Högläsning

Högläsning är en förbisedd form av umgänge i dagens teknologiska värld av film. Många tror att högläsning hör till den värld där barn bor som än inte kan läsa själva, men jag håller inte med. Gymnasieeungdomar skiner upp när svenskläraren läser novellen högt för dem innan novellen ska dissikeras. Det är något med högläsning som binder samman människor; det skapar en gemensam portal till gömda platser. Själv har jag läst många böcker högt för min man och det har varit mysiga perioder när han lägger sitt huvud i mitt knä och jag läser ett par kapitel i skenet från levande ljus om kvällarna.

Men ni ska veta att när jag var barn hade jag ett framträdande talfel. Jag kunde inte prata utan att stamma. Vissa bokstavskombinationer och situationer var värre än andra, men oavsett sa jag sällan en hel mening utan att fastna någonstans på vägen.

Jag gick hos talfröken. Det var det bästa på hela veckan! Dels fick jag prata om allt som var jobbigt i mitt lilla liv, och dels fick jag prata om språk på ett sätt som jag älskade. Först långt senare - när jag insett att jag är språkvetare - förstod jag varför.

Om det var talfrökens förtjänst eller om det bara växte bort vet jag inte, men det blev bättre. Jag stammar fortfarande, men inte genomgående. Jag har vissa bokstavskombinationer som jag sällan får ur mig och jag vet vilka ord det är och vilka synonymer jag kan ta istället. Korrigeringen går per automatik, så väl faktiskt att jag ibland undviker vissa ord även när jag skriver.

Min värsta situation var och är högläsning. Ni kan ana hur frustrerande det var i skolan när jag läste främmande språk och var ganska skaplig, men aldrig kunde läsa veckans text högt för klassen utan att staka mig.

Nu har jag snart läst min series samtliga fyra böcker högt för min dotter enligt hennes önskan. (Vi har femtio sidor kvar, ack, denna tomhet som stundar!) Hon är van vid att jag hakar upp mig nån gång ibland och sluddrar förbi ord när tungan blivit trött. Hon kommenterar inte när jag byter ut alla "trots" mot "fastän" för att det är lättare att säga eller hoppar över andra ord helt. Tvärtom älskar hon teatern i min läsning, hur jag byter röster och dialekter och halvgråter själv när karaktärerna gör det. 

Varje timma av högläsning har varit en liten bit paradis för oss båda, eftersom vi får dela världen och dess hemligheter med varandra, men de senaste kvällarna har en förlagsfråga plöjt sin väg genom huvudet: Kan jag läsa in mina böcker själv och göra ljudböcker av dem? Jag som älskar att läsa högt och ge texten liv på riktigt.

Svaret är sorgligt. Nej. Det tror jag inte att jag kan. Men man kan inte göra allt.

Istället uppmuntrar jag ALLA att läsa högt själva! Läs, oavsett hur bra ni är på att läsa. Läs för varandra, skratta och gråt ihop. Det gör läsupplevelsen dubbel.

Många bollar, många fronter

Uppdateringarna på Vilse kan beskrivas som närmast katastrofala, ungefär lika katastrofala som blåsorna runt Busans läppar. Vattkopporna som går runt i huset är inte att leka med och nu är stora tjejen äntligen tillbaka i skolan och istället ligger minstingen varm som ett element bredvid mig. Två av tre klara.

Mot bättre vetande är jag personlig på Debutantbloggen idag igen, men vad ska man göra när man haft en ångestfylld vecka och närt tvivel? Nu greppar jag tag i det lilla mod jag har och går vidare. Framsidan ska putsas klart för uppvisning i april, författarporträtt ska tas så fort förkylningen lagt sig och näsan inte längre är röd och lager- och distributionsproblemet måste bli löst snarast. Dessutom kommer manus återvända till dig från redaktören inom kort. Nog händer det grejer.

Under tiden klappar jag prickiga armar, kinder och magar, läser underhållningslitteratur medan jag snyter mig och har Astrid Lindgren-film-maraton i soffan. Igår var det Pippi på de sju haven följt av Madicken och idag blir det nog Lotta. 

Dessutom tror jag att jag kommer läsa ut fjärde boken för tioåringen före april börjar. Det blir en final det!

Berättare

Jag kunde förstås inte hålla mig från att reda ut begreppen ordentligt efter lördagsenkäten. Idag blir det matnyttigt om alla sorters berättare och vad vi kan använda dem till. Häng gärna på och fyll i era egna tankar!

På Debutantbloggen.

Sanningen om paracosmlekar

Säg inte det till mina elever, men nu tänker jag använda Wikipedia som källa. Jag blev ju tvungen att slå upp paracosm som jag skrev om häromdagen för att lära mig mer. 

Den intresserade kan läsa hela artikeln här.

För er andra kan jag meddela att först lät det som att den som ägnar sig åt paracosm inte är helt psykiskt stabil. Paracosmlekar är vanligt förekommande hos barn som upplever död hos närstående till exempel, men jag kan ju se att det även finns andra faktorer som framkallar behov av att gömma sig i andra världar. Så när jag tänker efter var det nog ingen större nyhet.

Men sedan säger de "Some scholars believe paracosm play indicates high intelligence" och "Paracosm play is recognized as one of the indicators of a high level of creativity, which educators now realize is as important as intelligence" samt "Michelle Root-Bernstein writes about paracosm play as an indicator of high levels of intelligence and creativity."

Psykiskt instabil, extremt intelligent samt kreativ som attan. 

Jovars. Låter som jag.

Fortsatt jenkadans på Vilse förlag

IT-ansvarige på Vilse förlag har lagt hela dagen på att boka emailadresser och köpa serverplats i Tyskland och tusen andra saker som författaren på Vilse förlag knappt förstår sig på. Författaren har bidragit stort genom att säga att hemsidan ska gå i rött. Det är nämligen förlagsfärgen.

Sen har fotograf ordnats. Till författarporträttet alltså. Det som ska tryckas i katalog och finnas på hemsida. Mot vad man kunde tro har författaren lyckats välja kläder och örhängen till fototillfället och fotografen i fråga har dryftat lämplig kompsition och författaren har pratat bakgrund.

Så långt kändes allting bra tills författaren insåg att på närbildsfoton borde författare vara sminkade. Kanske med lite diskret och klädsamt läppstift/läppglans/rouge/jag-vet-inte-vad-det-heter. Sånt som inte är mascara och foundation i alla fall. Jaha. Hur gör man det?

Men tänk på att äldstasystern (eller läkarsystern, fembarnsmor-systern eller bokslukarsystern (nej, så kan jag ju inte säga, varenda jeppe i min familj slukar böcker, det är knappast unikt för henne)) sa idag att hon har en tonårsdotter som är så bra på att klippa film att hon får göra det för sin pappas företag. Inte illa. Bokvideoteamet antecknar.

Efter att ha tillbringat kvällen med att dels mejla med grafiska designern (som utlovar förslag på titelutseende imorgon!) och dels kika in på varenda författarhemsida i mannaminne kvarstår en stor obesvarad fråga: Vad har man på själva HEMsidan på hemsidan? Man har en Om författaren och en Kontakt och en Om böckerna, men vad sjutton har man på HEMknappen om man inte vill ha blogg? Jag bara undrar.

Eller inte jag. Författaren förstås. Hon verkar mycket mer världsvan än jag.

PS. Och oroa er inte. Vilsebloggen må ändra bloggbeskrivning så småningom, men den kommer finnas kvar i nuvarande form. Var skulle jag annars ventilera sånt här?

Tänk att det var DET som allt det här var hela tiden

Den här sändes till mig av min goa kusin:

Fin, va?

Blurbar och bröder

"Känner mig lite tom," sa jag till väninnan över en kopp te på ett café efter jobbet. Jag har ju redigerat dygnet runt och plötsligt är manus postat till redaktör och det blir liksom ingen mening att redigera fastän jag inte alls var klar och huvudet egentligen är kvar där mitt i smeten. 

Planen var att nu läsa böcker (varav en handlar om redigering), sova och se bra film.

Så blev det inte. 

Ungefär när jag började fräsa blomkål till middagen ringde min bror och berättade dagens nyhet. Han har nätverkat åt mig. Han har hittat två blurb-kandidater som behöver boken. För att läsa. För att blurba. (Det blir så svårt att trycka blurben på boken om de behöver boken för att läsa, därav erbjudande om förhandsläsning.)

Men jag kan ju inte ge dem boken bara så, utan att köra den ett varv till, trots att de förstår att manus ligger hos redaktören och texten inte är korrläst osv. Jag måste redigera. Lite mer. I alla fall. Roligt! En glad Vilse åt stekt blomkål och tänkte att den där storebror är i sanning en superbror, han.

Det var dagens nyhet från Vilse. Den och att vi fått vattkoppor i huset. I själva verket redigerar jag alltså inte alls, utan högläser för feberbarn, ser på Mello och spelar memory. 

Men det är ju nästan samma.

Avslöjande från Vilse förlag idag

Och det står naturligtvis att läsa på Debutantbloggen.

Läskigt och roligt.

Passerar mållinjen

Till folkets jubel passerar jag mållinjen på söndagkväll: manus är 10 000 ord kortare.

Hör ni vad jag säger? Tiotusen ord!

Jag hurrar för min insats, för att det överflödiga skalats av, för att konflikten förtydligats.

Sen kräks jag, likt alla andra spurtande idrottsmän.

Jag har faktiskt njutit av redigeringen till allra största delen och känt att den här boken är bara för himla bra ändå.

Men just precis nu blev jag dödligt trött på den. 

Jag kräks på den. 

Skönt att den ska skickas iväg imorn.

All redigering behöver en paus för att kunna börja om från början sen.

Men nu ska jag torka munnen och gå och fira. 

Tiotusen ord! 

Hurra!


Uppdatering: Gick ner och hällde müsli i fil (ja, Elin, hemmagjord! Tack för recept!) och insåg det man inte vill inse.

Har glömt en sak. En jättejätteviktig förändring av jättejätteviktig scen som jag inte genomfört, bara beslutat om och sen rusat vidare i jakt på ord som inte behövs.

Nej.

Prokrastinerar lite

Har bara dagar av redigering kvar innan redigeringspaus. Vill få gjort allt på min lista eftersom det känns fånigt att Redaktören ska lägga tid på att säga till mig att fixa sånt som jag redan tänkt fixa. Hela veckan lång har jag stulit mig tid och min bästis säger att det är okej att barnen ser på teve när jag jobbar eftersom det inte alltid ser ut så. Jag har ju inte alltid veckor som denna.

Nu har jag kommit hem från jobbet, gett barnen mellanmål och kramat och pratat. Barnen har gått upp. Jag sitter med min dator. Jag skulle kunna få gjort massor. Men jag gör inte det.

Istället pratar jag med min bästis (vilket visserligen var long overdue), och funderar över världshistoriens läskigaste och bästa twist på t r e d j e boken i serien. Jo. För det är ju så aktuellt att jag funderar på det just nu. Men idén kom när jag diskade efter mellis (som idéer gärna gör) och nu kan jag inte släppa den. 

För att rensa hjärnan (eller nåt) kollade jag twitter istället och läste en så rolig grej som min idol Martina Haag skrev att jag vart tvungen att reposta den och dessutom kommentera och tagga hennes syster.

Så nu har jag ångest. För att jag twittrat Martina och Bea samtidigt. 

Jag tror inte att jag är riktigt normal.

Men nu ska jag redigera. Jepp. Jag måste fixa efterdyningarna av borttaget material så att boken stämmer. Känns väsentligt. 

Ska bara trycka i mig ett paket sesamkakor till.

Får man resa flaggor?

Hjälp!

Jag har en livsviktig fråga: får man lov att resa flaggor i en barnbok? På något sätt tycker jag att det är en barnboksmarkör, men jag kanske bara lurar mig själv. Det kommer kanske störa livet ur folk.

Kort bakgrund: Originalversionen av Ljus som varit dolt berättades av någon sorts allvetande berättare, dvs mig. Ibland var jag bara en kamera i rummet som berättade vad som hände, ibland gick jag in i huvudena och redogjorde allt möjligt som tänktes därinne. Hur som helst blev det för pratigt och numera berättas historien helt och hållet av karaktärerna själva i den teknik som GRR Martin så vackert kallar för mosaiktekniken: genom att få se lite ur allas perspektiv får vi helhetsbilden. Han menar att det är en moderniserad allvetande berättare.

Men. Ibland kliver jag fortfarande fram ur skuggorna och säger något som bara jag vet. Något som karaktären som berättar inte har någon aning om. Jag reser en liten flagga och säger till läsaren: titta här, nu händer det nåt.

Får man det? Det är inte ofta. Men det finns där. Jag vill nog inte ta bort alla, för vissa funkar väldigt väl, men frågan är om fenomenet stör eller lyfter, rent principiellt (eftersom det blir svårt för er att säga nåt som inte läst boken.)

Tankar?

Kramar till hela världen!

Något hände. Något litet som kändes stort.

Jag skrev ner alltsammans ur hjärtat för att ge det till er. 

Efter noga övervägande har jag beslutat spara texten för att istället lägga den på Debutantbloggen natten till tisdag.

Vi ses då.

Sena tankar, stora tankar

En vecka borta från manus. En vecka av förlagsfix. 

Tryckerier i det oändliga, lager och distribution.

En kväll av högläsning för dottern. Fjärde boken nu. 

Spännande. Tår i ögat.

Sent. Tidig morgon med jobb, sena kvällar med tryckerier. 

Så trött.

Nu. Orden kommer till scenen som hakats upp. 

Skriver början, känns bra.

Sen. Tvärstop. 

Tanke kring konflikt stiger likt heliumballong.

Förändrar allting. Lite för mycket.

Klockan är efter midnatt.

Ögonen vill sova.

Bara en vecka kvar till redaktören, måste få ordning. 

Måste reda upp nya idéer och gamla problem.

Måste också sova.

Snälla mannen, kan jag få ledigt imorgon från familj och ansvar och bara skriva?

Vet inte. Man får se.

Men typsnittet är valt. 

Märkligt hur något som varit oöverstigligt blir självklart.

Gnutta hopp.

Gonatt.

Hur ser fantasy ut?

Veckans förlagsuppgift: typsnitt till titeln på bokens framsida. Ljus som varit dolt. Den boken. Min bok.

En grym sajt har jag hittat med fantasyfonter och i samråd med betaläsare, läsglada elever och grafisk formgivare försöker jag komma fram till något.

Eftersom bilden på omslaget föreställer en flicka tänkte jag att det vore bra att könsneutralisera omslaget genom att inte ha ett alltför gulligt typsnitt. Välja ett som säger: "Den här boken kan vem som helst läsa som gillar magi och mysterier, eftersom alla kan läsa böcker med kvinnlig huvudkaraktär." Ni förstår precis, eller hur? Ett sånt typsnitt är jag ute efter.

Vissa typsnitt som jag gillar har bara versaler och vissa anser att det måste finnas gemener. Jag vet inte om jag håller med. Vissa typsnitt ser för medeltida ut - min bok är inte klassisk fantasy, utan modern portalfantasy med folk som går i jeans och slåss med svärd. Vissa är för snirkliga, andra för lite snirkliga.

Mina kriterier är som följer:

Nummer ett: det måste vara lättläst. Ett barn ska kunna se vad det står utan att tro att U är ett A. Tydligt, alltså.

Nummer två: det ska andas fantasy. Halva genrebudskapet ligger i titelns utformande. Magi, men inte medeltid.

Nummer tre: det ska gärna ha bokstäver med förlängda streck som drar tankarna till ljusstrålar.

Lättläst, fantasy, ljus. Det var väl inte så mycket begärt?

Annars kokar jag chili, jobbar på skolan (ny tjänst!) och hummar på min nya barnvisa med hela sex verser. Den är så bra! Börjar tro att jag har en inre Povel Ramel att plocka fram och göra visböcker med.

Och jo, jo - jag tror att jag spikat baksidetexten! *lättad*

Vilses läslista

När manus gått till redaktör har jag två veckor på mig att läsa böcker. Listan på vad jag längtar efter börjar bli lite väl lång...

- Läsa ut Expeditionen. Måste veta hur det slutar!

- Läsa Förr eller senare exploderar jag. Det funkar inte i längden att jag rekommenderar en bok till varenda elev och sen inte har läst den själv.

- Läsa Wallflower, för att något med den bara tilltalar. Bortkomna tonåringar har vi alla varit.

- Läsa Americanah. För att jag älskar stolta, afrikanska kvinnor med ett sunt utomstående perspektiv på amerikanska rasfördomar och för att Chimamanda är det snyggaste namnet på länge.
- Och bergen svarade. Köpte den för länge sen, men börjar ju aldrig. Antagligen för att jag inte klarade av att läsa ut Tusen strålande solar. Någon som läst och kan säga om den här är lika hemsk?

- Nåt franskt från Sekwa. Har än inte valt vad, men något vill jag ha. Älskade det förra jag läste. Det är något med fransk berättarteknik som är uppfriskande likt kallt vatten.

Och det är nog bara toppen på listan, är jag rädd. Måste avlägga något sorts "läsa fastän jag skriver"-löfte. Kommer aldrig lyckas annars.

För övrigt håller jag på att tänka om angående tryckeri och distribution. Baksidetext-utkast finns och slipas. Ny tilltro på hela Vilse-förlag-projektet gryr.

Svettigt och roligt

I bilen på väg till centralen i söndags eftermiddag, frågade min goda vän Anna vad jag hade för mål för veckan. Jag pratade redigering och när jag var klar sa hon (något i stil med): men du har inga förlagsgrejer du ska ta tag i?

Eh... Nä?

Det sanna svaret är: jo, det är klart att jag har. Det är sånt jag pillar med hela tiden. Letar information, ställer frågor i förlagsgrupper jag är med i, planerar, funderar och räknar utgifter. Min man och jag satt igår kväll och försökte registrera firmanamn till exempel. Sånt håller man ju på med, men hur mycket får man gjort på ett sportlov?

Idag har jag mina sportlovslediga barn hemma + två kusiner som sovit över. Vilse-Hanna är upptagen alltså. Detta till trots hamnade jag i en lång förlagsgruppsdiskussion kring lager och distribution och PoD vs. tryckt upplaga, samtidigt som telefonen ringde.

Det var min bror. Vi kan kalla honom min fantasybror (eller brädspelsbror eller medeltida-fäktnings-bror eller bara världens-bästa-storerbror) och trots att telefonsamtalets syfte var en kort, praktisk fråga gick det ju inte att hejda mina tankar kring bokvideo, Swecon, bokhandelsigneringar och framtida världsherravälde.

Samtalet varade länge. (Jag blir alltid svettig i ena armhålan när jag är i telefon länge.) Men vilka fantastiska grejer som sades! Vilka löften jag fick. Vilka bra idéer som kom upp.

Så Anna för att svara på din fråga från bilen igen: Jag har spikat en idé om baksidetext! Det är ett stort steg fram (ska blogga om min baksidetextskräck på Debutant någon gång i framtiden). Jag har också ordnat en kontakt mot SF-bokhandeln och spikat manus för bokvideo.

Inte fy skam, för en hysterisk hemmaförmiddag? Det rör sig govänner, det rör sig! Inte konstigt att jag är så svettig.

En hyllning till mina bollplank

... och en uppmaning att våga visa sitt skrivande. 

Idag på Debutantbloggen.

Lite som en fransk film.

Fransk musik och hemmagjord müsli. 

Nybakt bröd som kalljäst över natten. 

Finaste vännerna. 

Det blir ingen shelfie med väskan eller hyllning till det kärleksfulla omhändertagandet (de mötte mig vid spåret, de köpte Kullamust och min sorts te!) för nu ska här skrivas. Stämningen i denna lägenhet någonstans i norra Stockholm, tycks stå under en magisk kreativ förtrollning. Orden vill ut.

Målet: två omskrivna scener före mellis.

En skälvande timma kvar

... sen har jag lämnat Busan hos barnvakten och promenerar med min nya väska Bea i släptåg mot årets första skrivarhelg. Refeber? Jodå.

I ett svagt ögonblick tänkte jag att jag kanske skulle posta något sorts "nu är jag på väg"-foto så här före avfärd, men sen kom jag på bättre tankar.

Så istället för någon fjortisaktig selfie får ni här en shelfie:

Jag ger er: weekendväskan Bea vid bokhyllan Billy hemma i mitt vardagsrum. Snart kommer hon befinna sig vid en helt annan bokhylla. Kanske en bokhylla nära dig.

Beas innehåll:

klänning och kofta enligt överenskommen klädkod.

Mest onödiga innehåll:

en extra scarf. Var och en förstår ju att jag inte kan ha på mig två stycken samtidigt. Varför en extra?

Mest vitala innehåll:

laptop med manus.

Okej. Nu säger vi adjö och på återseende. Jag har en bok att redigera och vänner att krama.

En luddig gräns

Hur många gånger kan vi använda ett ord innan det blir för många? Idag leker jag svensklärare på Debutantbloggen.