Dags att välja förlag

Den tjugoåttonde augusti 2012 klockan 21:44 blev jag klar med mitt manus. Klar.

KLAR.

Först skickade jag ett meddelande till min lillasyster att jag var klar och när hon inte svarade ett till min andra syster. Sen ringde jag min lillasyster och ylade och studsade. Jag la på och läste, log och strålade. Det här är bra.

Ni förstår att jag känner det redan som att jag segrat. Inget förlag har beslutat ge ut den här boken, men jag känner mig redan som att jag vunnit en vinst, eftersom jag lyckats med mitt mål. Boken är förnyad. Den bär. Den är f a n t a s t i s k. Nu kan alla förlag få ha sina subjektiva åsikter om det här manuset, för jag har lyckats med min del. Jag är nöjd. Manuset förtjänar att bli en bok av papper och trycksvärta som landar i ungdomars händer.

När jag sa det till min lillasyster, sa att jag redan nått min seger sa hon:

- Det märks på dig och det märks på din bok.

Hur belönar man en människa för så vänliga ord?

Nu ska jag läsa igenom alltihop i sin helhet. Till helgen ska jag fara hela vägen till Stockholm (från Göteborg) och gå på Debutantbloggens picnic (längtar!) och nästa vecka ska jag unna mig att läsa någon roman, antagligen blir det någon av debutanternas.

Sen ska jag välja förlag och trycka på "skriv ut." 

Lyckos det förlag som blir valt. *ler*

Vad varje kungadöme behöver

Vid mitt skrivbord har jag skapat mig ett kungadöme. Det är en vacker plats med strålande slott, mäktiga magiker och flygande riddjur. Det är en plats där jag kan gömma mig, där mitt hjärta alltid slår lyckliga slag, men samtidigt en plats som ständigt utmanar mig och tvingar mig att bli bättre på att styra mitt kungadöme.

Nu borde landet blomstra, ty den som regerar har äntligen fått något efterlängtat.

En ny, bekväm stol att sitta på medan händerna väver berättelser av det allra finaste sagostoft.

Mina sagors tron.

Framsteg

Loggboken rapporterar: Dra mig baklänges! Som jag skriver!

Matrosen högst upp i masten ropar avlägset att målet är i sikte. Håll stadig kurs nu och ta in henne lugnt och fint, kapten. Håll ut. En kort distans kvar, det är allt.

Att våga

Den stora frågan nu är om jag vågar hoppa utan att titta.

Jag har fem kapitel kvar att skriva om och jag har en lista på min anslagstavla med en tydlig kapitelöversikt med namnet Vad jag vill behålla. När jag stirrar och stirrar på min kapitelöversikt får jag idéer på hur jag kan dela in kapitlen annorlunda för att det bara ska bli fyra kapitel och det därmed går lite fortare för läsaren att komma in till äventyren. Lite, lite kortare upptakt.

Den stora frågan nu är alltså om jag bara ska sätta mig och skriva efter mina idéer, utan att ens titta på den gamla texten. Bara köra på. Om jag gör det, kommer jag sakna något från originalet, någon replik eller scen som bara försvann? Eller blir det faktiskt bättre så här?

Under den tidigare omskrivningen har jag skrivit nytt, läst det gamla, skrivit om, fogat in. Men nu överväger jag alltså att inte göra det. Bara skriva nytt och foga in det som jag vill ha, inte titta på allt det som försvinner, som kanske, kanske inte behövs för att bygga den här inledningen, den här svåra, svåra inledningen när jag ska presentera ett stort persongalleri och en helt ny, magiskt värld.

Vågar jag hoppa?

Deadline

Vill bara säga att jag tar det här med min egna deadline på allra största allvar. Jag ska vara klar om tre veckor.

Varför?

För det känns bra att lära sig leverera under tidspress. För att det börjar bli dags att närma sig Förlagsmonstret. För att min marknadsföringssvåger har idéer och när det kommer till honom gäller det att smida medan järnet är varmt. 

Om tre veckor ska jag eventuellt till Stockholm för att gå på Debutantpicknick och träffa andra aspirerande/lyckade författare. Då vill jag vara klar, bara för att det skulle kännas så bra.

Sen har vi det här med betaläsare. 

Jag måste säga att jag känner inte samma press som jag gjorde för ett år sedan att ha en massa folk som tycker saker. Det här manuset bär nu, det BÄR verkligen och jag har gjort mitt yttersta. Sen finns det alltid saker att slipa på och redigera när man väl har ett förlag att jobba mot, men jag känner att jag står på mina egna fötter och har nått mina egna mål.

Jag vill att någon läser boken som inte läst den förut som kan säga om jag avslöjar för mycket för tidigt. Jag vill att min syster plöjer den och säger att berättarrösten är som den ska och jag vill att min älskade T korrläser och synpunktar.

Sen ska här klistras frimärken. I mängder!

*mot dokumentet* 

Pinsamt erkännande

I en vecka har jag skrivit på början av manus. I en vecka har jag likt en ko tuggat samma gräs om och om igen, blind för min text, osäker på om första kapitlet bär eller inte.

Så sätter jag igång med kapitel två och tar mig runt på lite roligare mark med några nya småsaker som skulle få komma med. Det kändes ju bra. Men det skulle bli ack så mycket bättre.

För plötsligt träffar huvudpersonen honom. Han gör entré och läsaren får för första gången en bild av vem han är. Och genast blev skrivandet en fröjd och jag gick och la mig alldeles för sent med ett nyförälskat leende i ansiktet.

Så det är lika bra att jag erkänner. Jag är kär i den här berättelsen och jag älskar honom precis lika mycket som hon gör (eller åtminstone kommer att göra om tjugo år.)

Hoppas min underbara man kan ha överseende med det.

*motstår frestelsen att posta en bild på hur han kan tänkas se ut*

Långa pass

Fördelen med att sitta och skriva långa pass är att man får mycket gjort och ser att arbetet fortskrider. Nackdelen är att man kan få ont i kroppen.

Det är ju bra att ställa sig upp ibland och skutta runt eller hämta fler mandelskorpor. Men jag börjar inse att min man har rätt när han säger att jag skulle behöva en annan stol.

Faktiskt har jag kommit fram till att min stol är under all kritik och hela källan till att min svanskota bråkar med mig. Så kan vi inte ha det, hur ska då manus bli klart? (antagligen genom att jag sitter på den ändå, som jag gör just nu).

Med regnet som ursäkt utflyktade vi till Ikea, jag och yngsta barnen. Småland, köttbullar och lek till barnen och en liten tur runt grejerna till mamma.

Jag måste säga att det är svårt. Jag vill så gärna tänka estetiskt i första hand, köpa en fiiiin stol som jag blir lycklig i hjärtat av att se, men skrivandet kanske blir gladare av en bekväm stol så jag gjorde mitt bästa för att hitta en som hade både ock, men det är fortfarande svårt. Kommer det räcka att sitta i den och tycka att den är mjuk och gungar skönt eller är det snarare hur jag sitter lutad över skrivbordet (istället för bakåtlutad mot ryggstödet) som är problemet? Behöver jag nytt tangentbord istället? Både stol och tangentbord? Nytt skrivbord? Fy vad svårt.

Om min man fick bestämma skulle jag få en gigantisk monitor, mjukt tangentbord och en hög, gungande kontorsstol i läder och sen kunde jag sitta bekvämt tillbakalutad men ändå se mitt manus tack vare den stora monitorn.

Men om en sådan monitor skulle belamra mitt skrivbord skulle man inte se alla tavlor, citat och bilder som täcker väggen bakom min laptop.

Ni hör ju. Jag är hopplös.

Komplimang

Jag har en god vän som är det närmaste jag har till författarkollega. Han är en drömmare med smak för ord och episka berättelser som arbetat som programmerare för att försörja familjen men skapat konst vid sidan av. Nu har han lagt om och ägnar sig åt en hel del illustrationer, men i egenskap av gammal skribent är hans råd värdefulla och han är en av de få som jag umgås med som faktiskt förstår vad jag pratar om av egen erfarenhet.

Den här veckan har vi kommit att tala om miljö kontra karaktärer. Det är ett ständigt återkommande tema i våra konversationer eftersom han (i egenskap av illustratör) älskar att beskriva landskap medan jag har en förkärlek för konversationer. 

Hursomhelst, jag kom att citera Varg Gyllanders kloka visdomsord om att inte sitta ner och vänta på gudomlig inspiration utan mycket av skrivandet handlar om att bara göra det.

Då skriver han (på engelska då han är från Kanada): This is the first rule of illustration. If I don't feel like painting, too bad. I have a client waiting, a deadline, and there is no option to sit and wait to feel inspired. I used to think this would take the magic out of creating paintings, but it has created the opposite --- it gives me a very powerful need to come up with inspiration when it's needed, rather than when it wants to come along. So I definitely will say huzzah for you, whenever you don't feel like writing but still do. That is the mark of a writer --- to write!

Har smålett åt detta till och från idag. Känns extra bra när Debutantbloggen talar om alla manus i byrålådor, alla refuseringar och brustna drömmar och att statistiken talar emot mig - de flesta författaraspiranter misslyckas.

Men inte jag väl? 

Jag tror inte det.