Konstnärssjäl?

Igår hade jag en riktig skrivarsession på kvällen igen. SKÖNT! När jag kände mig klar och klockan var efter elva kilade jag ner till maken och pratade lite tills jag från ingenstans utbrast: Vänta, det kommer ord! och hastigt blev tvungen att springa tillbaka till datorn och skriva lite till.

Min replik och sättet jag sa det på fick mig att tänka på det här sketchen med konstnärssjälen Sven Sidney i underbara Stinsen brinner. O nej, tänker jag. Är det så illa? Är jag sån?

Sen imorse på telefon sa min lillasyster något när hon kommenterade på just själva magin i skrivandet som jag upplever. Jag hade precis berättat att jag stått och borstat tänderna när en av lärarna i boken plötsligt börjat prata och det han sa var så bra att jag (igen) vart tvungen att springa och skriva ner det. 

"Du är verkligen en konstnär," sa hon.

*tittar på klippet igen. funderar.* Äsch, jag väljer att ta det som en komplimang!

Transkript av valda delar:

"Nu skapar jag... nu kommer det! Titta vad jag har fångat! Se vad det blev! En säl utan ben! Det kan vara en sovsäck också. Rafael! (...) Titta vad jag har skapat Rafael, Sälj den, så har vi till hyran."

"Nu lider jag ju på riktigt! Åh, en sån vision! Min Gud, nu skapar jag igen. Jag föder, jag föder, jag föder! Titta. Ett stort hål, alldeles tomt. Precis så känner jag mig just nu. Med några enkla streck har jag lyckats fånga hela min sinnesstämning. Är det inte fantastiskt? Så jobbar en sann konstnär! Rafael! Sälj den, köp en resa. Nu går jag in i kris."

Ketchupeffekten

Hela veckan har gått utan att jag rört tangentbordet. Jag har läst mina texter, jag har stirrat på mina texter, jag har stirrat på ansamlingen bilder och citat som pryder området kring mitt skrivbord. Jag har tänkt och tänkt och klurat och släppt alltihop helt och hållet för att skriva en låttext (se det här inlägget). 

Och så nu. Plopp!

Har ni hört talas om ketchupeffekten? Så kommer inget, så kommer inget, så kommer inget, så kommer ALLT! 

Jepp. Det är trångt bland tankarna idag, många högljudda röster som vill nå ytan och berätta just sin scen så att jag kan göra min del och bevara den. 

Men idag finns inte tiden. Såklart. *fokuserar på att vara tacksam för att det lossnat och tänker att allt kommer finnas kvar där när jag stjäl mig tid om någon timme eller fem*

Man lär sig nåt nytt varje dag

För att se det hela positivt. Idag har jag lärt mig följande:

Skrivkramp kan leda till att man överdekorerar sitt skrivbordsområde/anslagstavla. Ganska drastiskt.

*tittar runt sin dator och undrar om hon gått och blivit en sån där excentrisk författare*

En suck eller två

Ibland kan jag tycka att kraven som ställs på ett manus är för höga. Måste verkligen varenda avsnitt, scen och mening vara spektakulärt bra?

*suck*

Vi kan väl säga att jag haft det lite motigt sista dagarna. Vi kan säga att jag är i den där fasen när jag hellre slår i köksluckor i jakt på onyttigheter än sätter mig på rumpan och arbetar. Igårkväll yttrade jag orden "jag är riktigt trött på den här boken". Chokerande, jag vet.

Jag är ensam hemma (tre sovande barn, ingen man, inga gäster) och eftersom ingen annan säger det till mig får jag helt enkelt säga det till mig själv som jag behöver höra.

Vilse. Du är fantastisk. Andra hade gett upp för längesen. Andra påbörjar manus som de aldrig skriver klart. Andra påbörjar sidor som aldrig ens blir en färdig manusidé. Du Vilse däremot, skriver och jobbar och jobbar HÅRT. Du har färdigställt sex långa romanmanus och du är bara trettio år! Du är en sån som gör klart. Du drömmer, du skriver och du skriver om. Sen skriver du om igen. Du älskar och arbetar och lägger ner din själ och du GER INTE UPP. Det finns inte ens på kartan när det kommer till dig! Du skulle aldrig lägga ner. Det är inget alternativ för dig och jag VET att du kommer få ordning på det här manuset på precis samma sätt som du har fått ordning på sex av tjugofem kapitel. 

Du brukar säga en sak Vilse som jag kommer att tänka på nu. Om Karin Larsson. Carl Larsson sa alltid om sin älskade Karin att bara hon la handen vid blomster blev det ett så vackert arrangemang att han bara kände sig tvungen att måla av det. Ingen gjorde stileben och blomsterarrangemang som Karin Larsson, allt hon rörde vid blev vackert.

Vilse, du brukar säga att du inte är sån. Du har inte det handlaget när det kommer till det estetiska. Men Vilse, du skapar din egen magi. 

Ett manus som du rör vid blir vackert. Så fortsätt skriv. Fortsätt tro på dig själv. Snälla. 

Första delen i en trilogi-diskussionen

För ett år sedan började jag bli klar med den första omskrivningen av manuset till trilogins första del. Det är det arbetet som jag helt river upp nu när jag jobbar med 3.0 versionen. =) Boken är inte sig lik och den är äntligen där jag vill ha den.

För ett år sedan skrev jag så här på den här bloggen:

"Jag älskar den här boken. Inte riktigt lika mycket som jag älskar tvåan och trean i trilogin, det tror jag inte går att ändra på, men jag älskar den!"

Ursäkta? Vilse, om du inte tycker att ettan lever upp till tvåan och trean så är du inte klar. 

För ett år sedan diskuterade jag så här: Första boken i en trilogi är aldrig lika spännande som sista. Det är omöjligt. Sista boken måste vara mer hårresande eftersom man har byggt upp för den i tre böcker. 

Nu säger jag så här: Första boken är annorlunda för att läsaren ännu inte känner min värld utan och innan, så som de gör i tredje, fjärde boken. Första boken är också annorlunda för att huvudpersonen Lianne är så annorlunda från hur hon är sedan - eftersom hon ännu inte känner till den dolda sanning som uppdagas i slutet av bok 1.

Ja, bok 1 måste vara annorlunda. 

Men inte mindre bra.

Vilse idag säger emot Vilse för ett år sedan. NU, efter att ha skrivit fjärde boken och rannsakat och analyserat gör jag den redigering som kommer resultera i en förstabok som är precis lika bra som de andra. Inte av samma anledningar, inte på samma sätt, men fortfarande lika bra.

*nickar segervisst*

Överraskningen i chokladpralinens mitt

I förra inlägget skrev jag om hur skrivandet tillåter att man "tar från det undre lagret" (citat Sofia på Debutantbloggen) om man inte känner sig sugen på den där chokladpralinen med körsbärslikör, men att man ibland bara måste bita i det sura äpplet och vara duktig. Även körsbärslikören måste ätas.

Det var vad jag gjorde igår. Jag skrev klart den där scenen som legat halvklar fastän jag inte alls hade lust och kände mig lättad efteråt. Min syster ringde och jag berättade glatt om det klara kapitlet och medan jag pratade var det något som skorrade falskt. Hade jag tänkt fel? Nej, det var omöjligt. Jag hade gått igenom dagarna i den här intensiva veckan i boken flera gånger, klart ingenting var fel. Det var bara det att det var fel. Ordentligt fel!

Vilken frustration! Mitt lättnad utbyttes i besvikelse när jag insåg att veckan i boken hade två torsdagar. Det får man ändå se som ett större fel som måste åtgärdas. Men HUR? Jag tog en promenad med man och barnvagn och pratade av mig om hur eländigt allting blivit, trots att jag varit så duktig.

Två timmar senare viftar någon med ett trollspö och lösningen uppenbarar sig. Min vecka kan få bara en torsdag - bra. Men inte bara det. Den nya scenen som ska ordna problemet är dessutom så rolig att jag sitter och skrattar, jag går runt och bara flinar och fnittrar för mig själv hela eftermiddagen innan jag sätter mig och skriver ner den samtidigt som jag duschar av mina tre, lortiga barn. 

Något som var ett gigantiskt problem ena stunden, förvandlades till bokens roligaste scen. 

Såna chokladpraliner gillar jag. 

Ta tjuren vid hornen

Citat Debutantbloggen (igen!), Sofia Hallberg, "Skrivkramp botas bäst med choklad":


När jag fick skrivkramp skrev jag på en annan scen som för tillfället lockade mig mer. Liknelsen är denna: är du inte frestad av chokladen med körsbärslikör så får du lyfta på locket och ta av det undre lagret. Alla bitar ska ju ändå hamna i magen. Förr eller senare … 

Så här tror jag att alla författare gör. Det är ju bland de bästa bitarna, när man börjar skriva på en scen direkt ur hjärtat, trots att den ligger flera hundra sidor fram. Då har man något att skriva mot, något att se fram emot att foga in i texten.

Men hur blir det då med den där körsbärslikören? Den måste ju skrivas någon gång, man kan inte hoppa över den helt och hållet.

Där är jag nu. Jag sitter och stirrar på den där körsbärslikören och jag är inte det minsta sugen på den, inte alls. Men jag är väldigt sugen på att slippa se den, så jag måste äta den. Jag har en stunds ro till mitt förfogande och tänkte vara duktig. Bita i sura äpplet, ta tjuren vid hornen. Skriva klart den där scenen som jag aldrig blir nöjd med och som hur jag än bär mig åt blir för lång.

Here we go.

Nya världar

Sofia skriver idag på Debutantbloggen om sin andra bok, den man skriver när man har debuterat. Hon skriver vackert om de där magiska stunderna när saker faller på plats och man går från bokidé till att man faktiskt har en plan och faktiskt vet vad man ska skriva. Underbart. Vet precis hur lycklig hon är och njuter lite av att jag känner till den känslan.

Men jag måste säga att jag blir lite avundsjuk. En ny roman. Helt ny. Det var inte igår jag skrev en sån. 

Jag har ägnat det senaste året åt omskrivningar och jo, ett helt nytt manus men i samma värld, en uppföljare. Jag insåg när jag läste Sofias inlägg att jag faktiskt ser fram emot dagen då jag har alla fyra böckerna i min serie i bokhyllan - inte bara för att det betyder att jag lyckats publicera dem och att alla kan läsa dem - utan för att det betyder att jag äntligen får ge mig in i helt nya, ännu outforskade världar att gå vilse i. Världar fulla av personer som jag nu inte känner till, men som jag kommer älska och som kommer berika mitt liv och skrivande på nya sätt.

Livet är helt enkelt fullt av saker att se fram emot!

Lyckoskrik

Jag känner för att skrika lite, men alla mina vänner på msn och min man där nere på sitt kontor inbillar jag mig är så innerligt trötta på mig, så jag skriker lite här innan jag återgår till mitt dokument.

*klämmer i från tårna, för vad allt vad hon är värd*

DET HÄR BLIR SÅÅÅÅ BRAAAA!!

Mitt i natten-dilemma

Allt flyter. Jag har tänkt, läst, tänkt, tagit beslut. Det här ska bort, det här ska bli nytt, det här ska lyftas. Hjärnan går på högvarv, alla pusselbitarna ligger redo att klickas ihop med varandra, det är bara att köra.

Och då slår klockan tolv. Midnatt.

Likt Askungen springer jag i panik ner för trappan, med hjärtat skrikande av besvikelser. Jag vill ju fortsätta! Jag vill dansa en dans till, prinsesn var ju precis på väg att kyssa mig, jag kan ju inte gå NU heller. Avbrottet är på tok för abrupt, men det räcker inte. Min besvikelse är ännu större.

Jag har svårt att slita mig från min text nu när jag äntligen kommit in i den och håller alla trådar vackert i handen, redo att göra en tjusig inbakad fläta, inte bara för att jag vill fortsätta hellre än sova, utan för att jag vet att det kommer dröja dagar innan jag får en sådan här stund med mitt manus igen. Jag vill inte återgå till hushållsarbetet som fyller dagarna för att sen sova i askan i spisen. Jag vill stanna i mitt förgyllda balrum, men jag får inte. Kan inte.

Sådan är min lott, eftersom jag inte är författare på heltid utan har ett annat liv bredvid. 

Trumpen sneglar jag på mitt att göra-lista. Längtansfullt kikar jag på mitt dokument. Sen lyfter jag handen till min laptop, fäller ihop datorn och går. Ansvarsfull.

Balen är slut, förtrollningen bruten. Hoppet står till att orkestern ska börja spela på precis samma vals som där den slutade och att prinsen minns precis hur han nyss plutade med läpparna. Orden ska få flöda igen. Nästa gång. Bara inte imorgon bitti.

Att stjäla sig tid

Ulrika skriver idag på Debutantbloggen om att vänta:

Först väntan på att få tid att skriva. Den här väntan är ju i och för sig ganska meningslös, för tiden man väntar på kommer aldrig. Man inser det förhoppningsvis så småningom. Då slutar man vänta och tar sig tid i stället. Och ja, att ta sig tid innebär prioriteringar. Det innebär att något annat inte blir gjort, eller dåligt samvete för att man väljer Boken istället för att lägga ner tiden på familj och vänner. Troligen båda delarna.

Hon slår huvudet på spiken. Om jag hade suttit och väntat på att få tid att skriva hade jag aldrig skrivit en bok, men det här med att stjäla sig tid har sina konsekvenser. Något annat blir inte gjort eller så får vi dåligt samvete. Det är precis så mitt  liv ser ut och har sett ut. Länge.

Förr rationaliserade jag bort det där med motiveringen: Jag skriver ju inte alltid, det går i perioder. Det var alls ingen lögn, jag hade intensiva perioder när jag skrev och däremellan var jag som folk är mest: jag läste romaner och pratade med folk om världspolitik, potträning och teveserier, fullständigt närvarande i min verklighet och med gott om tid för barn, man och vänner. När livet såg ut så, kände jag att det var helt okej att jag försvann in i min bubbla något halvår eller kvartal här och där. Det var ju bara tillfälligt.

Så ser det inte ut längre, inser jag sakta. Jag skriver en roman bara för att kasta mig in i redigering av en annan. Jag har skrivit nu i närmare ett och ett halvt år - hur mycket har jag missat? Det börjar bli läge att göra en utvärdering och inse att skrivandet numera blivit mitt sätt att leva istället för en övergående fas som går i cykler.

Hur gör man då? Hur skriver man fortlöpande utan dåligt samvete? Utan att missa saker går nog inte - jag kan inte både skriva och ha ett hem utan damm och med varje pinal på rätt plats. Och jag som måste sova för att inte bli sjuk kan inte sitta uppe på nätterna och skriva varenda dag utan bara i undantagsfall. Alltså måste tiden stjälas och det kan svida då och då.

Ändå gör jag det. Ändå skriver jag.

Alternativet är trots allt otänkbart. Jag kan inte leva utan att skriva och jag har en man full av stöd och support. Borde jag kanske bara släppa det dåliga samvetet eller behöver jag bli bättre på att balansera? Det är den eviga frågan.

Fjärilar i huvud och mage

Mitt manus Fjärilshuset är i händerna på min väninna E, kompositören. Hon ska skriva musik till och sen ska manus till förlag. Igår var jag hos henne för att lyssna på kärleksvisan som jag ska skriva text till. Åh, vad den var vacker! Hennes händer över klaviaturen, hennes övergångar, stämsången. V a c k e r  t.

E pratade lite om Fjärilshuset och hur hon känner att hon lär känna mig genom boken, hur hon tror att läsare som älskar musik kommer att älska boken, hur vacker och spännande den är. Hon tror på mitt manus!

Hon är upptagen med planering av sin sons bröllop och allt annat som tränger på i livet, men jag tror ändå att jag snart ska få höra musiken som min karaktär Anna skriver i boken. Jag tror inte ni förstår hur jag längtar efter att höra den. I huvudet pågår (vid sidan om redigeringen jag egentligen gör av annat manus) viss redigering  men fjärilarna har nu spritt sig till magen. 

Det här är på riktigt. Snart ska vi se hur Fjärilshuset klarar sig därute.