Nio gäster runt mitt bord och mat på allas tallrikar. Prat och vänskap och skratt. Lite, lite pirr i magen.
Gästerna var mina betaläsare och efter maten gick jag igenom listan på deras kommentarer. Deras uppgift var att hålla med eller inte hålla med, om det som sades. Det var fantastiskt att vara så många som var insatta i min värld och höra dem diskutera och argumentera. Jag är tacksam för alla synpunkter jag fått på mitt manus och har en liten lista på saker jag vill förbättra och förtydliga ytterligare. Andra saker som de sa behöver jag smälta för att veta hur i all världen jag skulle lösa det.
Det enda jag saknade var väl att få frossa i de bitar av boken som är bra. Nu var inte det deras uppgift, de skulle läsa med kritiska ögon. Ändå kände jag hur mitt hjärta slog nya slag först imorse när jag läste min systers alla Positiva kommentarer, som hon skickade in precis före middagen igår. Hon hade lagt märke till allt det som blivit bättre genom min redigering och hon njöt av hur vissa relationer gestaltas och ger glimtar av en kommande framtid.
Jag kände mig inte det minsta ledsen igår, bara överväldigad av mängden saker att redigera. Jag är glad att jag var förberedd på vilka saker som skulle tas upp eftersom jag hade hört allas åsikter förut. Jag kände väl ett visst mått av missmod inför en uppgift som aldrig tycks bli klar. Att den första bok jag någonsin skrev, vid blott 20 års ålder, tar sådana enorma mängder timmar att redigera och göra om. Och någonstans i de tankarna finns väl frågan om jag överhuvudtaget har den förmåga som krävs för att avsluta detta arbete.
Kvällen avslutades med prat och te. Prat om livet och barn och lite politik och religion. Det blev riktigt sent för trots att alla såg tröttare och tröttare ut, ville vi dröja kvar i varandras sällskap. Jag var helnöjd med kvällen, underbar diskussion och mysigt nattprat med fantastiska människor.
Tom stängde jag dörren när sista gästen gått. Tom gick jag upp för trappan och borstade tänderna. Tom kröp jag ner i sängen.
Jag bestämde mig för, att trots den sena timmen, läsa igenom öppningssidorna till fjärde boken. Jag älskar de sidorna. De osar ny berättelse och nya personer samtidigt som jag får kvittra över lyckan att de är alla sidor jag har, vilket betyder att jag har världens roligaste skrivprocess framför mig. Att flödesskriva ett grovmanus är naturligtvis det bästa som finns.
Till slut somnade jag och sov hårt tills jag bara någon timma senare blev väckt av yngsta barnet. Min oroliga ettåring, som sover dåligt sen jag och min man var bortresta förra helgen. Hon höll mig vaken länge tills hon fick välling. Jag hade ont i hela kroppen som jag får vid sömnbrist och jag var matt och överfull av tankar.
Lillan somnade. Mannen somnade. Tankarna spann vidare. Klockan fyra på natten tänker man inga klara tankar, men ändå kunde jag inte somna om.
Jag försökte komma på lösningar på problemen betaläsarna framställt. Jag försökte argumentera tillbaka när jag inte höll med. Jag kom på saker jag borde sagt som hade förklarat bättre vad det var jag menade. Jag ifrågasatte precis allting jag egentligen tycker. Jag ifrågasatte logik som aldrig varit ologiskt förut. Jag ifrågasatte slutet på fjärde boken som jag egentligen älskar, men som plötsligt kändes helt fel med deras kritiska ögon. Men det var inte det värsta av allt.
Det värsta var att jag fick en önskan jag aldrig haft förut.
Min önskan har alltid varit att bli läst. Jag måste varken bli känd eller rik för att bli lycklig, men läst vill jag bli, eftersom jag vill dela med mig av min värld. Jag vill att den ska få liv och personerna i den en chans att leva i andra människors tankar. Jag tror att berättelsen har ett läsvärde för många fler än bara mig. Så har det alltid sett ut, men plötsligt förändrades det helt och hållet.
Klockan kvart över fyra på morgonen, efter bara några få timmars sömn, önskade jag plötsligt få behålla alltihop för mig själv. Jag ville att berättelsen och världen skulle förbli bara min. Min egen. Så länge som alltihop bara fanns i min idévärld, var det rent och vackert och osvärtat av alla andras åsikter. Då var det enkelt och perfekt. Bara ljust och laddat med en kraft att ge mig lycka som nästan ingenting annat på jorden. Jag ville inte alls dela med mig av fjärde boken längre. Jag ville behålla den för mig, så att åtminstone den skulle då förbli vad den var i mitt huvud.
I dagsljus tonar dessa tankar bort. Jag blir mig själv igen och mina mål ligger lika klara som alltid. Men nattens slutsatser ligger ändå kvar som en påminnelse om hur det kommer bli sen när målen blir verklighet. Det kommer alltid finnas de som förvränger det man sagt till något annat. Det kommer alltid finnas de som inte tycker det är bra, som klagar på att det är gammalmodigt eller långtråkigt eller klagar på bristen i originalitet, trots att jag skapade denna värld helt själv och långt före många andra. Det ger en lite besk smak, men jag tror inte att det kommer kväsa mig.
För denna värld är min värld. Och min passion för dessa personer lyser genom böckerna och jag tror att det finns gott om läsvärde i det.
