Manusgruppen är ening

Vi hade krismöte i kväll.

Närvarande: Författaren naturligtvis, marknadsföraren som sammankallat de trogna, redaktören som var rak och ärlig samt seriens största fan som höll mig i handen.

Med lika darrande händer som knäskålar, presenterade jag roten till den ångest som jagat mig de senaste dagarna. De gav sina tankar. Jag sa emot. De gav dem igen. Jag kom med invändningar. De försökte på annat vis och till slut började kugghjulen i hjärnan att samarbeta.

Lösningen är nu beslutad av manusgruppen. Samtliga testläsare är eniga. Författaren ser fördelarna, men är inte riktigt ombord.

Jo, det här är nog bättre än det andra alternativet, men det är naturligtvis inte bättre än den ursprungliga föreställning som sitter fast i mitt huvud.

Likt en vansinnig vänder jag ansiktet bort från mötesdeltagarna och försöker se min huvudkaraktär i ögonen. Det här är ändå hennes berättelse - inte min - och att hon skänkt mig förtroendet att förvalta och berätta den är inget jag tar lätt på. 

Mina finaste har slutit upp kring mig i nödens stund, försett mig med en lösning som tar bort den värsta ångesten, och ändå stirrar jag på den som inte finns för att be om det slutgiltiga godkännandet.