T minus sex dagar

En vecka kvar igår, mindre än en vecka kvar idag. Kära hjärtanes. Och jag som aldrig hann sätta mig med mina fina nya postit-lappar och blogga om mitt nya smarta plot-tråd-system. Jaja.

Idag hänvisar jag er helt sonika till Annas ljuvliga inlägg om vår resa. Nu drar vi till Småland.

Sålänge får ni hålla till godo med inspirationsbilder från vår senaste vistelse i Biografen.

Köket fullt med valpar

Svärfar steker palt

Dottern provar att dreja

Keramikverkstaden

Låt nedräkningen börja!

I hela mitt långa liv har jag aldrig upplevt en sådan sak som en skaparresa.

Jag har fått ostörda skrivtimmar i present av min man, att ta ut när jag har lust.

Jag har försökt mig på att skriva i ett rum fullt med kvinnor som syr eller virkar.

Jag har skrivit roman tillsammans med någon som jag bara haft kontakt med över Skype.

Men jag har aldrig lämnat min familj och rest bort till rofylld, vacker miljö tillsammans med andra skapande människor, varav minst en arbetar med samma verktyg som jag: ord.

Vi är fyra, skapande kvinnor som reser och två skapande kvinnor på plats. Arbetsområdena sträcker sig från keramik till sömnad, måleri till låtskrivande. Jag älskar mångfalden, samtidigt som jag gläds åt det som jag aldrig haft: någon mer än jag som skriver.

Föreställer mig middagar av spännande samtal och produktiva timmar med någon att rådfråga nära till hands. Plinkande gitarrer och symaskiners surrande och knappande på tysta tangentbord. "Vad finns det egentligen för svenska uttryck som betyder 'makes sense'?" följs av "Ska jag ha den eller den här spetsen?" Medan någon tar ton någonstans får jag leka provdocka.

Vi reser om en vecka. En vecka. Men först en semester till.

Oumbärligt manusbunttips till Anna

Frukosten är slut. Manuset framplockat. Jag sitter i syrénbersån efter ett par dagars intensivt semestrande och vilar mina fötter och tankar. I björken över mig hörs duvors kurrande och inne i huset drejar äldsta dottern med svärmor. Det fläktar skönt och jag tänker att jag älskar min vita sommarkjol. Den är så sval.

Det är en sån dag när sval är bra.

Vill bara tipsa om den ultimata lösningen för fraktande av manusbunt, inköpt på Biltema (fyra stycken för 19 kr eller liknande). Se så fiiiint det ser ut, och så smaaaaart man kan organisera sig. Du får plats med cirka 100 sidor i en ficka inkl penna. 

Just saying.

Så iväg till Biltema med er!

Jag är väl inte Jan Guillou heller

Det utskrivna manuset är genomläst. Pennan har gått varm. "Mer gestaltning" och "ändra gestaltning" och stryka ord, ord, fraser och meningar. En klassiker till redigering alltså. TACK Theresa för dina förmanande ord i andra manus. Numera hör jag din röst och stryker "precis" så det visslar om det, alldeles av mig själv.

Nu till sak, nämligen slutet av boken. Jag tyckte att det var lite för sött ibland, så där så att man måste gå och äta en knäckemacka med ost för att få ner sockerhalten på tungan. Men det var inte det värsta. 

Det värsta var att huvudkaraktär2 flinade vid två tillfällen. Kanske till och med tre. Och inte bara det. Han uttryckte sig på ett sätt som fick mig att tänka på huvudkaraktär2 i trilogin, en kille som inte gör annat än flinar för att det är så han är.

Huvudkaraktär2 i den här boken flinar inte. Det ska ni ha klart för er.

Jag minns nog hur det var när skolan tvingade mig att klämma en Hamilton i littvet grundkursen - det enda jag kunde tänka på var att Hamilton var osmakligt lik Arn.

Ja, ploten var fantastiskt uppbyggd och mysteriet spännande och byråkratin bökig och tjejen med alla ärren tuffare än tuffast - men Hamilton var som Arn. De hade båda fått specialträning som inte erbjudits någon annan vilket gjorde dem båda till övermänniskor och bättre än alla andra och när Hamilton står och skjuter prick på någon pantburk i vattnet och träffar så att hela sällskapet undrar vad för nybörjartur han drabbats av, gick mina tankar direkt till Arns första duell hemma mot den där killen som skulle bli känd som Enahanda.

Hur som helst. Ni förstår ju. Jag vägrar vara en sån författare vars hjältar är likadana.

De här killarna är nämligen inte alls lika. De bara blev lika när det vankades kärlek och sånt tjafs.

Att-göra-lista: Fixa.

Nya sortens följebrev

Är det nu jag svarar: inga problem, jag har ett manus! När kan jag posta det?

Twitter: Så man aldrig behöver vara sysslolös igen

Gick med i twitter igår (@VilseH). Försöker lära mig. Det var spännande att scrolla igenom allt som roliga människor twittrat under sista veckorna och få sig några goa skratt, men jag inser genast vilken tidskrävande apparat det är om jag ska underhålla någon sorts närvaro där. Man får se. Ribban måste läggas lagom. Jag inser naturligtvis också marknadsföringsmöjligheterna när jag väl har en produkt att sälja. Hisnande. 

Annars är det åter en lugn semesterdag när vi försöker göra klart hemma för att komma hemifrån och semestra lite. Blir det tyst här om några dagar så vet ni att vi är på resande fot.

Mhm. *visslar* En helt vanlig dag. Inget speciellt alls. Det är inte alls så att en viss redaktör återvänder till sitt kontor just idag efter sin semester, att hon just idag sätter sig vid sitt skrivbord och när hon ska ta sig an sitt arbete, så finns det en viss person på redaktionen som hälsar att en viss författare ringt angående sitt manus. 

Eller jo, så kanske det är, men det är absolut inget som upptar mina tankar. Alls. Jag har ju fullt upp med att lära mig twitter.

Favorit om skapande

Jamie Cullum, i en artikel om hur han tillbringar sin helg:

At any point on Saturday or Sunday, I might head into the music room to do some work because the ideas don’t stop coming just because it’s the weekend. I even get up in the middle of the night to jot down ideas or sing something I’ve thought of into my iPhone recorder. If something is really niggling away at me, I’ll want to shut myself away and get on with it for a while. On the whole, working makes me very happy so it’s never a bind, but if something isn’t going right, I get very grumpy. When I’m on tour, I always romanticise writing and forget that it’s actually very hard. I spend hours in a state of self doubt, banging my head against a brick wall and making a million cups of tea.

Känner igen allt från att spara ner idéer på telefonens recorder till banging my head against a brick wall.

Sådant är skapande, oavsett om det är musik, böcker, tavlor eller kjolar. Efteråt romantiserar jag gärna och minns stunderna när jag var very happy men sanningen är att det är svårt och det är inte säkert att trettio chokladbitar eller tio koppar te hjälper det där självtvivlet. Fråga min man om jag också blir grumpy. Jo tack. 

Nog för att jag föredrar att sjunga på bröllop, men

har jag lovat sjunga på begravning i morgon, så har jag. 

I min åsikt var det därför en dåligt vald dag som min kropp bestämde sig för att påminna mig om att jag har en kronisk sjukdom. Utsikten från min säng är åtminstone distraherande när man har världens tunnaste laptop som sällskap och från köket luktar det hämtmat. Ljudet av kärlek hörs i stegen upp för trappan när mannen i mitt liv bär upp smakportioner, precis som förr, under de mörka åren.

Idag kan jag inte sitta upp. Imorgon sjunger jag Bred dina vida vingar och min man bär vit slips. Hoppas jag.

Fransk berättartradition

Halvvägs in i Allt jag önskar mig gör jag en del reflektioner. Reflektionerna är mina och inte mer pålästa än någon annans. De franska författare vi läste på litteraturvetenskapen var sådana som Voltaire och Flaubert och därmed är jag ny på det här med modern, fransk litteratur. Hur som helst. 

Allt jag önskar mig är skriven av Grégoire Delacourte och utgiven på förlaget Sekwa. Om jag minns rätt, rekommenderade Sofia Hallberg detta förlag när vi sågs i våras. Hon talade varmt om det vid flera tillfällen och sa att allt de gav ut var bra, att det var korta böcker som gick fort att läsa (hon är ingen tegelstensmänniska) men ack, så välskrivna. Jag kan ta fel nu, men jag är 98% säker att det var Sekwa hon talade om och jag kan bara hålla med.

Den här boken är fantastisk. Den är så annorlunda. Jag försöker sätta fingret på vad det är, jag letar ord samtidigt som jag njuter, njuter, njuter av den här boken. Det är en så kallad litterär bok med stort L och medan jag sitter på lekplatsen och lapar sol och smakar ord, går det långsamt upp för mig att det annorlunda, fräscha berättargreppet inte är sprillans nytt. Jag har sett det förut.

Det påminner mig någonstans om det jag läst av Anna Gavalda. Naket. Avskalat. Det påminner mig om Igelkotten men kanske ännu mer om Små, vita lögner som är en av de bästa filmer jag och mannen sett. En fransk film som bara är, som bara börjar och kör på, utan att man vet hur personer hänger ihop eller vad de jobbar med, och sen bara slutar.

En ny karamell uppenbarar sig på tungan och jag suger på den: ligger det något i fransk berättartradition som gör att det som jag kallar för finlitteratur/finkultur på något sätt är normen? Jag kommer att tänka på vad Annika Estassy skrev på Debutantbloggen i förra veckan, att humaniora har hög status i Frankrike, och börjar fundera på om det är nyckeln till mysteriet med den främmande berättartraditionen.

Jag suger och smakar och kommer fram till ordet jag letar efter: den här berättartekniken är utan omsvep.

Det berättande som jag är van vid, planterar och bygger upp och slår på stora trumman, den förklarar och drar en trumvirvel innan det är dags att göra stora avslöjanden. Sådant är inte det här berättandet alls. Delacourte säger saker, hux flux, utan omsvep, hårt och kargt och ärligt. Sen går han vidare med något annat och återkommer en stund senare till samma sorgliga faktum och först då fyller han i det en nyans för att tjugo sidor senare fylla i det lite till. Inget snicksnack, inga förklaringar, inga stora ord.

Jag säger inte att jag vill skriva så, jag bara säger att läsa den här boken, är som att dricka ett stort glas iskallt vatten när solen står som högst och dagen är som hetast. Förnyande.

Det klassiska ursprunget till kampen mellan gott och ont

Lyckligt uppfostrad av min äldre bror är jag ett Star Wars-fan i själ och hjärta. John Williams musik, sagoelementen och barndomsnostalgin gör den episka berättelsen lika lockande nu som när jag var tio. 

Men det var först igår, när vi var på Gekås för att inhandla presenter till vår lilla killes annalkande sjuårsdag, som jag insåg hur väl min bror fostrat mig och då inte bara inom SWvärlden. Det fanns  nämligen ingenting på hela leksaksavdelningen  - och den är stor - som jag gick igång på så mycket som franchiselegot. Där fanns och Iron Man och Superman och så Tony Stark och Starks hus och sen Wolverine och Magneto och Elrond, Arwen, Frodo och Gimli. Jag ville ha dem alla, men sonen ville hellre ha Ninjagorobotar. 

Maken och jag avslutade dagen med att se X-men First class och jag älskade hur väl ursprunget till Magneto och Xaviers relation porträtterades. Hur de blir vänner och sen slutar vara det, men samtidigt aldrig egentligen vill skada varandra. 

Och jag tänkte naturligtvis på Star Wars, på Episode III som var en omtumlande och uppfyllande upplevelse att se på bio första gången, när svaren på tusen frågor gavs i en enda förpackning, en av dessa frågor den stora: hur kunde lilla, söta Anakin gå och bli Darth Vader? Kampen mellan bröderna Anakin och Obi Wan, går igen i liten skala i X-men.

Samma plot, olika historier. Samma plot går igen i allt från den asiatiska kampsportsfilmen True Legend till grekisk mytologi, till berättelsen om Yin och Yang. 

Men jag insåg något igår.

Jag har sett samma sak hända på nära håll i verkligheten. Helt vanliga människor som började livet med att stå varandra nära som sedan tog två motsatta vägar i livet, ibland under dramatiska omständigheter och ibland genom tidens naturliga nötande.

Då tänkte jag att någon gång hade jag velat skriva en bok om två sådana vänner, och deras resa från varandra, fast i en helt annan form. En relationsroman kanske, i nutid rentav.

Mm. Gillar och sparar.

Inte alla som kan säga som jag: Jag har fått Allt jag önskar mig

Min dag så här långt:

Den här har jag längtat efter att läsa!

Sen tappade min man förståndet:

Inte som en engelsk deckare

Engelska deckare, sådana som sommarteve älskar, byggs enligt en ledtrådsteknik som jag kallar tät eller stram. Varje replik, varje detalj, är en del i det stora pusslet. Det finns inget överflödigt tjafs. Allt är av vikt. Du måste komma ihåg att trädgårdsmästaren nämnde att han hade bott utomlands när han var ung där i avsnittets inledning, annars kommer du aldrig att räkna ut att det är han som mördat halva byn. Om du minns detaljerna, förstår du att det är trädgårdsmästaren som är pappa till den spanska charmören som allting kretsat kring. Ni fattar.

Om vi lägger Tolstoy på andra sidan av skalan, så berättar han massor med saker som inte har något med något att göra. Har man tur bygger det karaktär, men ibland handlar det bara om att visa upp alla sidor av varje liten biroll, bara för att visa att han kan, att han är en människokännare av världsklass.

Ni är med. Stram - inte stram.

Detta är något jag tänkt på, eftersom det finns diverse mysterier i Boken om Huset. Hur tätt ska ledtrådarna dugga och hur mycket får jag sväva ut från kärnan? Måste varje avsnitt vara med för att det innehåller avgörande pusselbitar, eller får man ha med saker bara för att det är trevligt? Varje berättelse har sin egen gräns för vad som passar, det finns inga generella rätta svar, och då undrar jag naturligtvis, var går gränsen i den här boken som jag jobbar med nu?

Efter dagar av tankar och efter en kort konversation med svensklärarsystern, har jag kommit fram till att nej, jag måste inte skriva en engelsk deckare. Jag får ha med lite av allt det där charmiga som gör boken så mysig och som på något sätt utmärker mig som författare. Jag får bara inte tappa fokus från det som egentligen händer, för det är då man kan tappa vissa läsare.

Men så här långt i genomläsningen av manus är jag faktiskt mestadels imponerad. Jag lurar läsaren så snyggt, och att lura läsaren tidigt, för att sen överraska stort, det är trots allt något av det roligaste jag vet.

Jag kom på att jag är ju så ung

För ett tag sedan gästades Debutantbloggen av Ewa Åkerlind, förläggare på Ordberoende förlag. Hon skrev något jag burit med mig sen dess:

Bara 3 promille av alla manus som skickas in blir utgivna fick jag veta på en skrivarkurs för länge sedan. Det låter ju väldigt deprimerande, som författare. Men antalet välskrivna, färdiga, korrlästa manus med bra gestaltning, rätt användning av perspektiv och ett väl flytande språk är inte något som trillar in i mejlboxen varje dag. 

Det trillar faktiskt inte in i mejlboxen varje dag! Jag måste erkänna att jag sträckte på mig en smula när jag läste detta. Inte för att jag är perfekt eller jättemycket bättre än alla andra med författardrömmar, utan för att jag kommit rätt långt på den väg hon beskriver. Har man hållit på med romanskrivande i över elva år så har det väl lett till någonting, rimligtvis.

Någonstans efter det här inlägget, bestämde jag mig för att vara glad. Om Gud vill och allt går vägen så har jag många år kvar och mer tid till att bli ännu bättre, nå djupare och högre. Bli utgiven.

Jag kom på att jag är ju så ung, även om jag fyller år om tre dagar. Resan är inte slut bara för att jag nått hit. Den har fortfarande bara börjat och den är fortfarande spännande.

Han drömmer om att göra filmmusik

Minns ni min väninna E, kompositören? Det här är hennes son. Han går på gymnasiet. Han drömmer om att göra filmmusik. Stycket han spelar är ett av många han skrivit själv.

Jag lyssnar om och om igen och dalar längre och längre ner i skrivarmode. 

Christopher, jag är och förblir ditt största fan. 

Vill ni ha mer? Det här är från förra året. Stadigare kamera och vackrare instrument. Lika förtrollande musik.

Första semesterdagen och fördelar med nytt arbetssätt

Så här förflöt första semesterdagen:

Mannen fick skrapat lite färg från plåt och tog en sväng till Claes Olsson och bytte en bräda i golvet på altanen.

Men någon måste ju ha uppsikt över barnen. Det vet varje ansvarsfull förälder att barn kan drunkna även i plaskpooler. Ja, så där fick jag sitta hela dagen. I baddräkt. Jag passade sex-åtta barn som kom och gick och så en kaninunge dessutom. 

Utöver det läste jag hela del 1 i nya manuset. Jag strök "helt klart" och "precis" så det visslade om det, satt länge och funderade på om man kunde kalla en 35-årig man för kille, och jag skrev "mg" i marginalen vid två tillfällen. Mer gestaltning, betyder det förstås.

Kära vänner, jag vill bara kort passa på att säga att det här manuset är BRA, långt bättre än jag väntade mig. Språket är mer moget än det jag möter i ungdomstrilogin och presentationen av karaktärerna och mysteriet är närmast förstklassig. 

Under alla mina år som författare av diverse romaner har jag aldrig skrivit ut ett manus för att arbeta med det. Skriva ut manus gör man bara när man ska gå till posten, annars tar man slut på regnskog. Men efter noga övervägande gjorde jag det och dessa är fördelarna så här långt:

- Man har inget internet som distraherar, allt man har är sin bunt med papper.

- Man kan sitta ute och jobba utan att få "solen blänker i skärmen"-problem.

- Man kan föreslå ändringar och strykningar, utan att faktiskt göra dem, så att när jag återkommer till datorn sen, kan jag fundera över mina förslag en gång till innan de blir verklighet.

All in all. I like.

Boken om Huset. En relationsroman snart i en bokhylla nära dig.

Musik, musik

Vi älskar ju Spotify. Vi älskar framförallt att finna ny musik via Spotifys "related artists"-tjänster. Hur många små gitarrplinkande pojkar har man inte hittat genom den?

Men ibland blir man särskilt tacksam. Spotify har börjat skicka mejl till mig. Ingen vet varför eller hur, men de kommer relativt frekvent. Mejlen innehåller tips.

Imorse fick jag till exempel ett mejl där jag fick de unika tipset att lyssna på Frank Sinatra med motiveringen "eftersom du lyssnat på Jamie Cullum och Michael Bublé". 

Du, vad härligt. Det hade jag aldrig kommit på själv.

Så föds en bok

Det här var på den tiden då jag bodde i Göteborg i en lägenhet i betongen. Det var sommar och av den varmare sorten och mina föräldrar var i USA en månad. Under den där månaden huserade jag och tre av mina fyra syskon vårt föräldrahem för en vecka tillsammans med alla våra respektive och alla våra ungar. Minns inte hur många blöjbarn det var under ett och samma tak den gången, men det var många. Vi turades om att laga middagar till hela stora gänget och vi fick äntligen chansen att umgås på kvällarna när barnen sov istället för att sitta och uggla var och en hemma hos sig.

Den där veckan passerade och vi turades sen om att passa huset och dess post och blommor. Min familj bodde där någon extra natt här och var under semestern för att ha nära till stranden och olika utflyktsmål. Jag var där med min bästis.

Men underliga saker hände. Ibland när vi kom dit låg det tvätt i maskinen. Vem har tvättat? Nästa gång någon annan kom, hade tvätten hängts upp. En annan gång stod det lådor med böcker i hallen. Vems var det? Vi kom för att vattna blommorna, men det var redan vattnat. Vi satt i köket och tryckte i oss kladdkaka en sen natt och någon kliver plötsligt in genom bakdörren. Vem sjutton är det som har nyckel utöver oss fem syskon?

Till slut redde allting ut sig. Allt fick sin förklaring. Min pappa hade tydligen gett husnycklar till grannungar och barndomskompisar för att vattna vid de tillfällen då vi, hans barn, var iväg på egen semester. Missförstånd uppstod, planer ändrades, och vips så var krukväxterna väldigt, väldigt vattnade, av fler personer än en och ingen visste om de andra.

En dag kom bästisen ner till huset med sin dotter och jag berättade om allt som hänt, alla galna historier som utspelat sig i det där huset på grund av alla okända nycklar som var i omlopp. Hon skrattade gott och kisade upp mot solen från altanen.

"Det är så bra att det skulle kunna bli en bok," sa jag.

"Så skriv en då," sa bästisen.

Och då gjorde jag det. Vi kan kalla den för Boken om Huset och den har aldrig fått möta världen. Inget förlag har fått den och den har legat på hårddisken, orörd och underbart mysig i fler år än jag vill tänka på. En annan har ju gett trilogin företräde. 

Tills nu.

Synonymordboken

Idag tar jag upp debatten: Synonymordbok, för eller emot?

Steven King ska ha sagt: Any word you have to hunt for in a thesaurus is the wrong word. There are no exceptions to this rule.

Vilses åsikt: bollocks, på ren brittiska (översätts skitsnack eller möjligtvis nonsens). Jag älskar synonymordboken! 

Det är inte så att jag skriver mina böcker sittande inuti en lista med ord som liknar varandra i brist på språklig fantasi, men min erfarenhet är att det går ack så mycket fortare att hitta ordet jag letar efter, om jag slår upp tre-fyra ord som liknar det jag har på tungan men inte kan komma på. I mitt fall, handlar sökandet i synonymordboken till 97 % inte om att leta efter en synonym till ordet "ljus" eftersom jag redan använt det fem gånger på den här sidan, utan snarare att jag har ett ord som jag vill använda, men som ligger dolt bakom någon sorts spärr.

På samma sätt använder jag engelska ordböcker i jakt på svenska översättningar på engelska ord som jag på rak arm inte minns vad de heter på svenska (oftast finns det ingen översättning och då får man leta äkta, svenska uttryck och i värsta fall omskrivningar som kan fungera på vårt vackra modersmål). 

Sammanfattning: För mig handlar det om att inte tappa tråden, att låta orden komma så fort som möjligt och så rätt som möjligt från början. I bästa fall ska text redigeras i minsta möjliga mån.På så vis skriver jag när jag skriver som mest och i de lägena är synonymordlistan guld. Den möjliggör att jag inte måste tappa fart bara för att jag fått hjärnsläpp ett ögonblick.

Så låt höra. Säg emot mig!

Veliga tider

Kan inte bestämma mig.

Ska vi åka till Astrid Lindgrens värld i år igen? Busan har ju trots allt inte varit där i medveten ålder och de har ju dessutom byggt om hela Katthult. 

Ska vi åka till Italien? Coop har grymt bra erbjudanden på hotell i Toscana och barnen som aldrig har flugit någonstans.

Ska vi ta en charterresa? Sommaren som blomstrade så varmt och skönt i maj verkar ha försvunnit. 

Ska vi vara hemma och renovera sovrum så att vi är rustade för höstens förändrade behov? 

Ska jag och maken resa bort själva? Till London? Rom?

Som om det inte var nog med att semestern börjar om en vecka och vi inte har en enda bokad plan (förutom att jag ska till mina svärföräldrar i tre dagar) så vet jag heller inte vad jag ska skriva. 

Jag sa till min väninna kompositören att nu kör vi järnet. Nu redigerar jag relationsromanen och hon skriver klart det där undersköna pianostycket som hon började på för x antal år sedan. Hon lyste upp - hon älskar boken - och det hela tycktes så bestämt som något kan bli när man har med hennes känslomässiga konstnärskap att göra. 

Men det verkar fysiskt omöjligt för mig att vända trilogin ryggen i nuläget. Det är som om bytet av manus i mitt arbete sårar karaktärerna jag älskar och jag orkar inte göra dem ledsna mer. Allt jag gör, gör dem upprörda numera, verkar det som. De fortsätter prata och dona och leva sina liv och jag skulle kunna skriva ner det som de säger och fortsätta där som jag var i bok3 innan novellen kom emellan, men är det verkligen så klokt? Borde jag inte a) byta manus och skriva/försöka med något annat eller b) börja om från början med bok1? Borde jag inte vara professionell och strategisk för att försöka nå årsmålet så här när det är 1 juli och vi går in i andra halvlek av "året då allt kan hända"?

Ni vet känslan när någon varit orätt taskig mot en person man älskar. Allt man vill, är att hålla sin vän nära och göra allt i sin makt för att hon ska förstå att hon visst är värdefull. Det är vad jag vill göra. Hålla om dem. Läsa igenom allt i rasande fart och bara älska.

I mitt mest veliga tillstånd ringde min lillasyster, just precis nu. Hon ville prata om Ove, nu när jag läst ut honom i helgen. Hon ville också veta vilket namn hon hittat på till ett barn som eventuellt planerar komma till hennes familj en vacker dag, ett namn som kändes perfekt men som hon helt glömt av.

Tur för henne att hon har mig. Jag kom ihåg. Jag kom ihåg alla tre namnen. Mitt minne skulle inte glömma en sådan sak och när jag gjort henne glad kände jag en liten stund att helt oduglig det är jag nog inte i alla fall.

Jo. Snart ska bloggen bli sig själv igen. Jag har två inlägg som väntat i flera veckor och jag hoppas skriva dem innan veckan är slut. Häng kvar.