Det kan inte gå fel

I år var året då jag debuterade som författare. 

I år var året då jag tillsammans med maken och 70 000 andra såg Håkan på Ullevi.

Jo. Det är nog top-två.

Sen var det också året när jag läste hela serien om Lianne för min storgillande dotter. Det var året när jag och maken reste utomlands ihop för första gången på 12 år. Det var året när vi hade en riktig sommar med badväder och 30graders värme dag efter dag, vecka efter vecka. Det var året när jag började undervisa i svenska som andraspråk, något av det roligaste jag gjort.

Men främst kommer 2014 alltid vara året då jag debuterade och Lianne såg dagens ljus. Det kommer vi inte runt.

Nyår är en tid för utvärdering och eftertanke, men jag måste säga att jag alltid lockas mer av att titta framåt än bakåt på nyårsafton. Vad för det nya året med sig? Vad väntar? Vilka överraskningar finns och vilka milstolpar kan vi se fram emot?

Under 2015 ska jag:

• ge ut del II: I levande mörker. Av de fyra böckerna i serien har det varit min favorit under de senaste två åren. Jag hoppas, hoppas, hoppas läsarna kommer hålla med mig om det, och att läsandet av I levande mörker kommer leda till någon sorts försäljningsökning. 
• Resa till Rom. Det är nästan så att det skulle få komma på första plats. Det är Så Stort. Jag är latinläraren som aldrig varit i Rom. Jag hittar på Forum Romanum, men har aldrig stått på det. Jag har läst deras ord på originalspråk, de som en gång byggde, älskade, förförde, förlorade och slogs om staden, men inte gått i deras fotspår. Jag har skrivit en bok om Caesar men inte stått i Pompeius curia där han dog och fällt en tår till hans ära, men nästa år ska det alltså ske. Maken och jag planerar stort för resan och när jag väl kommer till dit ska ingenting göras halvdant. Jag har redan köpt en ny klänning och fler kommer det bli. Ska jag till Rom efter alla dessa år så ska jag banne mig se ut som en filmstjärna. Hela resan.

Mina nyårslöften är som följer:

• Jag ska kodväxla mindre. Kodväxla betyder att man slänger in utrikiska ord i sitt språk och alltså växlar mellan två språk och säger saker som: det var det crappigaste ever! Kodväxling är något jag blivit medveten om genom jobbet där jag bannlyst alla språk utom svenska i mitt klassrum. Eftersom eleverna måste öva på att våga prata svenska måste jag också prata svenska och eftersom man kan säga någonsin istället för ever, är min förhoppning att bli bättre på att välja det svenska ordet.
• Efter 2014 års icketräning med den sorgliga mitt-gym-gick-i-konkurs-missären så blir det nu nya tag. Tisdagskvällar kommer bli gymkvällar igen och jag längtar! Maken och jag ska gå till gymmet ihop eftersom barnen är stora nog att vara själva en kväll i veckan. Sen ska vi inte träna ihop, gubevars, men vi ska vara varandras dragplåster.
• Jag tar sikte på förlagskontrakt igen. Lianne är och förblir min i nuläget, men alla andra berättelser som väntar på egna resor får inte glömmas bort. Jag har redan börjat: feelgoodboken ligger på förlag och Sean och jag gör upp planer för en eventuell bilderboksdebut. Det rör sig, i alla fall.

För mig handlar nyårslöften om att medvetandegöra en viss del av sitt liv för sig själv. Att välja fokus. Sen får året komma med sina skruvar och dalar, men jag försökte något i alla fall, som är långt bättre än att aldrig önska förändras.

I Den Goda Cirkeln firas nyår och jag hör ljudet av deras avlägsna röster medan jag går här och putsar guldkantade vinglas och flätar flickornas hår inför kvällen. Tillsammans med Jonnadagen är nyår en av årets stora högtider och på nyårsdagen håller Kung Alexander tal och samlar alla häxor kring gemensamma mål och förhoppningar. Nyår är inte med i första boken, men väl i andra. Nyårsscenen i I levande mörker är faktiskt en initial favorit för att den fungerar som en av två språngbrädor till bokens centrala konflikt. I nyårspresent tänkte jag bjuda på två repliker från Nyårsafton, med viss reservation för redigering.

Mamma kollade ugnen och klockan samtidigt. ”Tänk om de inte tycker om maten?”

”Det är canneloni med inte mindre än tre sorters ost”, sa Lianne. ”Det kan inte gå fel.”

Med det önskar Lianne och jag gott nytt år! 

2015. Det kan inte gå fel.

Kursledaren efterlyser respons

Nästa vecka ska jag hålla i en skrivarworkshop för tonåringar. Den är mycket kort - bara en timme - och hålls under ett ungdomsläger där de har många olika workshops att välja på. Jag kommer nog ha två pass ser det ut som, men jag tror att det är med två olika grupper. Hur som helst hinner man inte så långt på en timme och jag vill förstås att de går därifrån superpeppade att skriva och med några grundläggande verktyg i fickan.

Jag skulle kunna mässa i en timme. Jag är bra på det: entusiasmera och engagera och få folk att komma ihåg vad jag säger. Men faktum kvarstår: man får med sig mer om man får göra något själv. Problemet är att jag vet av erfarenhet att ungdomar kan vara lite slöa att komma igång med egna uppgifter och vi har som sagt ont om tid. Ändå börjar en plan urskiljas i mörkret och nu vill jag ha era tankar på denna plan.

Följande element skulle kunna ingå i en 30 minuter lång, interaktiv, inledande föreläsning. Vilka går du igång på? Vilka tror du går in hos målgruppen skrivande ungdomar? Ta med lite av alla (fullt möjligt btw) eller mycket av några?

- Dramaturgi. Vi pratar kort om den dramaturgiska valen och hur händelser i en berättelse ska leda till varann. Måste inte ta jättemycket tid i anspråk, men det väcker tankar.

- Ordval. Inte krydda med för många adjektiv och adverb men gärna använda specificerande ord. Skriv att grabben skuttade gatan fram istället för gick, skriv att de lagade en sparrisomelett istället för mat. Måla bilder med färre ord.

- Gestaltning. Jag introducerar show, not tell och ger exempel på berättande och förklarande text kontra text där läsaren får fylla i själv och frågar dem vilken text som de tror engagerar läsaren mest. Här kan man slänga in en kort övning där de får exempel på dåligt berättande att skriva om till fungerande gestaltning.

- Karaktärisering. Vikten av att lära känna sina karaktärer och veta mer om dem än vad som står i texten. Konsten att välja vad som ska stå i texten, vad som ska synas mellan raderna och på vilket sätt och svårigheten att motstå att berätta allt man vet om alla bara för att man kan samt det motsatta problemet: tråkiga, blaséartade karaktärer som är platta, statiska och stereotypa och aldrig överraskar eller känns verkliga och hur man undviker en sådan fälla.

- Rum och miljö. Påhittade världar och system ska vara logiska och gå att köpa. Verkliga platser ska ha specifik information så att de som bor där känner igen sig (istället för att luddigt skriva vad man tror om platsen i fråga). Miljön ska alltid samverka med historien och författaren måste ställa sig frågan: hur påverkas karaktärerna av att bo här? Hur ser den sociala strukturen ut?

Här kunde man gå över till den avslutande övningen som går ut på att kursdelatagerna drar två lappar ur två skålar: en lapp med en plats/miljö och en lapp med ett litterärt motiv. Sen får de 15 minuter på sig att skriva X ord (inget långt utan bara en presentation/inledning) som sedan byts med varandra i en kamratrespons som följs av en avslutande gruppdiskussion om vad som händer med olika berättelser och motiv (som vi läst och sett så många gånger) när vi stoppar in dem i olika tider, platser och miljöer.

Det här kommer mala i mitt bakhuvud medan jag tar mig ner till svärfamiljen i Biografen och antagligen landa på en bra plats som lektionsidéer brukar fungera med mig. Men jag välkomnar en diskussion! Alla tankar och bifall och motargument tages tacksamt emot.

Jo, och gott slut och god fortsättning och alltihop.

/Vilse. It's good to be back.

En era går i graven

Idag postades mitt allra sista inlägg på Debutantbloggen.
Det har varit en ynnest och ett privilegium att få vara en del av detta forum.
Men nu är det slut.
En era går i graven.

En ny ser sin början.

Julspecial på lianne.se

En spoof, en text som utspelar sig mellan bok1 och bok2, som en liten julhälsning från Vilse Förlag.

GOD JUL!

Jul i Vilsehuset

Men ni vet.

Maken kör stan runt i jakt på mer tejp då den nyinköpta julpysslats slut av dotter.
Jag sitter på golvet vid granen och rimmar mig fnissig.
På övervåningen ligger tre barn och skruvar sig utan att somna, trots sen timme.

Det är dan före dan.

Rösta på Ljus som varit dolt

Tidningen Vi Läser utser årets bästa ungdomsbok. Om man gillade Ljus som varit dolt skulle man kunna gå in och rösta på den. Om man skrollar ner lite till höger. 

Då kanske författaren skulle bli så glad att hon börjar redigera tvåan i lite snabbare takt.

Mhm.

Ett hjärta fullt

Andra boken i serien, I levande mörker, är fantastisk. Jag tänker slå fast det här och nu.

I levande mörker tänjer svåra frågor till sin gräns, frågor som bara nosades på i ettan.

I levande mörker står för kärnan i hela serien. Vad som måste övervinnas och hur.

I levande mörker bygger vidare på relationer som bara hann introduceras i ettan. 

I levande mörker kommer få dig att skratta högt åt dråpligheter.

I levande mörker kommer få dig att krypa ihop. Rädd. 

I levande mörker kommer få dig att bli irriterad på Lianne, historiens mest trögfattade halvhäxa.

I levande mörker överraskar från kapitel 1. Nytt har hänt redan innan boken börjar.
I levande mörker får vi följa en ny underdogs resa mot förnyad respekt.

I levande mörker går djupt. På alla fronter, samtidigt.

I levande mörker är boken som introducerar två av mina personliga favoritkaraktärer i serien (och ni trodde persongalleriet var fullt!). Här möter läsaren häxor som kommer att få nyckelroller senare.

I levande mörker utspelar sig på fler plan än ettan, i flera parallellhandlingar. 

I levande mörker låter karaktärer som förut tycktes statiska, bli ack så dynamiska. Folk växer. Gör misstag. Blir flera meter modigare.

I levande mörker innehåller mycket mer romans än ettan och då pratar jag inte bara om det som ni tror att jag pratar om. Kan tyvärr inte säga mer än så. 

I levande mörker är helt, ljuvligt, sagolikt lysande.

Jag har blivit sågad. Jag har blivit hyllad. Jag har gömt mig och jag har rest mig och gömt mig igen. Men när jag idag beundrar tavlorna som snart ska förvandlas till andra bokens omslag, lyssnar på låtar som varit ledstjärnor för mina karaktärer i många år och tänker på framförallt en nyckelperson som mitt hjärta ömmar för, men som jag ändå låter lida långt mer än någon annan i serien, känner jag mitt hjärta fyllas. Av godhet. Tilltro. Stolthet. Längtan.

Ni kanske tycker jag skryter. Ni kanske tror jag bara marknadsför. Ni får tro vilket ni vill. Själv ville jag bara skriva av mig och jag får det, för det här är min blogg och jag har skrivit på den här boken i många år. Jag säger inte att boken inte har brister, men just nu fokuserar jag inte på dem.

Helst av allt vill jag posta bilden på skådespelaren som för mig representerar denna nya karaktär, men jag håller mig hårt och nöjer mig med att låta er lyssna på hans låt. Eller ja. Delar av den är hans, delar någon annans. Kan vara så att de inte gillar varann. Det låter jag vara osagt.

Fast helgen var bra. Riktigt bra. Det var den.

Allt jag vill göra är att sluta gå till jobbet, bädda in mig i tjocka täcken, köra ett långvarande Twilightmaraton och äta min lillasysters kakor som är det godaste som bakas i någon värld. Är det så mycket begärt?

Kan vara så att det är mörkt ute.

Kan vara så att man blivit sågad.

Kan finnas ångest inuti som inte lindras av någonting. Inte fanmejlen, inte vänners beröm. No nothing.

Istället såg jag en film igårkväll som fick mig att gråta 87% av speltiden. 20% av det var fulgråt. Det var en rätt B-ig film på Netflix med sisådär skådespelarinsatser på vissa håll och sisådär klippning. Nåt var oproffsigt och jag har svårt att sätta fingret på det, men den var ganska perfekt ändå. Jag mår bra av att gråta av mig och dessutom hade den ett hemskt fint budskap om tro som inte satt helt fel. Tro är som bekant motsatsen till tvivel.

Hela den sorgliga filmtittningen ledde i alla fall till att jag började tänka på mina barn och min riktning i livet och hittade på världens bästa julklapp som sen höll mig vaken alldeles för länge. Den ledde faktiskt till positiv energi. Att ångesten börjar om nu beror antagligen mest på sömnbristen.

Annars är sågningens största missöde att jag oroar mig för min deadline. Jag har ju satt datum nu för nästa boksläpp och det är långt tidigare än jag först tänkt mig. Sålänge som denna ångest härjar kan jag inte skriva eller ens titta på mitt älskade manus för jag vet att hur jag än böjer mig kommer det inte duga åt denna enda människa vars ord hamrar runt. 

Det borde inte spela någon roll. Jag har så många som väntar på tvåan, såååå många. Och jag älskar den. Dottern älskar den. Betaläsarna älskar den.

Men ... 

Eller jag menar så det så.

Då vet man hur långt tillbaka det går

Inte på det offentliga boksläppet, men på efterfesten med vännerna, kunde man höra mig säga följande ord:

- Ingen av er är med i boken. Bara så ni vet. Ingen karaktär är baserad på nån, utan allt och alla kommer från mig. Jag är samtliga personer i boken.

Jag hade ett stort behov av att klargöra det. En släng av debutantsjuka kanske, kalla det vad ni vill, men det fanns de bland gästerna som uttryckte en viss lättnad över mitt uttalande.

Ikväll hade jag en gammal kompis hemma för att se på Steel Magnolias. Förr såg jag den alltid en gång om året, som en gratis sorts terapi, men nu var det alldeles för längesen och när den dök upp på Netflix häromveckan var saken biff. Kära S kom över. S som var ett enda stort varmt skratt i mitt veliga, pubertala och tonåriga liv, som gifte sig och försvann till Norge för 13-14 år sen och nu återvänt hem. Hon kom hit och vi skrattade som hyneor till Sally Field, Dolly Parton och de andra, tills vi lipade som små grisar. Eller ja. Jag lipade. S kippade lite efter andan bara. Sen snöt jag mig, hon dukade undan teet och vi pratade lite för länge.

Jag nämnde författarbesöket som jag ska göra imorgon (mer om det på Debutantbloggen på torsdag) och hon - som lovprisat boken sen hon läste ut den för någon månad sedan - hajade till och sa något hon tänkt på, men glömt.

- Men du, han den där läraren ... Han. I boken. Du sa ju att ingen i boken var baserad på nån, men var inte han ändå ...

Och där började jag asgarva.

För hon har helt rätt. Han är den enda som är baserad på nån.

Och det faktum att hon såg det, tar jag som en komplimang.

Så länge har vi känt varandra.

Surrealistiskt

På bordet i skolans bibliotek låg de nyligen anlända böckerna. Pinfärska från Adlibris. Stora högar. Matteböcker, The Fault in our stars i klassuppsättning. Två högar med En man som heter Ove som jag beställt till min etta eftersom man i svenska som andraspråk ska läsa svenska böcker med svenska referensramar och jag inte kan tänka mig en bättre eller mer lättläst bok att diskutera allmänmänskliga perspektiv kring, med elever som inte är så jättebra på svenska än.

Och så nya läroboken förstås. Två högar med den dyra, blanka läroboken som jag fått förtroendet av verksamhetschefen att välja ut och köpa in till skolan eftersom vi inte har haft något vettigt material i svenska som andraspråk. Alls. Äntligen hade den kommit och nu ska den förenkla mitt liv och underlätta elevernas studier.

Lycklig tog jag med klassen ner till biblioteket. Jag har fyra elevgrupper som alla är härliga att undervisa på sitt sätt, men jag tänker inte sticka under stol med att jag är hemskt förtjust i den här klassen. Mina ettor som är så unga och ändå har sett så mycket. De kommer till Sverige med tungt bagage och de tillfällen när jag fått blicka in i deras erfarenheter har påverkat mig mer än de tror. Dessutom är de allihop lika skärpta, motiverade, snygga, glada och i många fall förvånansvärt trygga. Vi har tokroligt ihop. 

Väl nere i biblioteket visade jag dem till bordet med alla nya böcker. Jag visade läroboken som de skulle checka ut idag och jag visade Ove som vi ska läsa om några veckor i världens smartaste temagrej som jag hittat på. Jag gjorde mitt bästa för att inte snegla på de två högarna med den rysligt bekanta framsidan som också låg på samma bord. Den med röd rygg.

"Men det är här ju din bok!" sa en av grabbarna och plockade upp den från bordet. Nästa man likadant. De kikade på framsidan, den ena kommenterade på författarbilden medan den andra började läsa baksidan.

Där står jag. Mina glada grabbar kollar in min bok. Som skolan köpt tio ex av. Två separata världar möts. Jag hade skrivit på morgonen före jobbet, men det var inget som jag pratade om när jag väl kom dit.

"Kan vi inte läsa den här istället?" tyckte killarna och log med varma, svarta ögon.

"Nej", sa jag snabbt.

De skrattade.

Sen lånade vi läroböcker och gick tillbaka upp där vi lärde oss vad en tes är och hur man skriver en argumenterade text. På ett bord en trappa ner låg tio Lianne staplade på varann.

Surrealistiskt.

Addendum

Jag tror inte ni förstår hur lättad jag var igårkväll, men ååh. Så lättad!

På Debutantbloggen skriver jag idag om en ny vändning i bok3 i Berättelsen om Lianne. Jag har skrivit ganska många sidor på denna vändning men jag har säkert tre gånger så mycket kvar. Det är en ordentlig smäll, om vi säger så.

I ett par veckor har jag burit på detta nya alldeles själv. En sådan märklig känsla. Böckerna har funnits i så många år och samtalen med alfa- och betaläsare har varit många. Allt har ju legat klart. Alla vet allt om allt. Tills nu. Något är bara mitt igen och har varit det i över ett halvår. Något helt nytt som ingen vet om är på väg ut ur mig och bokens hjältar är ... förtvivlade, rent ut sagt.

Men igår var lillasyster här. Jag visade Seans ritningar på det beryktade omslaget till tvåan, jag visade läsarbrev och allt annat som uppfyllde mig. Vi pratade om annat också förstås. Men sen. Sen kunde jag inte hålla mig. Jag läste mina sidor högt för den stackarn. Hon kastades rakt in i mitten/slutet av bok3 och en händelseutveckling som var sprillans ny. Barn lekte på en annan våning och ibland i samma rum som oss, men vi var inte där. Vi var på Kändo Slott.

Sen pratade vi. Dryftade varje liten aspekt av vad det här nya har för konsekvenser för fjärde boken och var rörande överens om att ingenting behöver skrivas om i Fyran pga av detta: det nya bara förstärker och fördjupar det som redan finns.

Jag är så lättad! Jag flyger på moln. Om jag skulle gå och dö nu, finns det någon vet vad jag hade för planer för det som inte är utgivet än. Så. Himla. Tryggt!

Dessutom har lillasystern godkänt det hemska. Grön gubbe och stora tummen upp.

Vilse Förlag slår upp portarna

Nu öppnar Vilse Förlag portarna för lektörsuppdrag!

Ditt skönlitterära manus får en noggrann genomläsning med gedigna kommentarer inom områden som språk, karaktärisering och berättande. En lektörsläsning kostar 4000 kr inkl moms, men nu under november erbjuds 30% rabatt. 

Jag som läser ditt manus har bred utbildning inom språk och litteraturvetenskap samt erfarenhet av textbearbetning inom olika områden. Jag kan vara det öga som din text behöver för att växa ytterligare. Jag visar vad du gör rätt och kan utveckla samt vad som brister och kan förbättras. 

Vid intresse hör av dig till hanna @ lianne.se

Det som värmer allra mest

Trots dunderförkylning tog jag mig till systerns fest för att, ja, hon fyllde 30. Och det gör hon bara en gång. Och hon är min lillasyster, den sista att fylla 30, och hon har väntat länge på det. Och jag älskar henne så mycket att jag till och med pysslat för hennes skull, jag som avskyr att pyssla. 

Jag står och förser mig av osten. Gäster som anlänt lite senare tar mat. Någon smyger upp bakom, lägger armen om mig och viskar: Hur mycket ska du ha för att jag ska få läsa tvåan nu?

Jag vänder mig om och skrattar. Det är systerns käraste vän Herr S. Herr S håller på att läsa Ljus som varit dolt och är så full av tankar att han sprutar ur sig. 

Först måste han peka på mig och säga "Fy, dig!" för det som hänt i boken som inte fick hända. Sen måste han säga att han aldrig läst en bok med så trovärdiga karaktärer. 

Det faktum att det är den vanligaste kommentaren jag får, är ett själens balsam. Dessa häxor som är så verkliga för mig, framgår alltså som verkliga även för andra.

Sen kommer Herr S mest engagerade åsikt: han berömmer Iam. Iam är trovärdig, Iams utveckling genom boken inspirerar honom så till den grad att han berättar hur han använt det som butikschef på sina anställda (!). Sist men inte minst älskar han Iams bröder, för att de är verkliga, för att han känner sig hemma med dem.

Herr S själv har fyra bröder och inga systrar. 

Jag har bara en bror.

Ändå tycker Herr S att min gestaltning av en familj med bara pojkar är trovärdig.

Jo. Kan vara den läsarreaktion som värmt allra mest. 

Så här långt.

lianne.se

Ni kikar väl in på lianne.se ibland? Seriens samlade hemsida med massor av spännande att läsa, se och lyssna på. Den uppdateras också. Oftare än Vilse.

Idag till exempel tipsar lianne.se om att man kan enkelt kan rösta på Ljus som varit dolt i Bokjuryn eller bara skriva att man tycker om den. 

Kika in här, vettja. Lianne.se som sagt. Det är där det händer.

Förvirrande ungdomsfilmer

Man är ju svensklärare på gymnasiet. Man vill ju hänga med. Så man läser Fault in our stars och ser på Divergent på fredagkväll.

Och blir förvirrad.

Varför hånglar tjejen med sin egen bror?

Augustus/Caleb och Hazel Grace/Tris

Pojkvän/flickvän i ena filmen och bror/syster i andra.
Och filmerna kom ut samma år.

Till samma målgrupp.

Svävar än

Väger upp mitt minst lästa inlägg på Debutantbloggen med en notis här som avslöjar att jag tappat all sans och alla tidsbegrepp och beslutat mig för att börja skriva scener som är några av de mest smärtsamma i hela serien. 

Den nya vändningen i trean ska få möta papper och kläs i ord. 

Långsamt.

Aldrig har vi mött våra hjältar i större misströstan.

Tvivel gör mer ont än sorg.

Uppdatering: Det blev 900 sagolika ord och sen blev klockan ett. Nu hoppas jag Lianne låter mig vila.

Så. Himla. Duktig.

Äldsta dottern har en bästis som är ett par år äldre än henne. Vi kan kalla bästisen för I. I har hejat hela sommaren åt varje framsteg med bokvideo och omslag och troget väntat på boksläppet för att få läsa själv. I har tagit för självklart att hon kommer älska Ljus som varit dolt eftersom hennes bästis gör det.

Nu håller hon på att läsa. I måndags kom hon hem och visade en datorgjord faktapresentation som hon ska visa i skolan när den är klar. (Den är inte klar eftersom hon inte läst hela boken än.)

Idag kom hon hit och sa: "Hanna, nu vet jag äntligen vad Tellum är! Onkel Elli berättade om paraden på Jonnadagen!"

Hjärtat stannade till. Huvudet tänkte: Det heter inte Tellum, utan Telum och onkeln heter inte Elli, utan Eli.

Men munnen höll tyst. Munnen log och sa: "Åh, vad roligt!" Sen pilade I upp på övervåningen, med sin läsarbild av boken och världen intakt, utan min klåfingriga inblandning.

Duktigt, va?

Fast tydligen inte så duktig att jag behöll det helt för mig själv.

Antagligen betyder det att vi har en hit på våra händer

4åringen får se the line drawing (steget som kommer efter skisser, men före det färdiga omslaget) till framsidan på andra boken.

4åring: Mamma, kan du läsa den boken för mig?

Jag: Men den är för stora barn.

4åring: Är den farlig?

Jag: Ja, ganska farlig.

Jag berättar vad varelserna och personerna heter och hon kan inte ta ögonen från bilden.

4åring: Men mamma, snälla, kan du läsa boken för mig?

Jag: Men den är ju för stora barn.

4åring: Men får jag se boken?

Jag: Den är inte färdig. Jag håller på att skriva den och jobba med den.

4åring: På din bokmässa?

Jag: Just det.

Klart jag jobbar med den på bokmässan. Vad gör man annars på en bokmässa?

Öppet brev till Hanna 13 år

I somras blev jag kontaktad av en tjej som skriver. En driven tjej på tretton år som skriver böcker i långa fanstastik-serier. Hon var på jakt efter en författarmentor och jag är lika glad för hennes brev som jag är imponerad av hennes skrivande. Att hålla kontakten med henne (om än inte i den utsträckning som jag hade önskat då livet varit på tok för körigt sista månaden med boksläpp och nytt jobb) har varit en god påminnelse om att det bor en trettonåring i oss alla.

Minns ni er trettonåring? Minns ni vad trettonåringen drömde om?

Jag minns min alltför för väl, fastän det var exakt tjugo år sedan som jag var där. Att brevväxla med min unga författarvän, gav mig idén att skriva ett brev till mig själv. Håll till godo, eller vänta tills en annan dag när jag orkar skriva nåt vettigt om bokmässan.

Kära trettonåriga Hanna,

Det är jag, Hanna, tjugo år senare. Kan du föreställa dig mig, långt fram i tiden, med kort hår och hål i öronen (jag vet, galet!), skäggig man och tre rysligt söta barn? Jag vet att du kan, och jag vet att det är en bild du lever på många dagar. Tjugo år har gått, men jag minns dig klart och tydligt.

Jag vet att du sitter där i ditt fönster och suckar. Jag vet att du trivs på din cykel där dina tankar kan spinna lika snabbt som hjulen på väg till skolan. För i dagdrömmen är du inte på väg dit som elev, utan som lärare. Du drömmer att du redan blivit som mig, och jag kan känna ekot av din längtan när jag träffar mina elever. Jag lovar att jag njuter å dina vägnar.

Men låt mig skänka ett litet ord av tröst: tretton var tonårens värsta år. Det blev bättre sen. Mycket bättre. Folk kommer sluta skriva glåpord på ditt skåp och du kommer att få vänner. Skiten kommer att gå över, liksom all skit alltid gör. Det tar bara olika lång tid från gång till gång.

Under tiden råder jag dig till att fortsätta med det som du gör helst: skriva, läsa och dagdrömma. Skäms inte över det som är du, för jag kan lova att det har förändrats mycket mindre än du tror, trots de år som skiljer oss åt. Fortsätt med dina stora tankar och dina många ord (visserligen för många, det litar jag på att du märker senare). Jag vet att du dagligen brukar din fantasi och din språkliga förmåga och det vill jag tacka för. Jag hade inte kommit hit annars.

Men ordströmmen som leder dig till pennan under sena kvällar, och texterna som sedan tvingar dig ut ur det där lilla rummet du bor i, och in i systerns för att läsa hemligheterna högt, inbyltade i var sitt nattlinne, de ger så mycket mer än en begynnande färdighet.

De ger dig styrka och självkänsla. De är ett själens verktyg som ökar din inlevelseförmåga och kreativitet. Du växer när du smyger genom dörrar bara du kan se. Så snälla. Fortsätt. Vad folk än säger, vad folk än tycker om resultatet och hur underliga dörrarna än är.

Ibland kommer din inlevelseförmåga att vara en svaghet. Du blir lättskrämd, du fulgråter och känner för mycket och för intensivt. Du inser att du inte kan rädda hela världen och insikten gör ont, för att du känner.

Men lyssna på mig nu: det är inte fel att känna. Dina känslor är ditt skrivandes största redskap, näst efter pennan (eller datorn. Jag är ledsen att behöva krossa dina föreställningar, men jag skriver inte böcker på skrivmaskin fastän du svor att jag skulle. Förlåt.) Dessa svindlande känslor leder dig till ord som inte bara är ditt eget stärkande te, utan också kan komma att beröra andra och det är faktiskt det finaste av allt.

Så fortsätt dröm dina stora drömmar om sålda böcker, ett yrke och en egen familj, för tro det eller ej, men jag traskar runt i lummiga herrgårdar här borta på min ände, byggt av det som hos dig bara är luftslott.

Du kanske rynkar näsan åt mig. Du svajar mycket. Du önskar att du var äldre. Att folk lyssnade, tog dig och dina rimmande dikter på allvar. Hälsa dem att skapande har ingen ålder och den som planerar att skriva böcker faktiskt måste börja någonstans.

Och till alla de som säger att du är ful och spottar på din cykelsadel när det är minusgrader: de har fel. Så fel. Sanningen är att du äger bruden.

Så sträck på dig!
Hanna, 33.

(Och du, du vet leken du delar med lillsyrran? Om häxorna? Fortsätt för allt i världen med den! Nej, du blir aldrig för gammal.)

PS. Du kommer inte att gifta dig med en italienare. Sorry.

Indiehjärtat

Indiefenomenet inom de två brancherna musik och böcker har berörts förut på Vilse, men nu måste jag säga något igen eftersom vi såg filmen Begin again i helgen.

Begin again handlar om Mark Ruffalo, som byggt ett skivbolag från grunden men nu blir sparkad från sitt eget företag på grund av en mycket ohälsosam konsumtion av alkohol (det är så illa att man tror hans ska dö av förgiftning eller leverskador vilken sekund som helst första halvan av filmen). Han ligger på botten när filmen börjar, men eftersom det här är en feelgoodfilm står han upprätt när filmen är slut och detta till stor del på grund av att han träffar Kiera Knightly och tillsammans gör de en skiva, indie stile.

Musiken är underbar, Kiera Knightly sjunger så bra att jag var säker på att det var voiceover (tills jag efter halva filmen kollade upp det, men det var hon själv) och sen är filmen ovanlig för att där finns knappt nån puss i hela filmen. Varken maken eller jag var sålda på kompositionen (tror den hade vunnit på ett regelrätt, kronologiskt berättande faktiskt), men ändå satt jag där med tusen tankar i mitt huvud till följd av denna mysiga berättelse.

Här är två: 

Min vän Elin borde spela in en skiva. Jag kände att Kiera Knightly försökte vara så lik Elin hon bara kunde filmen igenom, med håret och tofsen och snygga kläderna och gitarren och magiska låtskrivartalangen. Så allt Elin behöver är rimligtvis en Mark Ruffalo och sen kan hon spela in en skiva på Stockholms gator! Ja!

Magin i att göra något eget. Kiera Knightlys karaktär förstår inte andra musiker i filmen som låter skivbolag göra om deras låtar i nya arrangemang som gör låtarna till hitlåtar, och när hon säger så i filmen ("Why would you do that?") är jag säker på att alla tittare håller med henne. De håller på hennes integritet och respekterar hennes beslut att behålla sitt sound i sina låtar så som hon vill ha det.

Och jag måste ställa frågan igen: kunde det vara likadant med indieförfattare? Kunde det finnas respekt för beslutet att inte låta någon förvandla ens verk till något annat som förlaget trodde låg i tiden eller liknande, eftersom man hellre behöll verkets själ och var säker på att den skulle beröra folk?

För det måste jag säga. Två veckor (tre?) efter release, och läsarkommentarerna trillar in. Folk tycker verkligen, verkligen om Lianne. Hon berör dem. De säger att boken är smittsam, att tvåan inte kan komma fort nog, att jag fångat det tolvåriga perspektivet perfekt.

Mm. Jag nickar åt Kiera och känner indiehjärtat klappa.

Känslan i magen

Nu. Nu börjar den bubbla igen. Skrivarkänslan i magen. Den kommer att förflytta sig till nacken innan dagen är slut, och när jag går och lägger mig kommer jag ha ny text att beundra och sucka över.
För ska jag vara ärlig så redigeras det inte så mycket. Det har varit väldigt fullt upp med boksläpp, nytt jobb och bokmässa. Allt jag gör, är högläsa andra boken för tioåringen och ta bort ord ur dokumentet medan jag läser. Då och så säger jag: jag läser inte det här för det kommer jag nog ta bort." Hon har ju redan läst boken en gång, så det känns okej att göra så. Hon vill bara väldigt gärna läsa den igen eftersom hon läst ut ettan för andra gången.

Men de där två scenerna som jag funderat på att baka ihop. Imorse började tankarna smyga in på nya banor på hur det kunde göras. Eftersom min man inte är hemma ikväll har jag föresatt mig ett första, riktigt skrivarpass, och kände pressen från det beslutet att faktiskt åstadkomma något. Men vad? Det är så himla tradigt att börja med att riva upp och piffa till. Vill ju skriva nytt.

Jag satte mig vid pianot efter frukost (ja, jag är ledig på fredagar!) och spelade sången nr1 från spellistan från tio år sedan - den som jag lyssnade på allra mest när jag först skrev andra boken. 

Det visade sig vara ett mycket bra beslut. En timma senare hade idén till den nya scenen fötts, den som skulle ersätta det ena. Skriva nytt! HURRA. När nya scenen är skriven, kommer ordpilleriet att locka mer. Det vet jag.

Så ser ni mig i sociala medier efter kl 21 ikväll så är det okej att ge mig smisk på fingrarna. Jag har en SCEN att skriva, och den fyller dessutom minst TRE funktioner i storyn.

*ler* 

(Undrar ni hur jag jag lova utgivning till våren när jag inte kommit igång på riktigt än? Lätt. Jag skrev om boken förra året.  I grunden. Det är bara början som behöver justeras. Hela andra halvan är redan p e r f e k t.)

Och, och, ser ni att jag skapat en ny etikett?! Det är på riktigt nu! Medan ni läser LSVD tar jag sikte på lansering av nästa.

Nyheter

Minns ni när jag sa, i början av året, att när mitt år på Debutantbloggen var slut, skulle jag börja blogga som vanligt på Vilse igen? I all hemlighet är jag lite rädd att det inte kommer bli så. Vilse betyder så mycket och har varit en stor del i att jag kommer stå på mässan nästa vecka med min alldeles egna bok till försäljning. Jag kan inte lämna Vilse.

Men jag tänker inte gråta i förväg. Jag tänkte egentligen bara säga att jag just öppnat för kommentarer inne på lianne.se OCH bloggat om mitt möte ikväll med Sean. Ni vet, Sean McMullin, min illustratör. Jag har sån tur som har honom att måla det jag tänker. 

Ni hittar inlägget här, men det finns massor av smått och gott därinne. Rena rama godisbutiken.

Det händer grejer hela tiden

Boksläppet ur mina drömmar har ägt rum. Man ger mig ett helt uppslag i lokaltidningen. Jag intervjuas i Sveriges Radio. Dessutom ligger det en spännande länk uppe på metro.se som tipsar om en monter på bokmässan som ni bara inte får missa.

Sånt här brukar inte hända mig.

Då är det skönt att då och då sjunka ner i redigeringen av Del II i Berättelsen om Lianne. Det är skönt att ha möten med illustratören och utbrista "Sean, you are a genius!" när han kommer på något riktigt smart. Djupdyka i perspektiv och vinklar för att framsidan ska bli helt rätt.

Fast ska jag vara ärlig är det baksidan som ger mig allra mest pirr. Jag tror vi kommer behöva ställa upp två blädderex till tvåan varje gång den ska synas: en med baksidan fram och en med framsidan fram. Två makalösa bilder.

Och så var det bara fyra dagar kvar

Boksläpp på lördag. 

För att räkna ner till boksläppet kör Vilse Förlag tweetbok varje dag under veckan. Citat ur boken twittras och läggs på Facebook och det är så mycket lättare att välja citat till Facebook där jag inte är begränsad till 140 tecken (inkl hashtag! Hur tänkte twitter där?). 

Det var roligt att plocka citat. På sängkanten satt jag med mitt provtryck - det ex av boken som är mitt - och bläddrade från den ena idén till den andra. Kanske något härifrån? Och jag vet, den här meningen! Den känslan. Hålla min bok i handen och plocka russin ur dess saftiga innanmäte.

För något händer med meningar när de slits ur sitt sammanhang. En del blir sämre, andra bättre. En del försvinner i sin textmassa och skiner bättre utan sina grannar. Andra inser jag säger väldigt mycket om boken eller världen, om man tänker efter. 

Naturligtvis valde jag ut för många. Vad gör man då, om inte skicka listan till alfaläsarna? Lillasystern svarade med: Nu har jag stirrat en lång stund och jag kan inte ta bort NÅN! Svensklärarsystern (tillika designersystern som tillbringar all ledig, vaken tid med att få klart releaseklänningen) var sakligare, men hon valde inte alltid samma som jag kanske hade gjort, om jag hade kunnat välja.

Boksläpp på lördag. Min Lianne ger sig ut för att möta er. Var snälla mot henne. Hon är faktiskt bara tolv.

Skaparhelg

Förra årets skaparhelg står att läsa om här.

Årets har precis lagts upp på Debutantbloggen.
Anna har skrivit om årets resa här.

Alla borde få uppleva möten som dessa. 

Människor som är just precis lagom lika och lagom olika för att det ska bli intressant.

Nosar på nytt

Pga av diverse missförstånd dröjer det där ögonblicket när jag slappnar av för att boken gått till tryck. Jag hoppas innerligt att ögonblicket inte dröjer mer än 48h för vi har trots allt en deadline. 

Men det är inte bara därför jag hoppas. Min nya romankaraktär börjar tycka att den där boken om Lianne har fått nog med tid och uppmärksamhet. "Dags att skriva om mig nu," säger hon och lägger armarna i kors.

Så nu sitter jag här och filar på prologen till Nya boken. Prologen som grott under månader och månader kläs nu i ord hux flux, medan jag sitter på golvet i barnens rum och lyssnar på deras tunga, ljuvliga andetag. 

Men något fattas, inser jag. En klyscha. Inte en sådan som folk suckar åt, utan en ny. Något som är mitt, eller snarare deras. Systrarnas. De som figurerar i Nya Boken. En fras, en hälsning, något som hyser en vi-känsla. Den finns därute och den vill hittas.

Kanske en kvällspromenad är svaret? Golvet börjar bli hårt och barnen sover ju faktiskt.

Sagt om Ljus som varit dolt

Det känns verkligen som att världen och personerna finns på riktigt och att Hanna bara varit ett instrument för att skriva ner deras historia åt dem.

- Katrina Dundee, översättare

Det är ju så jag känner själv. Rörd.

Den dagen var igår

Det var en gång en bok.

Boken var den första som skapades under hennes händer och hon visste egentligen inte hur man gjorde. Det hon verkligen kände till, var världen som skulle beskrivas och dess älskade häxor. Hon skrev och skrev ur hjärtat, berättade historia efter annan, men Förlagsmonstret sa att det inte dög. 

Hon gjorde annat. Skrev annat. Skrev mer av samma. Bok lades till bok, men hon behöll allt för sig själv. Visade skatten för sina närmaste som hävdade att det var för bra för att behålla. Hon vågade inte ändå. 

En gång varje år läste hon boken. Varje gång suckade hjärtat av kärlek och längtan, men drömmen tycktes omöjlig. Hon älskade sina häxor och flätade sitt liv i deras. De gav henne styrka. 

Till slut bestämde hon sig för att ta avstånd från häxorna och se på boken som en produkt. Bara en liten stund. Hur kunde exakt samma berättelse vävas annorlunda? Hur kunde det som kändes så starkt i henne, kännas lika starkt i läsaren?

Hon började jobba och hon slutade inte. År efter år skrev hon om och la till och la till och tog bort. Ersatte gammalt med nytt. Hela tiden samma berättelse, men med andra kläder. Skatten lyste starkare och starkare under hennes fingrar.

En dag var hon klar. Den dagen var igår. Hon hade då omarbetat boken i tre år. Hon hade skrivit en helt ny bok också under den tiden, och omarbetat två andra, men nu var första boken klar. Den första hon skapat. På riktigt klar. 

Hennes första tanke var: vad ska jag göra imorgon? Jo, hon skulle tvätta, packa för resa, handla mat, skicka viktiga brev, baka till skolavslutning. Hon hade att göra. 

Men ändå inte. Hon hade inte att göra. För boken var klar. Inte ett ord eller kommatecken skulle ändras igen.

Som av sig självt, vandrade tankarna iväg till Nya boken, den som hjärtat så länge längtat efter men som redigeringen inte tillåtit. Men Nya boken kommer inte påbörjas idag. Eller imorn. Kanske inte ens nästa vecka.

För en liten stund tänker hon vara bara klar. Den ekande Tomheten som fyller henne och som känns så främmande, måste få finnas en stund. För den är bevis på en bragd olik alla andra.

Då vet man att det snart är sommarlov

När kollegan i början av lektionen hittar en platt plastcirkel med goda glidegenskaper på golvet som han och jag spelar airhockey med, med var sin tavelsudd, medan byggrabbarna gör sina sista inlämningar.

Då vet man att det snart är sommarlov.

Jag har fått en blurb!

På Debutantbloggen, förstås.

Känns som att Vilse försvunnit. Som jag saknar min blogg. Tror det blir bättre när boken gått till tryck och eleverna avvinkade. I'll be back!

Alltså jag ber inte om nåt, jag bara berättar om min dag

Min dag?

Bakat bullar: check.

Skött sjuka barn: check. 

Tvättat: check.

Diskat: dubbelcheck.

Redigerat lite: check.

Lagt upp Debutantbloggens inlägg till imorn: check.

Skapat en författarsida på facebook: check.

Det där sista gjorde mig lätt kollrig kan jag erkänna. Dog lite av nervositet och spänning varje gång någon gillade. Ångrade hela förlagsprojektet stundvis. Flög på glittrande vingar när hon som jag barnpassade som tonåring och alltid berättade sagor för, inte bara gillade min sida, utan dessutom skrev de vackraste av ord till mig. 

Den som har facebook och är nyfiken av någon anledning, kan kika här.

Nu är det nog på riktigt.

Ord och inga visor från redaktören på hemmaplan

Min tioåring vill gärna veta hur jag haft det i Stockholm och eftersom hon både läst och älskar serien tänkte jag berätta för henne vad redaktören sa. 

Fyra ställen såg han möjligheter att korta ner. Inte ta bort, bara trimma lite. Jag var förvånad över vilka fyra han valt då jag själv ser andra ställen som lämpligare, men jag sa inget om mina åsikter till dottern utan förhörde mig bara om hennes åsikt.

"Du kommer ihåg det här du vet i första boken, när, blablabla..."

"Ja, åh, det älskar jag!"

"Ja, alltså han tycker jag ska korta ner det."

*upprepa fyra gånger*

Hon gav mig höjda ögonbryn och blängande tonårsögon. 

"Du får inte ta bort nåt av det! Han kan ju skriva en bok själv då så får han se hur lätt det är!" Huvudskakningar. "Vad ska han säga om tvåan sen då, att du ska ta bort *infoga dotterns favoritscen*? Jag tror inte det, mamma! Du skulle frågat mig istället och jag hade sagt att allt är perfekt."

En helg i Stockholm

Hämtad på perrongen, följd till redaktörens dörr, ompysslad och omhändertagen. Sådan är en helg hos Kära syster. Avslappnat och kreativt har jag haft det, men nu tänker inte slutspurten låta vänta på sig. Jag ska ruva på redaktörens ord, bolla med manusgruppen (antagligen boka manusmöte faktiskt) och sen tajta till det sista innan korrektur. Har antagligen sex veckor på mig. Lite snålt kan tyckas, men ni ser ju hur bra jag haft det.

Elins överjordiska chokladtårta med hallonmarängsmörkräm.

Särskild handdukplats till mig

Vacker huvudstad!

Två manus, två författare, en kanna te.

Valborgs finaste

Madicken och Lisabet springer barnkammaren runt på Valborgsmässoafton för att Madicken känner livet i sig. Sen tar hon de nya sandalerna fastän hon inte får, för att hon vill vara fin till majbrasan. Alva blir smygkär i sotaren och Abbe hittar den förlorade skon.

Varje Valborg i grundskolan och gymnasiet bar jag finklänning dagen till ära. Våren skulle hälsas och det skulle sjungas om vintern som äntligen rasat ut och om de glada vindar som skulle komma i dess ställe. Dagen avslutades alltid med Chalmers spexiga kortegen som ilar genom centrala stan mellan nya och gamla studentmössor.

Idag firas det mer lågmält. Har köpt vårkläder till barnen och nya skor till mig själv. Röda, som Madickens. Och fastän jag alltid älskat Vintern rasat tänker jag ge er den finaste Valborg. Håkans.

Och för er som inte förstår Göteborgsreferenserna: Änglarna som åkt på pisk är förstås IFK och anledningen till att gårdarna är grönsvarta är för att Gais vunnit (Håkans lag). Valborg råkar vara min favoritHåkanlåt, om jag måste välja bara en, som tex under pistolhot.

För den så hågade kan man se Helens tolkning med Håkan på gitarr bakom. Glad Valborg govänner!

Tänk att vara en sån som folk säger Helen eller Håkan om, och så fattar alla att det rör sig om Sjöholm/Hellström. Det finns bara en Helen och bara en Håkan.

Och jag hoppas de ska passa ihop

Lättnaden när annonsen, debutantporträttet, registret och fotografiet hade skickats in till Svensk Bokhandels höstkatalog i måndags skulle jag inte jämföra med lättnaden när barnmorskan sliter ut barnet och smärtan äntligen är över. Verkligen inte. Det verkar ju helt överdrivet. Jag tänkte jämföra den med lättnaden när barnmorskan säger: "Du är öppen tio cm nu! Det är snart över!" Skönt.

Tidsplanen säger att så fort annonsgrejerna är klara börjar slutredigeringen som antagligen är det läskigaste som finns. 

En sista redigering. S i s t a. Vet ni hur många gånger jag knådat den här texten? Vet ni hur många veckor - inte timmar, utan dagar och veckor - jag totalt lagt på den här boken? När det sista är gjort är det sista gjort och sen ska det aldrig mer pillas på. Daunting.

Men slutedigeringen kunde inte börja bättre: jag ska till Stockholm över långhelgen! Jobbet är stängt tor-fre och på torsdag ska vi på familjeutflykt och på fredag åker jag upp för att träffa min redaktör och bena ut de sista frågetecknen, samt träffa världens finaste människor och antagligen få möjlighet att både prata skrivande och skriva. Förra resan hann jag med alla mina högt satta redigeringsmål på tåget, typ. Jag känner goda vibbar.

Får man ha så här mycket roligt? Jag hade jättekul på Andra världar i helgen och njuter av att se nätverket växa och med det förståelsen och kunskapen som skapar möjligheter. Som om det här projektet inte alls är omöjligt. Som om det var på riktigt.

Annars finns mycket längtan. 

Ser fram emot att känna känslan av att hela boken håller. Funderar på korrektur. Toklängtar efter bokens enda "illustration" som Sean håller på med. Väntar på den perfekta dagen att filma klart bokvideon. Funderar på hur man kontaktar Howard Shore om filmmusik, eller jag menar, vilken av alla talangfulla kompositörer jag känner som kan tänka sig att skriva en minut musik gratis, gärna med avslutande körackord.

Fas ett har gått mot sitt slut, folket. Nu kommer fasen när alla pusselbitar ska läggas tillsammans.

Nervös

00:01 går det upp. Omslaget till Ljus som varit dolt. 

Jag har läst igenom nattens inlägg otaliga gånger och börjar nå en punkt där jag förstår att det faktiskt inte gör någon skillnad hur många gånger jag läser det. Boken måste ge sig ut på egna ben och jag får ta det där första, skälvande steget tillbaka.

På Debutantbloggen inatt alltså. Då smäller det.

Som jag gått och värkt och värkt, och nu finns det på pränt

JA!

Inte nog med att jag skrivit tisdagens inlägg till Debutantbloggen där jag kommer avslöja omslaget till Ljus som varit dolt, utan jag har dessutom skrivit mitt debutantporträtt till Svensk Bokhandels höstkatalog! Ni vet, helsidan som ägnas mig, där jag tar bokhandlarna med storm, fastän jag bara får skriva om mig själv? Klart!

Lycklig liten Vilse tar nu fredag och ser på Mord i Paradiset.

Och för det älskar jag honom

Ni vet såna nätter när man just sett klart andra säsongen på House of cards och i Frank Underwood-anda föreslår att ha följande slogan som annonstext: MISSA INTE ÅRETS SNACKIS! fastän det inte är sant och sen blir det en självuppfyllande profetia?

Såna nätter när en god man sätter sig vid ett köksbord tio minuter före midnatt med ett utskrivet manus över intorkad glass och penna klickande mot tinningen, för att tala om för den han älskar vad hon ska ta bort i kapitel två.

Det är en sån natt. 

De nya sagornas lockelse

Tror ärligt talat inte jag hade överlevt "vad i hela friden är en ICC-profil?!"-kriserna om det inte var för den Onämnbara boken som numera får nämnas hur mycket den vill. Den har till och med fått ett arbetsnamn.

Jadå, jag ska redigera. Jadå, jag ska skriva ett debutantporträtt som jag kan vara stolt över. Men min nya saga, den som ännu ingen hört, vars sorger, utmaningar och segrar ingen ännu läst, den är mitt nya gömsle. Vacker för att den är orörd. Magisk för att där finns längtan efter att skriva och längtan efter att bli läst av dem som står närmast och redan läst allt annat tio gånger förut.

Likt ett nyfött barn har den en egen, särskild doft som bara nyfödda kan bära innan livet kommer ifatt och den doften är berusande.

Inte bara gröna skogar

Okej idag känns det jobbigt. Hade missförstått något i redaktörens kommentarer. Väntar på nytt svar.

Annars har jag varit tokproduktiv.

• beställt ISBN-nummer
• beställt offert från nytt, lovande tryckeri
• varit på Akademibokhandeln och kikat i SvBkataloger
• surfat runt och läst lyckade debutantporträtt
• ställt förlagsfrågor i forum och fått svar
• godkänt sista versionen av omslag som f ä r d i g t (exkl flikar)

Det sista gör mig lättad. Det andra lindrar och ger en känsla av att vara på gång, att inte bara tvätta och jobba. 

Men innan jag fått svar från redaktören kommer hjärtat kännas fastskruvat i revbenen. Himla oskönt faktiskt.

Pepp från fyra håll

Man skulle kunna sammanfatta redaktörsväntan med att jag varit något nervös inför min reaktion på utlåtandet från redaktören. Sammanfattningsvis har jag varit med om lite för många smärtsamma refuser för att det skulle finnas fog för sådan nervositet. Lite, i alla fall.

För att fatta sig kort skulle man kunna tillägga att jag varit mer eller mindre sängliggande i två dagar och att min kroniska sjukdom inte blir sitt allra mest glada jag när jag får ångest. 

Igår kl 23.05 damp mejlet ner. Jag såg att det var från redaktören, men öppnade inte, eftersom jag måste sova eftersom jag måste jobba idag.

Nu har jag läst. Med ena ögat på maten på spisen visserligen, men i alla fall. Jag känner mig inte det minsta nertryckt i skorna utan precis tvärtom. Peppad! Jag känner samma känsla av entusiasm som jag brukar känna när jag får läsarkommentarer av nära vänner. Fast just denna läsarkommentar var något fylligare förstås. Användbart så det skvätter.

Ovanpå detta har jag dessutom fått kvillrande svar från latindocenten på GU som både rättat mitt latin och tyckte det var riktigt roligt, fått ordning sista detaljerna på framsidan en gång för alla med grafiska designern och slutligen haft givande mejlkonversation med illustratören kring nytt uppdrag gällande något i inlagan som ger mig lyckoskutt i hjärtat.

Pepp från alla i expertteamet i Vilseland alltså. Nu ska jag ruva på min feedback, göra en annons till en katalog, hålla möte med manusgruppen och sen redigera min bok för sista gången. Sista.

Trevlig helg på er!

Redigeringstips och latin

Idag blev det lite matnyttigt på Debutantbloggen. 

Fortsättning följer nästa vecka.

Och för övrigt har jag hittat en korrläsare till latinet i min bok! Åh så skönt. Jag kommer helt på riktigt kunna använda min egen bok i latinundervisning om jag skulle vilja och vara hundra procent säker på att det inte står fel. 

Bli inte arga på mig när jag säger så. Tyck inte att mina tre terminer heltidslatinstudier var bortkastade. Ni måste förstå att man glömmer både en och annan verbform på tio års bortavaro från ett språk som man aldrig talat, utan använt lite mer som ett historiskt, spännande korsord.

Okej?

Dagens shelfie (inte för att det kommer bli ett stående inslag)

Var hemma hos min bror igår på middag och kunde inte låta bli att ta en shelfie i smyg. 

Så ser fantasy ut, för den som undrar.

Onämnbara boken, minns ni den?

Vårljuset bygger intriger i min hjärna. Som det brukar. Platsen är känd sen länge och nu börjar karaktärerna göra sig hemmastadda där. Mitt i redaktörsväntan (nån gång snart får jag alla kommentarer) vill mitt huvud börja skriva igen. På något nytt.

En sådan märklig idé. Jag ska ju ge ut min bok nu, inte skriva ny. Trodde jag. Men jag inser att om jag inte ska skriva nytt förrän hela serien är utgiven så kommer det ju i bästa fall dröja fyra år och i värsta fall längre. Det begriper ju var och en att det inte kommer gå. Sådana här idéer är inget man bygger fördämningar kring. Det är sånt man surfar på.

Alltså måste jag lära mig att skriva nytt och redigera gammalt lite parallellt på något vis som jag inte kan se framför mig. Än. Och det är okej.

Men beslutet är åtminstone fattat: Onämnbara boken är inte onämnbar längre. Den ska bli av. Därför att den är sagolikt bra.

Tvivlar ni på det får jag påminna er om det här.

Ett förlag är fött!

Eller åtminstone en logga.

Högläsning

Högläsning är en förbisedd form av umgänge i dagens teknologiska värld av film. Många tror att högläsning hör till den värld där barn bor som än inte kan läsa själva, men jag håller inte med. Gymnasieeungdomar skiner upp när svenskläraren läser novellen högt för dem innan novellen ska dissikeras. Det är något med högläsning som binder samman människor; det skapar en gemensam portal till gömda platser. Själv har jag läst många böcker högt för min man och det har varit mysiga perioder när han lägger sitt huvud i mitt knä och jag läser ett par kapitel i skenet från levande ljus om kvällarna.

Men ni ska veta att när jag var barn hade jag ett framträdande talfel. Jag kunde inte prata utan att stamma. Vissa bokstavskombinationer och situationer var värre än andra, men oavsett sa jag sällan en hel mening utan att fastna någonstans på vägen.

Jag gick hos talfröken. Det var det bästa på hela veckan! Dels fick jag prata om allt som var jobbigt i mitt lilla liv, och dels fick jag prata om språk på ett sätt som jag älskade. Först långt senare - när jag insett att jag är språkvetare - förstod jag varför.

Om det var talfrökens förtjänst eller om det bara växte bort vet jag inte, men det blev bättre. Jag stammar fortfarande, men inte genomgående. Jag har vissa bokstavskombinationer som jag sällan får ur mig och jag vet vilka ord det är och vilka synonymer jag kan ta istället. Korrigeringen går per automatik, så väl faktiskt att jag ibland undviker vissa ord även när jag skriver.

Min värsta situation var och är högläsning. Ni kan ana hur frustrerande det var i skolan när jag läste främmande språk och var ganska skaplig, men aldrig kunde läsa veckans text högt för klassen utan att staka mig.

Nu har jag snart läst min series samtliga fyra böcker högt för min dotter enligt hennes önskan. (Vi har femtio sidor kvar, ack, denna tomhet som stundar!) Hon är van vid att jag hakar upp mig nån gång ibland och sluddrar förbi ord när tungan blivit trött. Hon kommenterar inte när jag byter ut alla "trots" mot "fastän" för att det är lättare att säga eller hoppar över andra ord helt. Tvärtom älskar hon teatern i min läsning, hur jag byter röster och dialekter och halvgråter själv när karaktärerna gör det. 

Varje timma av högläsning har varit en liten bit paradis för oss båda, eftersom vi får dela världen och dess hemligheter med varandra, men de senaste kvällarna har en förlagsfråga plöjt sin väg genom huvudet: Kan jag läsa in mina böcker själv och göra ljudböcker av dem? Jag som älskar att läsa högt och ge texten liv på riktigt.

Svaret är sorgligt. Nej. Det tror jag inte att jag kan. Men man kan inte göra allt.

Istället uppmuntrar jag ALLA att läsa högt själva! Läs, oavsett hur bra ni är på att läsa. Läs för varandra, skratta och gråt ihop. Det gör läsupplevelsen dubbel.

Många bollar, många fronter

Uppdateringarna på Vilse kan beskrivas som närmast katastrofala, ungefär lika katastrofala som blåsorna runt Busans läppar. Vattkopporna som går runt i huset är inte att leka med och nu är stora tjejen äntligen tillbaka i skolan och istället ligger minstingen varm som ett element bredvid mig. Två av tre klara.

Mot bättre vetande är jag personlig på Debutantbloggen idag igen, men vad ska man göra när man haft en ångestfylld vecka och närt tvivel? Nu greppar jag tag i det lilla mod jag har och går vidare. Framsidan ska putsas klart för uppvisning i april, författarporträtt ska tas så fort förkylningen lagt sig och näsan inte längre är röd och lager- och distributionsproblemet måste bli löst snarast. Dessutom kommer manus återvända till dig från redaktören inom kort. Nog händer det grejer.

Under tiden klappar jag prickiga armar, kinder och magar, läser underhållningslitteratur medan jag snyter mig och har Astrid Lindgren-film-maraton i soffan. Igår var det Pippi på de sju haven följt av Madicken och idag blir det nog Lotta. 

Dessutom tror jag att jag kommer läsa ut fjärde boken för tioåringen före april börjar. Det blir en final det!

Berättare

Jag kunde förstås inte hålla mig från att reda ut begreppen ordentligt efter lördagsenkäten. Idag blir det matnyttigt om alla sorters berättare och vad vi kan använda dem till. Häng gärna på och fyll i era egna tankar!

På Debutantbloggen.

Sanningen om paracosmlekar

Säg inte det till mina elever, men nu tänker jag använda Wikipedia som källa. Jag blev ju tvungen att slå upp paracosm som jag skrev om häromdagen för att lära mig mer. 

Den intresserade kan läsa hela artikeln här.

För er andra kan jag meddela att först lät det som att den som ägnar sig åt paracosm inte är helt psykiskt stabil. Paracosmlekar är vanligt förekommande hos barn som upplever död hos närstående till exempel, men jag kan ju se att det även finns andra faktorer som framkallar behov av att gömma sig i andra världar. Så när jag tänker efter var det nog ingen större nyhet.

Men sedan säger de "Some scholars believe paracosm play indicates high intelligence" och "Paracosm play is recognized as one of the indicators of a high level of creativity, which educators now realize is as important as intelligence" samt "Michelle Root-Bernstein writes about paracosm play as an indicator of high levels of intelligence and creativity."

Psykiskt instabil, extremt intelligent samt kreativ som attan. 

Jovars. Låter som jag.

Fortsatt jenkadans på Vilse förlag

IT-ansvarige på Vilse förlag har lagt hela dagen på att boka emailadresser och köpa serverplats i Tyskland och tusen andra saker som författaren på Vilse förlag knappt förstår sig på. Författaren har bidragit stort genom att säga att hemsidan ska gå i rött. Det är nämligen förlagsfärgen.

Sen har fotograf ordnats. Till författarporträttet alltså. Det som ska tryckas i katalog och finnas på hemsida. Mot vad man kunde tro har författaren lyckats välja kläder och örhängen till fototillfället och fotografen i fråga har dryftat lämplig kompsition och författaren har pratat bakgrund.

Så långt kändes allting bra tills författaren insåg att på närbildsfoton borde författare vara sminkade. Kanske med lite diskret och klädsamt läppstift/läppglans/rouge/jag-vet-inte-vad-det-heter. Sånt som inte är mascara och foundation i alla fall. Jaha. Hur gör man det?

Men tänk på att äldstasystern (eller läkarsystern, fembarnsmor-systern eller bokslukarsystern (nej, så kan jag ju inte säga, varenda jeppe i min familj slukar böcker, det är knappast unikt för henne)) sa idag att hon har en tonårsdotter som är så bra på att klippa film att hon får göra det för sin pappas företag. Inte illa. Bokvideoteamet antecknar.

Efter att ha tillbringat kvällen med att dels mejla med grafiska designern (som utlovar förslag på titelutseende imorgon!) och dels kika in på varenda författarhemsida i mannaminne kvarstår en stor obesvarad fråga: Vad har man på själva HEMsidan på hemsidan? Man har en Om författaren och en Kontakt och en Om böckerna, men vad sjutton har man på HEMknappen om man inte vill ha blogg? Jag bara undrar.

Eller inte jag. Författaren förstås. Hon verkar mycket mer världsvan än jag.

PS. Och oroa er inte. Vilsebloggen må ändra bloggbeskrivning så småningom, men den kommer finnas kvar i nuvarande form. Var skulle jag annars ventilera sånt här?