtar efter och som man har ord till. Det måste ju också skrivas så varför inte nu? Då kanske lusten kommer tillbaka. Har man väl satt igång den magiska ordkvarnen så brukar den spruta meningar sen.

Eller så går man och lägger sig och sover. För att man helt enkelt är för trött.

Äsch, det blev visst tre alternativ.

Mango

I min bok finns ett träningspass som är bland det värsta min manliga huvudperson vet. Det är ett militärt fyspass av sällan skådad art och stackarna som utsätts för det kallar det för "mango" som betyder slavdrivare på latin.

Ibland kan jag känna det som att mitt manus är min slavdrivare, min mango.

Ibland kräver mitt manus min fulla uppmärksamhet dag efter dag efter dag (och under varje timme av varje dag), utan att ta någon sort hänsyn till att jag har ett liv. Ibland stirrar manuset stint på mig och säger: här sitter jag med halvfärdiga scener och halvtrasiga kapitel, vad tänker du göra åt det? Det var ju fint av dig att du började på det här kapitlet, men det är ju inte klart om man säger. Gör något åt det och det nu! 

Och så sätter jag mig och skriver, men ju mer jag skriver desto mer krävande blir manuset.

Det är som att manuset tycker att ja, men om du orkade 100 armhävningar så lätt borde du ju kunna göra 100 till innan du är trött på riktigt. Manuset blir aldrig riktigt nöjd. 

Ibland säger jag ifrån på skarpen: nu tänker jag inte sitta här mer för jag har faktiskt andra saker att göra i mitt liv. Nu ska jag åka och storhandla och så är det bara, jag kan inte göra något åt det. Men då ler manuset lismande och säger: perfekt. Lite avstånd och tid med musik i bilen är precis vad du behöver. Tänk vad produktiv du kommer att vara när du kommer hem!

Så himla krävande.

Lite tyket nästan.

Men om jag skulle klara av att färdigställa två kapitel i veckan är jag klar till jul med andra boken. Tänk vad bra det hade varit. 

30 sidor i veckan?? Tror inte det!

Hehe, jo, men du klarade ju det förra veckan.

Hm. Sant.

Research

Det finns de som inte gillar research, men det gör jag. Riktigt stora projekt kan vara skrämmande för jag tror att jag ska förolämpa de som kan ämnet i fråga *på riktigt* och där sitter jag och låtsas.

Nu kanske alla undrar varför jag ägnar mig åt research i nuläget. Skriver inte Vilse en serie ungdomsböcker som utspelar sig i en alternativ, magiskt värld? Kan man inte göra som man vill då?

Nej, det kan man inte riktigt. Därför har jag idag läst ett par timmar om ödlor, alla möjliga sorters ödlor. Ifall någon vill veta mer om leguaner och varaner kan jag stå till tjänst för jag har lärt mig massor. Jag har också läst om ridskolor och lärt mig ord som stigläder och underskänklar. Dessutom har jag läst på om kaserner.

Hur de här tre sakerna hör ihop? Vem har sagt att de gör det? Det kanske bara är slumpmässiga ämnen som jag stöter på längs min stig. 

Den som läser tvåan får veta.

Bästa frukosten

Att läsa igenom gårdagens skörd av ord och rysa är en sjukt bra start på dagen. 

Mycket bättre än cornflakes.

Dörren står på vid gavel

Efter att ha skickat iväg manus till första boken och tagit mig någon vecka ledigt till att bara njuta av mitt färdiga manus och läsa romaner, började jag ge mig in i andra boken i serien. Den är skriven sen nästan lika många år tillbaka som den första och behöver följaktligen skrivas om (kanske lagom till att förlagen hör av sig på riktigt?). 

Det som ska fixas är:

- berättarrösten. Den ska flyttas från mig till karaktärerna, genom hela boken.

- ett par trådar ska lyftas fram och bli större

- ett par nya karaktärer ska få komma med (mer)

- mer svärdsfäkte åt folket. Har man skapat en egen fäktningsterminologi baserad på tyskt 1400tals långsvärd ska den för sjutton användas!

Det är ett arbete som borde ta mig cirka två månader om jag satt med det heltid, som det är nu vet man inte riktigt.

Jag har gått från att läsa och sucka till att bara skriva precis de scener som jag har lust med, till att börja färdigställa kapitel. Första kapitlet (av cirka 24) som blev klart var kapitel 16. Nu precis blev 15 klart också. Kapitel 15 tog knappt ett dygn. 

Man kan säga att dörren står på vid gavel här nu. Det är bara att knappra på! Jag behöver inte sitta och peta naveln i väntan på den gudomliga inspirationen  utan jag vet precis vad jag har att göra och kan bara sätta mig och göra det. Fastnar jag någonstans är det bara till att plocka upp en annan tråd, för allt ska ändå ordnas.

Det är nu jag tittar in i glaset i tavelramen ovanför min laptop och anar mitt ansikte svagt upplyst av skärmen och säger: Njut nu, Vilse. Det här är det bästa du vet.

Det var detta som var drömmen

Idag har jag myst med pyjamasbarn i stora sängen i tidig morgonstund och spelat Finns i sjön efter mellanmålet. Jag har beskurit mitt körsbärsträd (utan att veta vad jag höll på med) och tagit en promenad i regnet med tre cyklande barn. Jag har varit på brukarråd (nytt namn på Hem och Skola) och debatterat skolans överlevnad i en värld där föräldrar väljer friskolor istället och jag har läst Martina Haags bok från bokmässan (signerad till mig) medan jag stekte köttfärs till chilin.

En stund där på förmiddagen när barnen (som var hemma på studiedag) var igång med sin lek sa jag till dem att jag hade två scener att skriva och att när jag var klar med dem skulle vi göra något tillsammans. Men under tiden som mamma jobbade, fick man lämna mig ifred.

Det blev inte två scener, det blev en, och mamman vart inte riktigt så lämnad i fred som hon kanske hade önskat. Sonen retade systrarna på tok för mycket och äldsta dotterns stora rensning av sitt skrivbord blev bara halvklart. Minstingen somnade medan jag läste Martina över spisen vilket gjorde att hon var för trött för att äta när maten var klar och därför missade barnen veckans simhallbesök med pappa. Allting var inte perfekt och rosenskimrande, men jag sitter här just nu för att påminna mig själv om att det var det här som var min livsdröm som barn.

Under åren när klasskompisarna retade mig och ensamhet var min bästa vän, var det dagar som denna som jag drömde om. Att få ha en egen familj och att få skriva böcker.

Livet är så ömtåligt förstår ni, att jag bara ville ta en liten stund och säga att jag njuter här och nu. Okej, jag är inte utgiven än och okej jag blir arg på barnen och okej vår husgrund håller på att vittra sönder. 

Men det här var ändå min dröm. Detta. I'd better enjoy it.

Mitt-i-natten-tvivel

Saker och ting går bra. Jag får positiva reaktioner och det finns goda, vänliga människor som pushar för min bok. Jag studsar runt, går på moln och spelar harpa i förväntan. Tänk om det här faktiskt går vägen.

Jag har drömt om att bli författare sen jag lärde mig läsa och skriva i första klass. Det här är vad jag vill ha av livet. Att bli läst.

Att tämja det stora, farliga Förlagsmonstret har gått så mycket bättre nu än sist att jag helt glömt bort farorna. Plötsligt, så här mitt i natten, inser jag att jag står framför ett stort och farligt lejon, ett lejon med både klor och tänder, och allt jag håller i händerna är en stol.

Vad sjutton ska jag göra med en stol? Hur ska jag försvara mig med den? 

Tänk om mitt manus inte är bra. Tänk om det inte alls är vad förlagen vill ha. Det finns ingen samtidsrealism, inga ungdomar som skär sig eller gör uppror mot sina föräldrar eller andra samhällsnyttiga aspekter som dagens ungdom kan behöva läsa om.

Det jag skrivit är en saga. En verklighetsflykt. En underbar plats av skönhet och godhet att vila tankarna på när livet suger.

Kommer någon att vilja ha det?

När bollen rullar

För någon vecka sen skrev jag om fördelar och nackdelar med att vara en målmedveten, hårt arbetande, ickeromantiserande författare.

Låt mig nämna ytterligare en fördel: man kan komma att möta en redaktör och få prata om sitt manus. *ler*

Nej, nej, bli inte hispiga, jag har inget bokkontrakt, men vi rör oss i rätt riktning. 

Jag kom dit och fick fem minuter att presentera mitt manus för en redaktör till ett förlag här i Göteborg, en redaktör som är ute efter nya barn- och ungdomsböcker. Jag var självsäker, ödmjuk och rutinerad. Jag berättade om min serie och hon ställde frågor. Hon verkade nöjd med svaren. Det hela slutade med att hon sa: Jag läser gärna, och sedan gav mig sitt visitkort så att jag kunde mejla henne manus. 

Det har jag redan gjort.

Bollen är på väg ner för slänten nu. Den börjar få upp fart.