Vilses nyårskrönika

2013 skulle vara Året då Allt kan hända. Så hette det idag för ett år sedan, när jag summerade 2012 och blickade framåt. Målet var bokkontrakt 2013 och därmed boksläpp 2014. 

Så vad har jag gjort i år? 

Jag har färdigställt ett manus och påbörjat ett annat, samt skrivit en fullständig plot till ett tredje. Jag har letat förlag och skickat in, legat på redaktörer som glömmer av mig och ringt och ringt och ringt. Jag har tagit mig till förlagskontor och pratat. Jag har pitchat på bokmässa igen, träffat lektör på bokmässa och pratat med flertalet förläggare på bokmässa. Jag har finslipat seriens första bok ytterligare och skickat in på nytt.

Jag har faktiskt ansträngt mig på alla sätt jag kan för att nå mitt mål men inget kontrakt erbjöds. 

En refus gav respons och jag tänkte att nu så, nu skulle jag få något att jobba med som kunde lyfta boken. Så blev det inte. Jag förstod inte kritiken och det gjorde heller inte någon annan som läst boken, inte ens den mest kritiska av testläsarna kunde förstå.

Någonstans längs vägen insåg jag två saker: 1) jag tror på min serie, vad någon än säger. Jag tror på dess kraft att beröra för jag har sett det i testläsare efter testläsare. Jag tror att det finns tillräckligt många som tilltalas av berättelser som denna, som slukar nya världar och bara längtar efter en ny och annorlunda att sätta tänderna i och 2) jag har kommit till en plats på min resa där jag lärt känna så många och lärt mig så mycket av dem att jag faktiskt skulle klara av att förverkliga mitt mål själv.

Beslutet togs inte på det vis som beslut brukar tas. Istället smög det sig på. Jag började höra mig för med den ena och den andra för att se om projektet var genomförbart och innan jag visste ordet av var bollen redan i rullning. Vips.

2014 har inte ens börjat men är redan fullt. Innan februari tar vid är omslaget klart och strax därefter kommer jag höra från min redaktör för att kunna ägna våren åt den Sista Redigeringen. Sommaren kommer gå åt till sättning och marknadsföring och den 6 september blir det boksläpp. Två veckor senare bokmässa.

Den 6 september är dagen då alla i min värld firar ljusets högtid med parader, presenter och magi. Nästa år kommer de ha än större anledning att fira, eftersom deras berättelse kommer bli tillgänglig att läsa. Den ges ut på Vilse Förlag, ett förlag för dig som gillar att gå vilse i påhittade världar.

Idag på årets sista dag vill jag rikta ett stort tack till alla er som läser Vilse och kommenterar och stöttar på olika vis. Jag hade inte kommit hit utan er. Jag hade inte lärt mig det jag behöver lära mig och jag hade absolut inte vågat om det inte var för er. Därför vill jag skänka er mitt allra hjärtligaste tack och jag hoppas ni följer med mig på resten av resan. 

Imorgon kommer jag nämligen att förändra saker och ting. Bloggen kommer gå från "anonym författare stretar genom förlagsvärlden" till något helt annat. Ni kommer bland annat få veta vad första boken heter. Första boken i serien Berättelsen om Lianne.

Tills dess önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Julhälsning från projektorbalkongen

till Strumpsystrarna. Saknar er!

Julfin balkong

Hon har ingen gitarr, men hon ligger på Elins plats

Hammocken har nytt sällskap

Mysbyxornas högtid

Invirad i julröd filt fryser jag ute på polarisen tillsammans med Bea Uusma. Bredvid mig sitter min man och skakar på huvudet åt kvinnoföraktet som Malala möter i sitt hemland. För en stund är barnen nöjda på övervåningen: sonen spelar pokemon med bästa kompisen och flickorna sminkar varandra inne i äldsta dotterns rum. Stolt kommer treåringen ner och visar upp julröda naglar.

Det är juldagen. Alla går i mysbyxor. Alla äter rester. Igår var det lockat hår och röd klänning och många timmars kökstjänst. Men inte idag. Vi har byggt ihop legosatser och installerat spännande äventyr på PS3an. För en stund får de vuxna försvinna in i julklappsböckerna vi köpt åt varann.

Men ändå händer det saker i mitt högst nystartade förlag. Igår, på självaste julafton, fick jag mejl av min redaktör. Jag undrar vad som gjorde att han hade tid med att skicka mejlet sådär vid ettiden, två timmar före Kalle. Är det hans fru som står för matlagningen ensam? Var de bortbjudna och han hade en stund till övers innan han skulle packa in paketen i bilen och åka? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte har råd med honom på det vis som han menar.

Fast jag ger inte upp. Inte alls. Jag har en lösning som skulle passa mitt manus som handen i handsken bara han går med på det. 

Svarsmejlet är ännu inte skrivit. Han vet ännu inget om min briljanta idé. Det är ju juldagen vetja. Tror jag måste se på film snart och sen måste maken och jag surfa ut på turistinformation. 

För titta vad jag fick i julklapp mer än boken:

Glöm inte kika in för årskrönikan kring nyåret. Till dess önskar jag er alla en lika underbar jul och mysiga, lugna mellandagar som vi avnjuter.

God fortsättning!

Att plocka favoriter ur en Twistpåse

Illustratören undrar hur det kommer bli med texten på omslaget.

Jag mejlar och bifogar och förklarar på två språk.

Alla kommer med sina tankar: grafikern, illustratören och jag.

Allt måste funka. 

Siffror från tryckerier blandas med anatomi.

Under tiden som allt detta mejlas fram och åter

går jag runt med ett papper i min hand

nyss utskrivet från min skrivare

som på riktigt är ett första utkast

(om än fruktansvärt preliminärt)

till omslaget

till min bok.

Surrealistiskt är bara förnamnet.

Måste vara därför som jag går till skåpet och plockar fram Twistpåsen som inte hällts upp i julgodisskålen än och inte ens är officiellt öppnad förrän på julafton, och plockar ut alla lakritsbitar och flinar som ett fån.

Har ju inte ens börjat slutredigeringen än.

Snacka om att plocka sina favoriter.

Det är en sån kväll.

Genre, genre, genre

Finns det någon genreexpert därute som kan hjälpa mig?

Jag presenterade min serie som urban fantasy häromdagen och insåg snart hur fel det var. Det är det inte. Men vad är det? Vad?

Anledningen till att bara fantasy inte känns helt hundra är att serien utspelar sig i nutid. Det finns bilar och bussar och telefoner, även om de flesta använder sig av mer magiska färdmedel. För mig är fantasy medeltid och tunikor och orcher i skogen. Visst, jag har svärd och ringbrynjor, men de åker liksom hiss också.

Någon tanke? Bara saga, rakt av? Annat?

Små steg och stora kliv

Känns som att författarskapet förvandlats till folkdans numera
Ett steg fram och ett steg bak, sen ett fram och fyra bak
Vet inte var i takten jag befinner mig
men vet åt vilket håll jag vill

Den glada nyheten är att jag vant mig vid mina nya titlar
till och med första bokens titel
Den som tog tio dåliga varianter innan den spikades

Fler glada nyheter:
Den Stora Krisen är avblåst! Skönt.

Nu står bloggen Vilse inför utveckling
den startades för att ta mig från det ena till det andra
från textproducerande kvinna gömd på sin kammare till publicerad författare
och nu när jag faktiskt kommer att ta klivet
kommer det medföra praktiska förändringar

Känn er förvarnade

Det mesta kommer i årskrönikan
resten under veckorna som följer
Svindlande nyheter väntar
som en presentation av mig,
av mitt förlag, av min serie
och Min Debutroman

En vecka kvar till jul
Två veckor kvar på Året då Allt kan Hända.

Manusgruppen är ening

Vi hade krismöte i kväll.

Närvarande: Författaren naturligtvis, marknadsföraren som sammankallat de trogna, redaktören som var rak och ärlig samt seriens största fan som höll mig i handen.

Med lika darrande händer som knäskålar, presenterade jag roten till den ångest som jagat mig de senaste dagarna. De gav sina tankar. Jag sa emot. De gav dem igen. Jag kom med invändningar. De försökte på annat vis och till slut började kugghjulen i hjärnan att samarbeta.

Lösningen är nu beslutad av manusgruppen. Samtliga testläsare är eniga. Författaren ser fördelarna, men är inte riktigt ombord.

Jo, det här är nog bättre än det andra alternativet, men det är naturligtvis inte bättre än den ursprungliga föreställning som sitter fast i mitt huvud.

Likt en vansinnig vänder jag ansiktet bort från mötesdeltagarna och försöker se min huvudkaraktär i ögonen. Det här är ändå hennes berättelse - inte min - och att hon skänkt mig förtroendet att förvalta och berätta den är inget jag tar lätt på. 

Mina finaste har slutit upp kring mig i nödens stund, försett mig med en lösning som tar bort den värsta ångesten, och ändå stirrar jag på den som inte finns för att be om det slutgiltiga godkännandet.

Att göra en god sås

Tjusiga kockar med tjusiga kastruller brukar reducera sin sås. Reducera betyder koka ner. Det gör man när man har en riktigt god fond som man vill ska smaka ännu mer. Man låter den puttra tills det extra vattnet avdunstat och smaken koncentrerats. Smart, va?

Det är en bra liknelse för det där som Augustin en gång skrev på Debutant, om att när vi skrivit klart tar vi bort det som behövdes för att boken skulle kunna skrivas, men inte behövs för att boken ska kunna läsas. 

Reducera. Det är där vi sitter. Jag kommer så småningom kalla det för "mitt omvända Nanowrimo" när jag alltså tar bort 50 000 ord under loppet av tre-fyra månader.

Mitt problem: När jag gör sås brukar jag inte reducera fonden. Aldrig.

Jag brukar hälla i vispgrädde och sen blir allt jättejättegott.

Den officiella versionen

Den officiella versionen är att jag fattade två beslut igår kväll. Det är allt.

1. Jag kommer med största sannolikhet använda en lektör för slutredigeringen.

2. Jag flyttade releasedatum till den 6 september 2014.

Lektör är väl jättebra. Har varit inne på det hela tiden. Godkändstämpel är en aspekt, möjligheter till utveckling och lärande en annan. Kalasbra. Målet är väl att reducera såsen något ytterligare så att säga, så att varje tugga smakar så mycket som möjligt. 

Releasedatumet är det jag velat ha hela tiden. Det ligger bra till strax före bokmässan och jag kommer hinna allting jag vill hinna till dess. Dessutom är det datumet för min världs stora högtid. Perfekt.

Den inofficiella versionen är att jag hade ett bryt igår kväll. Men... det ska väl reda sig. Likt såsen.

Katten på råttan

Illustratören bad om att få baksidetexten för att veta hur mycket yta den tar av baksidan som han ritar. 

Really?

Som i nu?

Alltså den ska jag ju fila på i ungefär tre miljoner år och sen ändå vara halvt missnöjd med tills jag skriver om den igen.

Man kan säga att vi står i ett katten-på-råttan-läge. Moment 22 om man vill.

Igen. 

Hur tjock blir ryggen? är en annan fråga.

Jo, jag vet inte det förrän sättningen är gjord och tryckeriet utvalt och jag har inte ens börjat med slutredigeringen.

Hur mycket text står på baksidan?

Jag vet inte. 

Jag vet inte.

Än.

Tur att det numera finns en deadline när man inte får pilla mer

I telefon med lillasystern igår eftermiddag:

"Jag förstår inte när jag ska kunna påbörja redigeringen av ettan. Jag bara jobbar och sen på kvällen är jag så trött."

Till dottern på väg till affären igår kväll:

"Vilken bit av första boken tycker du man skulle läsa högt om man skulle läsa bara för att fira att den ska få bli en riktig bok?"

I huvudet på väg hem från affären igår kväll:

Ja! Man kan lägga till den lilla detaljen där, det kommer göra stor skillnad för laddningen och sen borde man definitivt spä på den där grejen också, att jag inte tänkt på det förut! Det är inte mycket som ska till. Och sen skala bort överflödiga förklaringar och...

I min kyl

Uppföljning:

Den smakade inte seger

utan hårt arbete

med en ljuv underton av hopp

Det här med att plocka fram bubbel

... det brukar jag inte ägna mig åt eftersom jag inte dricker. Däremot har jag gång på gång föreställt mig hur jag skulle fira när Beskedet kom. Inte om, utan när. Positivt tänkande, ni vet.

Jag har funderat på vem jag skulle ringa först. 

Jag har funderat på hur jag skulle fira just den dagen.

Jag har undrat hur lyckan och rädslan skulle blandas både inuti och utanpå.

Telefonlistan ligger klar i mitt huvud och idén för att fira Beskedet minns jag tydligt - jag skulle ta med barnen till mitt bageri, där som jag jobbat, och alla skulle få välja precis vad de ville att köpa med sig hem.

Inget av det kommer hända. Beskedet som skulle komma under 2013 kom inte.

Dagen då den mest smärtsamma refusen kom fanns det inte mycket kvar av Vilse. Ändå gjorde jag något oväntat dagen därpå.

Jag gick på Maxi för att handla till en betaläsarträff som varit bokad sen långt före refusen. Jag gick förbi en flaska av min favoritdricka - Kullamust. Åh, vad vi gillar den hemma hos oss. Det närmaste bubbel vi har. Vi brukar ta till en sådan på nyår eller när nån tar körkort. Högtidliga tillfällen. Gärna den smaksatt med körsbär med kärnan kvar som har en något nötig biton av marsipan.

Utan att blinka plockade jag ner flaskan från hyllan och köpte den. 

Den skulle drickas när telefonsamtalet kom.

När kontraktet skrivits på.

När jag skulle få debutera.

Just den flaskan.

Nu undrar jag stilla, när är det meningen att jag ska korka upp flaskan?

När jag annonserat något viktigt? När omslaget är klart? När det vankas release? När? NÄR?

Tidernas Värsta Refus

... måste väl ändå vara den som kommer efter FEMTON månaders väntan och TRE personliga möten med redaktören och då kommer som ett brev på posten, utan tillstymmelse till ursäkt för tiden det tagit, utan bara är ett standardsvar? "Åh, vad vi önskar att vi hann ge respons på alla spännande historier vi får ta del av." Eller?

Jag tycker nog det.

Och den kom i förrgår.

Jag hurrade och sa: Då är jag fri att göra det här som jag vill.

Uppdateringar

Förutom familj, jobb och julmys ägnar jag mig åt följande:

- omslag till seriens första bok

- tidslinjer

- redigeringsbeslut

- tidsplaner och målsättningar

Vi börjar närma oss en punkt när jag kommer att annonsera saker. Visa upp saker. Avslöja saker. Vi är inte där än, men nyåret bjuder på både det ena och det andra, så mycket kan jag lova.

Idag, när svensklärarsystern och jag skolkade från studiedagen och drog till Gekås med våra yngsta godingar för att inhandla julklappar, passade hon på att coacha mig i bilen eftersom hon går en sådan utbildning i jobbets regi och måste skriva en coachingrapport om ett sådant samtal före fredag och då kom på att det vore fiffigt att först ha ett sådant samtal. Välvillig syster som jag är ställde jag upp och tvingades således säga datum. 

Datum när det ena ska vara klart och när hela ska vara klart.  

Snart har jag målat in mig i ett hörn. 

Snart finns ingen återvändo.

Har till och med betalat en första faktura.

Börjar tro att det här är på riktigt. 

Ska ta mig sjutton debutera nästa år.