En suck eller två

Ibland kan jag tycka att kraven som ställs på ett manus är för höga. Måste verkligen varenda avsnitt, scen och mening vara spektakulärt bra?

*suck*

Vi kan väl säga att jag haft det lite motigt sista dagarna. Vi kan säga att jag är i den där fasen när jag hellre slår i köksluckor i jakt på onyttigheter än sätter mig på rumpan och arbetar. Igårkväll yttrade jag orden "jag är riktigt trött på den här boken". Chokerande, jag vet.

Jag är ensam hemma (tre sovande barn, ingen man, inga gäster) och eftersom ingen annan säger det till mig får jag helt enkelt säga det till mig själv som jag behöver höra.

Vilse. Du är fantastisk. Andra hade gett upp för längesen. Andra påbörjar manus som de aldrig skriver klart. Andra påbörjar sidor som aldrig ens blir en färdig manusidé. Du Vilse däremot, skriver och jobbar och jobbar HÅRT. Du har färdigställt sex långa romanmanus och du är bara trettio år! Du är en sån som gör klart. Du drömmer, du skriver och du skriver om. Sen skriver du om igen. Du älskar och arbetar och lägger ner din själ och du GER INTE UPP. Det finns inte ens på kartan när det kommer till dig! Du skulle aldrig lägga ner. Det är inget alternativ för dig och jag VET att du kommer få ordning på det här manuset på precis samma sätt som du har fått ordning på sex av tjugofem kapitel. 

Du brukar säga en sak Vilse som jag kommer att tänka på nu. Om Karin Larsson. Carl Larsson sa alltid om sin älskade Karin att bara hon la handen vid blomster blev det ett så vackert arrangemang att han bara kände sig tvungen att måla av det. Ingen gjorde stileben och blomsterarrangemang som Karin Larsson, allt hon rörde vid blev vackert.

Vilse, du brukar säga att du inte är sån. Du har inte det handlaget när det kommer till det estetiska. Men Vilse, du skapar din egen magi. 

Ett manus som du rör vid blir vackert. Så fortsätt skriv. Fortsätt tro på dig själv. Snälla.