Skrivandets lycka

Förra veckan skrev jag en helt ny text. Som att se solen igen efter en lång vinter. Som att andas fritt efter en lång förkylning. Jag har suttit i veckor och månader med omarbetning av befintligt manus, och att skriva nytt igen var ett härligt, friskt andetag.

Att flödesskriva är det bästa jag vet. Bättre än en god middag eller rolig semester. Detta till trots, fick jag hela tiden påminna mig själv om det under förre veckan. "Vilse," fick jag säga, "detta är det bästa du vet, njut nu av det. Ta hand om tillfället."

Varför måste jag säga så till mig själv? Jo, för att samtidigt som det är det bästa som finns, är det oerhört stressande om jag inte har obegränsat med tid till mitt förfogande, något som jag inte har. Jag måste vara mamma, jag måste sköta mitt hem, jag måste äta och sova även under dagar som dessa. Men all aktivitet som inte är skrivande under en sådan här period, oavsett dess längd, kan tyvärr inte ses som något annat än ett avbrott.

För jag bär runt på en hjärna som sprutar ord. Bara för att jag slutar skriva betyder inte det att orden slutar komma. De kommer och de kommer med en fart utan dess like. Och till slut bär jag runt på 20 sidor oskriven text (ibland har det varit 200 sidor). Jag stoppar in tvätt i maskinen och oroar mig för att några av alla dessa ord ska försvinna ur mitt medvetande om jag inte skriver ner dem omedelbart. Och så kan jag inte det. 

Hur trevligt det än är att umgås med make, barn och vänner, kan jag inte stänga av tankekvarnen i mitt huvud som sprutar ut helt färdiga meningar. Underbara meningar! Och eftersom flödesskrivandet trots allt pågår under relativt sett kortare perioder måste det få vara så. Allt utom skrivande blir ett avbrott.

Men vilken njutning det då blir när jag väl kan sätta mig. De älskade, underbara orden som säger precis det jag vill ha sagt på precis rätt sätt. Att läsa dem när de väl finns bevarade någon annanstans än i mitt huvud är som att äta glass på stranden. En dyr, tjusig hallonsorbet. 

Berättelsen i sig blev kalas. Vissa läsare tyckte jag skulle utöka den till en fristående bok. Jag vet inte om jag vill det, men publiceras ska den på något sätt. Antingen om den utökas och publiceras på riktigt, eller så lägger jag den på min hemsida en vacker dag när trilogin är utgiven, läst och omtyckt. 

Då kan läsarna ty sig till hemsidan när de läst ut trilogin och allt känns så där tomt och vemodigt. När de blir vilsna, som jag, och inte vet vad de ska läsa nu. Då kan de läsa extramaterial och borttagna scener på trilogins hemsida och dröja sig kvar lite längre i min värld, njuta lite till. Det blir fina grejer det.

Svar på frågan

Nu har Oskar svarat! Jag har fått svar på frågan som jag diskuterar här och sedan ställde i en kommentar på Debutantbloggen.

Oskar är underbart utförlig och noggrann. Han gör en lättöverskådlig uppställning och säger en hel del kloka saker. 

Läs hans inlägg här.

Mycket av det han säger har jag tänkt på och en hel del av det han säger är sådant som jag är bra på. Men det är så ljuvt att känna att jag har någon att "bolla" det hela med, trots att han inte läst min bok eller jag hans. Jag ska säga vilka saker som jag fastnade för.

Hans första råd: "Börja aldrig med en infodump" fick mig att betänka hela korvstoppningsproblemet som jag talat om tidigare. Men naturligtvis börjar jag inte med det. Jag börjar med en kittlande prolog och ett mysterium, därefter ett förstakapitel som i princip bara handlar om huvudpersonens tankar och varande, spetsat med lite information till läsaren som huvudpersonen fortfarande inte känner till. Det är först i kapitel två som infon börjar strömma till. Där har jag försökt göra det lättbegripligt och "lagom". Det är trots allt en barn- ungdomsbok. 

Oskar säger att man ska hålla karaktärerna levande och portionera ut informationen och det tycker jag nog att jag gör. Men sen säger han en sak som kräver övervägande. "Det gör inget om inte hela din värld syns i första boken." 

Håller jag med om det? För mig har det varit viktigt att nämna saker som kommer vara viktiga i de senare böckerna, för planteringens skull. Men jag kan naturligtvis inte hålla på så på bekostnad av tempot i den första boken. 

Jag tror fortfarande på min nya idé till framlyftande av dold tråd. Jag håller på att skriva en fristående berättelse om en av karaktärerna och när den är klar kommer jag arbeta med att plantera delar av denna historia i första boken för att driva läsaren framåt. Jag tror att det kan vara en nyckel. 

Men jag kommer helt klart bära med mig Oskars tankar vid nästa genomläsning av manus. Kanske kan jag stryka saker med hans ord i ryggen. 

Så tack!

Skrivarglädje

Okej, jag börjar tro att den här nya texten skulle kunna fungera utmärkt som en prolog till tredje boken. Jag älskar hans berättelse, älskar att han får berätta den själv, älskar min nya skrivmusik som ackompanjerar orden. 

Så här ska det vara att skriva.

Nu busas det igen

Nu har något hänt. Jag flödesskriver! Orden rinner ur mig och jag har inte tid att få ner dem alla!

Hur gick detta till, frågar ni. Skriver hon plötsligt en helt ny roman? 

Nej. Jag busar. Jag skriver en berättelse i första person om en av karaktärerna i trilogin. Någon som bara funnits i bakgrunden har plötsligt fått en egen röst och han har en otrolig berättelse att berätta! Han måste få berätta den. Han måste få tala till punkt. 

Invävt i denna nya berättelse som delvis ligger utanför tidsramen för trilogin, finns en massa information som jag alltid känt till om karaktären i fråga. Men sen finns där ett par nya saker och det var att besvara dessa frågor som triggade igång alltsammans. Jag ville förklara en del som aldrig sägs och förtydliga en del som sägs lite kort. Och plötsligt trängdes ord i mitt huvud som krävde att komma ut.

Barnen började pussla och jag satte mig att skriva. Jag märkte inte först att jag skrev i första person (trilogin är berättad i tredje av en allvetande berättare) och innehållet är skrämmande bra med tanke på att det inte kommer ha en plats i böckerna. 

Men jag kommer skriva klart det ändå. Det kommer finnas i mig på ett annat sätt om jag låter honom prata färdigt. Och jag tror att det kan lyfta böckerna. 

Det är ruskigt lockande att låta detta extramaterial få bli en tillbakablick kanske i början av sista boken eller liknande, men det kommer antagligen inte ske. Jag får spara det till min illustrerade guide-extramaterial-bok-variant, tillsammans med allt annat som inte fått plats i böckerna. =) Tjoho!

Angående serier

Oskar Källner som bloggar på Debutantbloggen och som jag nämnt i förra inlägget postade häromdagen ett inlägg om skrivprocessen. Han håller på med uppföljaren på sin nyligen utkomna bok och diskuterade skrivprocessen kring detta. 

Det fick mig naturligtvis att tänka på mitt arbete där motsatt process pågår, nämligen den att färdigställa och redigera första boken i en trilogi där uppföljarna redan är klara och utomordentliga som de är. Uppföljarna är bättre en första boken - får det vara så? Jag ställde honom en fråga kring detta och han har lovat svara på måndag. Det ser jag fram emot!

Under tiden har jag insett att det finns en tråd i väven som utgör första boken som jag vill lyfta fram ytterligare. Jag har ju precis klarat mig igenom alltsammans och kände mig nöjd med mina lyft av vissa trådar och tilltajtandet av storyn, men nu kommer ytterligare en tråd upp. En viktig sådan. Jag får alltså kavla upp ärmarna igen och börja om från början. Jippie.

Mitt största problem är den bundna formen i vilken jag skriver. Kapitel som alla ska vara ca 10 A4sidor långa. Det betyder att alla kapitel redan är fulla och att lägga till text är ett problem. Men jag får arbeta helt enkelt. Nu börjar målet bli klart med vad det är jag vill åstadkomma och då får arbetet följa därefter.

Jag vill inte lämna ifrån mig manuset till läsare/förläggare med kommentaren: läs, det är bra, men inte lika bra som fortsättningen, så läs gärna alla böckerna! Så kan vi inte ha det. Första boken måste kunna stå på egna ben. Sen slutar den på ett sätt som gör att läsare borde vilja veta vad som kan tänkas hända sedan, men första boken måste bära!

Ge ut på eget förlag?

Oskar Källner är en debuterande författare som skriver på Debutantbloggen. Idag svarade han på min fråga: hur finansierar du utgivandet av dina egna böcker?

Här kan du läsa hans inlägg.

Oj, vad intressant det var. Jag har naturligtvis många frågor kvar, bland annat den om trevlige Herr Källner har ett vanligt heltidsjobb vid sidan av sitt författande. 

Men hur som haver ställer jag mig frågan nu helt seriöst: Vill jag detta? Om barnboksförlagen alla säger nej till min trilogi, mina häxor, men jag vet att det finns massor av läsare till den - skulle jag ge mig på detta då?

Tanken är fantasikittlande. Minst.

Först av tre

Svensklärarsystern har börjat läsa den andra boken i min trilogi. Den har ett sådant sug direkt, säger hon. Den flyter säger hon och storyn rullar på som en Volvo. 

Genast är jag tillbaka i mitt vankelmod. Första boken saknar detta. Första boken kommer inte upp i samma spänning som de efterföljande två. Tvåan och trean hugger tag i läsaren och det händer saken hela tiden. 

Första boken är mer mysig. Lite mysterisk. Oerhört spännande på slutet. 

Min fråga: Ska det vara så? Jag ser till andra trilogier/serier och ser att första boken är ofta så. Det händer inte lika mycket. Man tillbringar lite tid till att bara lära känna världen och karaktärerna. 

Kan någon tala om för mig, ifall jag måste skriva om första boken ytterligare, eller ifall det helt enkelt ska vara så här. Jag tror nämligen det ska det. Men jag har tyvärr inte tillräckligt hög tilltro till den åsikten. 

Jo, ibland har jag det. Men sen ifrågasätter jag allt. Precis allt.

Då var vi där.

Ja, nu är vi där. Korrläsning.

Jag fick ett tips om att ändra font och textstorlek så att gömda fel kommer fram. Bara att kavla upp ärmarna, sätta sig på rumpan och arbeta. 

Fantisera mig vilse gjorde jag förra veckan.

Nina Persson

När jag skrev den första boken i trilogin för alla de där år sedan, lyssnade jag i princip på samma spellista musik under hela skrivprocessen. En av låtarna som gick varm var You're the Storm med The Cardigans. Detta ledde till att jag var tvungen att lyssna till samma låt när jag skrev de nästkommande böckerna, för den blev på sätt och vis trilogins officiella låt. 

Jag kan gå i en affär och leta kläder och plötsligt, utan förvarning, spelas en musikvideo upp för min inre blick. Jag ser huvudpersonen Lianne flyga de stora riddjuren genom mörker, jag ser prinsen uppe på slottsmuren, jag ser pilar som viner genom luften, magiska solnedgångar (på riktigt magiska, det är fantasy trots allt), svärdsdueller och blixtar. Så inser jag att butiken jag befinner mig i spelar You're the Storm i högtalarna, om än subtilt. Det är som att trycka på en knapp. Hela berättelsen finns inbäddad i sångens toner.

Min syster gav mig Nina Perssons soloskiva för ett par månader sen (sångerskan i The Cardigans) och vet ni vad, jag tror att det kan ha varit att jag lyssnade på den i bilen som föranledde att jag påbörjade omskrivningen. Det är som Pavlovs hundar. Hör jag hennes röst förs jag till landet Kändo, där häxorna bor och magin är så verklig att jag nästan kan ta på den. Om jag bara sträcker ut handen tillräckligt långt...

För trots mitt behov av konst (som jag nämnt här bland annat) är jag fullständigt beroende av musik för att skriva. Det är liksom syre, själva bränslet till skrivandets eld. Jag har många historier om det, och jag återkommer med en av dem i nästa inlägg.

Nu ska jag spela piano. Gissa till vilka noter?

Just det.

Den omöjliga saknanden

I slutet av nittiotalet reste jag med mina föräldrar och syskon till Duvemåla. Jag hade sett musikalen Kristina från Duvemåla, jag hade CD-skivorna och jag hade läst första boken. Jag gungade på Kristinas gunga och häpnade över stenen som hade regnat över Korpamoen under skapelsens alla sex dagar. Jag sjöng "Duvemåla Hage" så fort jag såg en vägskylt med ett namn som förekommer i sången. Jag var i exstas.

Sen insåg jag något sorgligt. Nämligen att jag aldrig kommer få träffa Kristina eller Karl Oskar. Som kristen bär jag på ett hopp om att en gång få träffa en massa personer, allt från min mormor till Julius Caesar. Men inte Kristina Nilsson från Duvemåla. Henne kommer jag aldrig få träffa, ens i en hoppets himmel en dag. För hon finns inte på riktigt.

När jag påbörjade omskrivningen av min trilogi slogs jag av samma känsla. Nej, slogs räcker inte, jag överfölls och förlamades av längtan efter det som trots vad jag kanske tror är omöjligt: Att få träffa personerna i mina böcker. 

De kändes som vänner jag inte sett på länge. Saknaden var smärtsam. Den omöjliga saknaden.

Men så tänker jag så här: I en del österländska kulturer (och även andra) tror man att avlidna släktingar finns kvar så länge någon minns dem. Så länge som någon minns dem och pratar om dem, finns de kvar på jorden. 

Och då känner jag nästa anstormning av känslor: Om det fanns fler som läste mina böcker än jag och mina systrar, om det fanns massor av barn som läste böckerna och pratade om dem och tänkte på dem, då skulle de i större mån bli verkliga. Mina älskade vänner i min berättelse skulle slutligen få liv.

Eller som Brandi Carlile sjunger i sången: But the stories don't mean anything, if you've got no one to tell them to.

Förlagsångest

Idag har jag förlagsångest. Det har jag ibland, som opublicerad författare. Jag kan inte vara superoptimist hela tiden. Ibland slår realisten till och jag inser att statestiken talar emot mig. Så många som postar manus, så få ja att dela ut.

Anledningen är eftermiddagens diskussion med kära systern. Systern som heter nästan samma som bokens huvudperson, systern som var med den gången jag först skapade den här världen för över tjugo år sen. 

Systern säger: Jag vill ha de här böckerna i min bokhylla. Nu! Förstår du? Jag har alla serier jag älskar, säger systern. Narnia, Sagan om Ringen, Twilight. Dina böcker saknas. 

Sen frågar hon: Vad har du för plan?

Jag berättar min plan. Hon nickar. Sen säger hon att hon tycker jag ska speeda upp det hela lite grann. Jahaja. 

Och när hon gått smäller det till. Förlagsångest. Än har jag inte hört från Rabén och Sjögren angående min Farbror Grå. Vad kan det tänkas betyda? 

Hur gör man med en trilogi? Skickar första boken? Skickar alla? Skickar första boken och berättar att det finns fler? Vad ska jag skriva i följebrevet för bästa möjliga effekt? När Rabén och Sjögren, Bonnier Carlsen och Natur och Kultur tackat nej, vad gör jag då?

Ska jag bara kanske ge ut böckerna på egen hand, och hur skulle det gå till?

Ska jag kanske jobba på bageri resten av livet och strunta i alltsammans?

Nej. Det ska jag inte. Jag tror på mina böcker. Jag älskar dem! Det finns andra som också gör det, både barn och vuxna. 

Så det så. Där hör du ditt stora, fula förlagsmonster. Jag tänker inte vara rädd för dig!

Och så var de bara två.

Jepp. Bara två kapitel kvar av första omarbetningen. Sen är det en andra genomläsning följt av kommentarlyssnande och korrläsning. 

YAY!

Dags att sova. Gonatt gott folk. Imorn vill jag måla en tavla... =)

Spurt!

Det är helt galet detta. Anledningen till att jag inte skrivit här är för att jag har jobbat och jobbat med omskrivningen av första boken. Och nu har jag bara fyra kapitel kvar! FYRA! Av 22, ska jag kanske tillägga. Fyra kapitel på ca 10 A4sidor styck, sen har jag gjort detta. Jag har omarbetat mitt manus. Yeah!

Min plan är att låta ett gäng läsa boken, varav flera stycken kommer vara barn i målgruppen 11-14 år. De ska få svara på frågor och bli belönade för sina åsikter med varsin biocheck. Det är planen.

Jag älskar den här boken. Inte riktigt lika mycket som jag älskar tvåan och trean i trilogin, det tror jag inte går att ändra på, men jag älskar den! Den är riktigt, riktigt bra! TJOHOO!

Onykter

Jag är stolt över min nya nyktra inställning till mitt skrivande. Jag har börjat se på mitt skrivande som ett arbete med det resultatet att jag inte har lika svårt att göra mig av med saker i texten som jag egentligen älskar och jag är mer öppen för kritik. Summan av kardemumman är att texten blir bättre och jag känner mig nöjd. Fantisera och romantisera får jag göra på fritiden, har jag sagt till mig själv. Ska jag kunna samarbeta med ett förlag måste jag kunna se krasst på min text. Gulligulla får jag ägna mig åt när jag inte skriver. Jag har lagt många, många timmar av sådant arbete över tangentbordet den här veckan.

Men ikväll har varit en kväll av gulligull. Jag hade kunnat sitta med texten, hade kunnat få gjort saker. Men istället har jag suttit och beundrat en scen som jag har i mitt huvud. En scen som inte alls är med i boken, utan som utspelar sig flera år efter det att den sista boken är slut. Men det är en underbar scen med kärlek och humor. 

Personerna i scenen är trilogins två huvudpersoner, och det finns inga två jag känner lika väl. Jag älskar att lyssna på deras samtal, oavsett vad det handlar om. När jag lyssnar på deras prat försvinner tiden. Jag kan inte se riktigt klok ut, sittande helt still på en stol och stirrande ut i intet. Jag har försökt förklara för min man att jag läser. För mig är det som att läsa en riktigt bra bok. Jag sätter mig ner och plockar upp den mentala boken, försöker komma fram till på vilken "sida"  jag var sist och sen börjar jag läsa. Karaktärerna lever sitt liv och jag får titta på.

Det, gott folk, är vad som menas med att fantisera sig vilse. Vilken lycka.

Ibland måste man få vara lite onyttig och mentalt onykter. I det långa loppet förhöjer det kvalitén på texten också. Djupet som dessa karaktärer har går inte att kullkasta. Extramaterialet till min trilogi är o ä n d l i g t.

Utsikt

Tänkte meddela att det inte är knöligt längre. Inte alls.

Och jag äger texten.

Det är förunderligt hur jag plötsligt kommit över den oöverstigliga kullen och nu kan se. Uppe från kullen är utsikten underbar. Och härifrån kan jag se allting.

Knöligt

Jag skulle ha skrivit ett inlägg igår som hette PLOPP och handlade om hur saker och ting föll på plats. Oerhört tillfredsställande! Vid genomläsning av kapitel 2 var det inte alls så trasigt som jag trott, utan riktigt trevligt. Det var bra som det var. Andra halvan av kapitel 2 fick bli ett nytt kapitel 3, tillsammans med en ny scen som väntade på att användas.

Jag var glad igår, tillfreds och riktigt lycklig. Det hade sagt plopp! Allt stirrande och tänkande hade lönat sig och det hade ordnat sig. Jag ägnade dagen åt det sista trixandet och kvällen åt den nya scenen. 

Men helt bra är det inte. Den nya scenen är inte ordentligt fogad till resten av det nya kapitel 3. Det känns lite knöligt. Som om jag tagit på mig en extra tröja utan att hålla i ärmarna ordentligt på den första med konsekvensen att de glidigt upp och tjorvat sig. Det är knöligt. Det är inte bekvämt.

Det måste vara bekvämt. Jag läste igenom sent igårkväll och det kändes fortfarande knöligt. Nu snurrar ett antal lösningar runt i huvudet på hur det kan ordnas, men jag är inte övertygad om någon av dem än. 

Jag får därför fortsätta som jag gör. Läsa och tänka och läsa. Till slut vet jag av erfarenhet att knöligheten försvinner och det blir precis så bekvämt som det ska. Allting sitter där det ska sitta. Tills vidare får jag ta tag i min dag. Tyvärr.

Karaktärer är min styrka

Jag är grym på att skapa karaktärer. Ibland undrar jag om jag borde skriva pjäser/filmer för det jag är bäst på är just konversationer. De faller sig så naturligt. Min närmsta författarkollega är fantastisk på beskrivningar och hans böcker börjar alltid med frågan VAR. Allt handlar om landet, platsen, miljön. För mig är det frågan VEM som dominerar. Jag är grym på karaktärer.

Idag skrev jag en ny scen till kapitel 3 i min kapitelbok. Det var lite av ett kill your darlings-tillfälle eftersom scenen jag skrev skulle byta ut en som jag alltid älskat. Orginalscenen är fantastisk skriven (enligt mig) både i stämning och språk, men framför allt för att läsaren få se viktiga sidor hos tre karaktärer som läsaren ännu inte vet kommer bli huvudkaraktärer. Allt de säger, gör och ser ut är bara så DOM, om jag får använda denna slang.

Men saken är den att scenen inte håller faktamässigt med bok 2 och 3 i trilogin. Så jag skrev en helt ny scen med  helt andra repliker men som skulle tjäna samma syfte. Och den blev riktigt bra.

Och då insåg jag att det finns få jag känner så väl som just dessa tre. Jag känner mig som en skådespelare som spelat samma roll i en filmserie eller serie i tre säsonger och bara genom att trycka på en knapp kan bli den personen. Rollen känns hemma.

Det finns inte på kartan att jag skulle fundera över om det var "out of character" eller inte att säga eller göra som de gjorde. Varje ord som kommer ur deras munnar är precis dem. Jag känner dem utan och innan.

Jag äger dem.

(se tidigare inlägg om att äga sin text.)

Att äga en text

Teodor Kallifatides beskriver i Ett främmande land utanför mitt fönster den process han som immigrant går igenom innan han äger det nya språket: svenska. Jag fascineras av hans självbiografiska böcker av denna anledning att han skriver böckerna på svenska som är ett språk han lärt sig som vuxen. Först när boken är klar översätter han den själv till grekiska (oftast gör han det själv, har jag förstått det som) som är hans modersmål. 

Denna process, att äga ett språk som han kallar det, är en plågsam kamp. Att lära sig glosor och grammatik är bara en liten del i denna process. Han menar att för att äga ett språk såpass att han kan skriva på det måste han känna varje liten nyansskillnad i språket, både på grammatisk nivå och i semantiken i ord såväl som idiom. Jag kan bara föreställa mig hans kamp, men resultatet är fantastiskt. Hans språk är underbart att läsa.

Just nu känns det som att jag går igenom en liknande process. När jag skriver ett manus har jag precis hela texten i mitt huvud. Det är en stressande känsla att gå och bära runt på flera hundra sidor text som det tar tid att knappra ut på papper, men det är samtidigt enormt tillfredsställande. Jag är bokens skapare: jag känner varje person, plats, replik, känsla, tanke, uppsåt och jag vet precis var allting ska leda. Jag behöver aldrig leta efter något för allting finns högst upp i högen på mitt mentala skrivbord. 

Där är jag inte nu. Jag har plockat fram ett åtta-nio år gammalt manus och försöker skriva om det. Jag känner personerna, platserna, känslorna och uppsåten och jag vet precis var jag vill leda dem. Jag har redan skrivit de två uppföljarna. Men - jag vet inte vad som står var, hur många gånger varje liten detalj är nämnd. Jag känner texten, men jag äger den inte. När jag läser något så undrar jag genast: är detta första gången detta nämns eller står det med i den tidigare texten? Och så måste jag leta. Leta! Det är oerhört frustrerande.

Samtidigt måste jag gå igenom denna process. Jag hade inte kunnat skriva om ett manus med en gång det är klart. Då är det ju perfekt i mina ögon. Det måste gå tid för att jag ska få distans och kunna se med nya ögon och förbättra, men den distansen försvårar samtidigt processen.

Hm. Jag önskar helt enkelt att jag hade mer tid. Det skulle lösa det mesta. Men men. Nu har jag till midsommar på mig, sen ska första boken vara genomarbetad för läsning av min "personal". 

Lapptäcke: tutorial

Det verkar som att lösningen på korvstoppningsproblemet i kapitel 2 är att göra det till två kapitel och fylla ut med karaktärsbyggande konversationer och händelser (som jag redan har på lager) mellan all information om den nya platsen som vår hjältinna hamnat på. Att dela kapitlet i två känns mycket, mycket märkligt, för att säga det milt. Säger du kapitel 14 tex så vet jag precis vad som händer där, och nu ska plötsligt alla kapitel skjutas fram ett nummer. Jaha.

Men kapitel 2 måste bli bra. Inledningen måste bli bra så att läsaren läser ut boken och gärna de följande två också.

Efter att ha läst, tweakat, läst, stirrat, gjort om, skrivit nytt och gjort om igen har jag fått ett trasigt kapitel framför mig som det måste bli ordning i. Efter mycket tankemöda har jag kommit fram till att jag måste använda lapptäckstekniken för att foga samman alla dialoger och stycken. Här följer en tutorial.

Skriv ut kapitlet som det ser ut, tillsammans med de nyskrivna scenerna. Klipp ut det som vekar höra ihop. Börja pussla ihop ett lapptäcke. Flytta runt och läs, flytta igen och läs igen. Se hur många sidor text du landar på (eftersom detta är en kapitelbok där varje kapitel har lika många sidor). Se till att du får en bra blandning mellan tygerna, dvs lättsam konversation/tankar till informationsspäckade stycken om den nya världen. När du känner dig nöjd läser du igen och nu med fokus på de karaktärer som ska presenteras i ett kapitel 2. Kommer de fram allihop?

Öppna nu ett nytt dokument på datorn och klipp och klistra igen, fast digitalt, tills du ser helheten. Läs och läs och läs igen. Fila och fila.

Det kanske kan tyckas dumt att skriva ut, men jag kan inte få överblick annars. Under den första skrivprocessen, då när manuset kommer till, har jag aldrig känt behov av att skriva ut. Men nu när jag ska göra om befintligt manus känner jag det behovet precis hela tiden. Jättedumt. Varken ekonomiskt eller  miljövänligt. Jag försöker låta bli, men till kapitel 2 måste jag nog.

Det verkar som att kapitel 2 är akilleshälen och roten till allt ont och saltet i såret och navet i hjulet och tomten på loftet och det som är helt avgörande för om jag lyckas med att göra om inledningen på boken. Från kapitel  3 och fram behöver texten bara göras om marginellt i jämförelse. Det är min professionella åsikt.

Nu ska jag åka och handla. Och vänja mig vid tanken på två kapitel istället för ett.

Fel dag att vara vilse

O nej. Nu har jag en sån där dag när det är jobbigt att vara vilse. Jag ska ha kompisar hit på lekdag och behöver städa upp lite och ordna med maten till alla. Ikväll är jag dessutom bortbjuden och det är jättetrevligt alltsammans. Verkligen roligt att ses.

Problemet är bara att jag inte är anträffbar. Jag är i ett land som heter Advel. Där finns häxor och magi och jag försöker bestämma vad Lianne ska köpa i present till sin mamma. Det blev en sen kväll vid tangentbordet igår och det för gärna med sig ett enormt behov av att sitta här och fortsätta under morgonen. Men jag har ju tre barn. Och jag har gäster. 

Lianne ska få träffa personen som ska bli hennes trygghet, läromästare och mentor. Han är varm och lugn och därmed precis rätt person att se efter henne i allt det nya som hon upplever. Han kan latin som rinnande vatten och det är riktigt roligt att läsa vad han säger, för det var mycket längesen som jag kunde latin som rinnande vatten. Musiken, solen, språket och magin håller mig fången. Det är omöjligt för mina tankar att lämna denna plats.

Men jag måste packa ner i diskmaskinen.