Jul i Vilsehuset

Men ni vet.

Maken kör stan runt i jakt på mer tejp då den nyinköpta julpysslats slut av dotter.
Jag sitter på golvet vid granen och rimmar mig fnissig.
På övervåningen ligger tre barn och skruvar sig utan att somna, trots sen timme.

Det är dan före dan.

Rösta på Ljus som varit dolt

Tidningen Vi Läser utser årets bästa ungdomsbok. Om man gillade Ljus som varit dolt skulle man kunna gå in och rösta på den. Om man skrollar ner lite till höger. 

Då kanske författaren skulle bli så glad att hon börjar redigera tvåan i lite snabbare takt.

Mhm.

Ett hjärta fullt

Andra boken i serien, I levande mörker, är fantastisk. Jag tänker slå fast det här och nu.

I levande mörker tänjer svåra frågor till sin gräns, frågor som bara nosades på i ettan.

I levande mörker står för kärnan i hela serien. Vad som måste övervinnas och hur.

I levande mörker bygger vidare på relationer som bara hann introduceras i ettan. 

I levande mörker kommer få dig att skratta högt åt dråpligheter.

I levande mörker kommer få dig att krypa ihop. Rädd. 

I levande mörker kommer få dig att bli irriterad på Lianne, historiens mest trögfattade halvhäxa.

I levande mörker överraskar från kapitel 1. Nytt har hänt redan innan boken börjar.
I levande mörker får vi följa en ny underdogs resa mot förnyad respekt.

I levande mörker går djupt. På alla fronter, samtidigt.

I levande mörker är boken som introducerar två av mina personliga favoritkaraktärer i serien (och ni trodde persongalleriet var fullt!). Här möter läsaren häxor som kommer att få nyckelroller senare.

I levande mörker utspelar sig på fler plan än ettan, i flera parallellhandlingar. 

I levande mörker låter karaktärer som förut tycktes statiska, bli ack så dynamiska. Folk växer. Gör misstag. Blir flera meter modigare.

I levande mörker innehåller mycket mer romans än ettan och då pratar jag inte bara om det som ni tror att jag pratar om. Kan tyvärr inte säga mer än så. 

I levande mörker är helt, ljuvligt, sagolikt lysande.

Jag har blivit sågad. Jag har blivit hyllad. Jag har gömt mig och jag har rest mig och gömt mig igen. Men när jag idag beundrar tavlorna som snart ska förvandlas till andra bokens omslag, lyssnar på låtar som varit ledstjärnor för mina karaktärer i många år och tänker på framförallt en nyckelperson som mitt hjärta ömmar för, men som jag ändå låter lida långt mer än någon annan i serien, känner jag mitt hjärta fyllas. Av godhet. Tilltro. Stolthet. Längtan.

Ni kanske tycker jag skryter. Ni kanske tror jag bara marknadsför. Ni får tro vilket ni vill. Själv ville jag bara skriva av mig och jag får det, för det här är min blogg och jag har skrivit på den här boken i många år. Jag säger inte att boken inte har brister, men just nu fokuserar jag inte på dem.

Helst av allt vill jag posta bilden på skådespelaren som för mig representerar denna nya karaktär, men jag håller mig hårt och nöjer mig med att låta er lyssna på hans låt. Eller ja. Delar av den är hans, delar någon annans. Kan vara så att de inte gillar varann. Det låter jag vara osagt.

Fast helgen var bra. Riktigt bra. Det var den.

Allt jag vill göra är att sluta gå till jobbet, bädda in mig i tjocka täcken, köra ett långvarande Twilightmaraton och äta min lillasysters kakor som är det godaste som bakas i någon värld. Är det så mycket begärt?

Kan vara så att det är mörkt ute.

Kan vara så att man blivit sågad.

Kan finnas ångest inuti som inte lindras av någonting. Inte fanmejlen, inte vänners beröm. No nothing.

Istället såg jag en film igårkväll som fick mig att gråta 87% av speltiden. 20% av det var fulgråt. Det var en rätt B-ig film på Netflix med sisådär skådespelarinsatser på vissa håll och sisådär klippning. Nåt var oproffsigt och jag har svårt att sätta fingret på det, men den var ganska perfekt ändå. Jag mår bra av att gråta av mig och dessutom hade den ett hemskt fint budskap om tro som inte satt helt fel. Tro är som bekant motsatsen till tvivel.

Hela den sorgliga filmtittningen ledde i alla fall till att jag började tänka på mina barn och min riktning i livet och hittade på världens bästa julklapp som sen höll mig vaken alldeles för länge. Den ledde faktiskt till positiv energi. Att ångesten börjar om nu beror antagligen mest på sömnbristen.

Annars är sågningens största missöde att jag oroar mig för min deadline. Jag har ju satt datum nu för nästa boksläpp och det är långt tidigare än jag först tänkt mig. Sålänge som denna ångest härjar kan jag inte skriva eller ens titta på mitt älskade manus för jag vet att hur jag än böjer mig kommer det inte duga åt denna enda människa vars ord hamrar runt. 

Det borde inte spela någon roll. Jag har så många som väntar på tvåan, såååå många. Och jag älskar den. Dottern älskar den. Betaläsarna älskar den.

Men ... 

Eller jag menar så det så.

Då vet man hur långt tillbaka det går

Inte på det offentliga boksläppet, men på efterfesten med vännerna, kunde man höra mig säga följande ord:

- Ingen av er är med i boken. Bara så ni vet. Ingen karaktär är baserad på nån, utan allt och alla kommer från mig. Jag är samtliga personer i boken.

Jag hade ett stort behov av att klargöra det. En släng av debutantsjuka kanske, kalla det vad ni vill, men det fanns de bland gästerna som uttryckte en viss lättnad över mitt uttalande.

Ikväll hade jag en gammal kompis hemma för att se på Steel Magnolias. Förr såg jag den alltid en gång om året, som en gratis sorts terapi, men nu var det alldeles för längesen och när den dök upp på Netflix häromveckan var saken biff. Kära S kom över. S som var ett enda stort varmt skratt i mitt veliga, pubertala och tonåriga liv, som gifte sig och försvann till Norge för 13-14 år sen och nu återvänt hem. Hon kom hit och vi skrattade som hyneor till Sally Field, Dolly Parton och de andra, tills vi lipade som små grisar. Eller ja. Jag lipade. S kippade lite efter andan bara. Sen snöt jag mig, hon dukade undan teet och vi pratade lite för länge.

Jag nämnde författarbesöket som jag ska göra imorgon (mer om det på Debutantbloggen på torsdag) och hon - som lovprisat boken sen hon läste ut den för någon månad sedan - hajade till och sa något hon tänkt på, men glömt.

- Men du, han den där läraren ... Han. I boken. Du sa ju att ingen i boken var baserad på nån, men var inte han ändå ...

Och där började jag asgarva.

För hon har helt rätt. Han är den enda som är baserad på nån.

Och det faktum att hon såg det, tar jag som en komplimang.

Så länge har vi känt varandra.

Surrealistiskt

På bordet i skolans bibliotek låg de nyligen anlända böckerna. Pinfärska från Adlibris. Stora högar. Matteböcker, The Fault in our stars i klassuppsättning. Två högar med En man som heter Ove som jag beställt till min etta eftersom man i svenska som andraspråk ska läsa svenska böcker med svenska referensramar och jag inte kan tänka mig en bättre eller mer lättläst bok att diskutera allmänmänskliga perspektiv kring, med elever som inte är så jättebra på svenska än.

Och så nya läroboken förstås. Två högar med den dyra, blanka läroboken som jag fått förtroendet av verksamhetschefen att välja ut och köpa in till skolan eftersom vi inte har haft något vettigt material i svenska som andraspråk. Alls. Äntligen hade den kommit och nu ska den förenkla mitt liv och underlätta elevernas studier.

Lycklig tog jag med klassen ner till biblioteket. Jag har fyra elevgrupper som alla är härliga att undervisa på sitt sätt, men jag tänker inte sticka under stol med att jag är hemskt förtjust i den här klassen. Mina ettor som är så unga och ändå har sett så mycket. De kommer till Sverige med tungt bagage och de tillfällen när jag fått blicka in i deras erfarenheter har påverkat mig mer än de tror. Dessutom är de allihop lika skärpta, motiverade, snygga, glada och i många fall förvånansvärt trygga. Vi har tokroligt ihop. 

Väl nere i biblioteket visade jag dem till bordet med alla nya böcker. Jag visade läroboken som de skulle checka ut idag och jag visade Ove som vi ska läsa om några veckor i världens smartaste temagrej som jag hittat på. Jag gjorde mitt bästa för att inte snegla på de två högarna med den rysligt bekanta framsidan som också låg på samma bord. Den med röd rygg.

"Men det är här ju din bok!" sa en av grabbarna och plockade upp den från bordet. Nästa man likadant. De kikade på framsidan, den ena kommenterade på författarbilden medan den andra började läsa baksidan.

Där står jag. Mina glada grabbar kollar in min bok. Som skolan köpt tio ex av. Två separata världar möts. Jag hade skrivit på morgonen före jobbet, men det var inget som jag pratade om när jag väl kom dit.

"Kan vi inte läsa den här istället?" tyckte killarna och log med varma, svarta ögon.

"Nej", sa jag snabbt.

De skrattade.

Sen lånade vi läroböcker och gick tillbaka upp där vi lärde oss vad en tes är och hur man skriver en argumenterade text. På ett bord en trappa ner låg tio Lianne staplade på varann.

Surrealistiskt.

Addendum

Jag tror inte ni förstår hur lättad jag var igårkväll, men ååh. Så lättad!

På Debutantbloggen skriver jag idag om en ny vändning i bok3 i Berättelsen om Lianne. Jag har skrivit ganska många sidor på denna vändning men jag har säkert tre gånger så mycket kvar. Det är en ordentlig smäll, om vi säger så.

I ett par veckor har jag burit på detta nya alldeles själv. En sådan märklig känsla. Böckerna har funnits i så många år och samtalen med alfa- och betaläsare har varit många. Allt har ju legat klart. Alla vet allt om allt. Tills nu. Något är bara mitt igen och har varit det i över ett halvår. Något helt nytt som ingen vet om är på väg ut ur mig och bokens hjältar är ... förtvivlade, rent ut sagt.

Men igår var lillasyster här. Jag visade Seans ritningar på det beryktade omslaget till tvåan, jag visade läsarbrev och allt annat som uppfyllde mig. Vi pratade om annat också förstås. Men sen. Sen kunde jag inte hålla mig. Jag läste mina sidor högt för den stackarn. Hon kastades rakt in i mitten/slutet av bok3 och en händelseutveckling som var sprillans ny. Barn lekte på en annan våning och ibland i samma rum som oss, men vi var inte där. Vi var på Kändo Slott.

Sen pratade vi. Dryftade varje liten aspekt av vad det här nya har för konsekvenser för fjärde boken och var rörande överens om att ingenting behöver skrivas om i Fyran pga av detta: det nya bara förstärker och fördjupar det som redan finns.

Jag är så lättad! Jag flyger på moln. Om jag skulle gå och dö nu, finns det någon vet vad jag hade för planer för det som inte är utgivet än. Så. Himla. Tryggt!

Dessutom har lillasystern godkänt det hemska. Grön gubbe och stora tummen upp.

Vilse Förlag slår upp portarna

Nu öppnar Vilse Förlag portarna för lektörsuppdrag!

Ditt skönlitterära manus får en noggrann genomläsning med gedigna kommentarer inom områden som språk, karaktärisering och berättande. En lektörsläsning kostar 4000 kr inkl moms, men nu under november erbjuds 30% rabatt. 

Jag som läser ditt manus har bred utbildning inom språk och litteraturvetenskap samt erfarenhet av textbearbetning inom olika områden. Jag kan vara det öga som din text behöver för att växa ytterligare. Jag visar vad du gör rätt och kan utveckla samt vad som brister och kan förbättras. 

Vid intresse hör av dig till hanna @ lianne.se

Det som värmer allra mest

Trots dunderförkylning tog jag mig till systerns fest för att, ja, hon fyllde 30. Och det gör hon bara en gång. Och hon är min lillasyster, den sista att fylla 30, och hon har väntat länge på det. Och jag älskar henne så mycket att jag till och med pysslat för hennes skull, jag som avskyr att pyssla. 

Jag står och förser mig av osten. Gäster som anlänt lite senare tar mat. Någon smyger upp bakom, lägger armen om mig och viskar: Hur mycket ska du ha för att jag ska få läsa tvåan nu?

Jag vänder mig om och skrattar. Det är systerns käraste vän Herr S. Herr S håller på att läsa Ljus som varit dolt och är så full av tankar att han sprutar ur sig. 

Först måste han peka på mig och säga "Fy, dig!" för det som hänt i boken som inte fick hända. Sen måste han säga att han aldrig läst en bok med så trovärdiga karaktärer. 

Det faktum att det är den vanligaste kommentaren jag får, är ett själens balsam. Dessa häxor som är så verkliga för mig, framgår alltså som verkliga även för andra.

Sen kommer Herr S mest engagerade åsikt: han berömmer Iam. Iam är trovärdig, Iams utveckling genom boken inspirerar honom så till den grad att han berättar hur han använt det som butikschef på sina anställda (!). Sist men inte minst älskar han Iams bröder, för att de är verkliga, för att han känner sig hemma med dem.

Herr S själv har fyra bröder och inga systrar. 

Jag har bara en bror.

Ändå tycker Herr S att min gestaltning av en familj med bara pojkar är trovärdig.

Jo. Kan vara den läsarreaktion som värmt allra mest. 

Så här långt.

lianne.se

Ni kikar väl in på lianne.se ibland? Seriens samlade hemsida med massor av spännande att läsa, se och lyssna på. Den uppdateras också. Oftare än Vilse.

Idag till exempel tipsar lianne.se om att man kan enkelt kan rösta på Ljus som varit dolt i Bokjuryn eller bara skriva att man tycker om den. 

Kika in här, vettja. Lianne.se som sagt. Det är där det händer.

Förvirrande ungdomsfilmer

Man är ju svensklärare på gymnasiet. Man vill ju hänga med. Så man läser Fault in our stars och ser på Divergent på fredagkväll.

Och blir förvirrad.

Varför hånglar tjejen med sin egen bror?

Augustus/Caleb och Hazel Grace/Tris

Pojkvän/flickvän i ena filmen och bror/syster i andra.
Och filmerna kom ut samma år.

Till samma målgrupp.

Svävar än

Väger upp mitt minst lästa inlägg på Debutantbloggen med en notis här som avslöjar att jag tappat all sans och alla tidsbegrepp och beslutat mig för att börja skriva scener som är några av de mest smärtsamma i hela serien. 

Den nya vändningen i trean ska få möta papper och kläs i ord. 

Långsamt.

Aldrig har vi mött våra hjältar i större misströstan.

Tvivel gör mer ont än sorg.

Uppdatering: Det blev 900 sagolika ord och sen blev klockan ett. Nu hoppas jag Lianne låter mig vila.

Så. Himla. Duktig.

Äldsta dottern har en bästis som är ett par år äldre än henne. Vi kan kalla bästisen för I. I har hejat hela sommaren åt varje framsteg med bokvideo och omslag och troget väntat på boksläppet för att få läsa själv. I har tagit för självklart att hon kommer älska Ljus som varit dolt eftersom hennes bästis gör det.

Nu håller hon på att läsa. I måndags kom hon hem och visade en datorgjord faktapresentation som hon ska visa i skolan när den är klar. (Den är inte klar eftersom hon inte läst hela boken än.)

Idag kom hon hit och sa: "Hanna, nu vet jag äntligen vad Tellum är! Onkel Elli berättade om paraden på Jonnadagen!"

Hjärtat stannade till. Huvudet tänkte: Det heter inte Tellum, utan Telum och onkeln heter inte Elli, utan Eli.

Men munnen höll tyst. Munnen log och sa: "Åh, vad roligt!" Sen pilade I upp på övervåningen, med sin läsarbild av boken och världen intakt, utan min klåfingriga inblandning.

Duktigt, va?

Fast tydligen inte så duktig att jag behöll det helt för mig själv.

Antagligen betyder det att vi har en hit på våra händer

4åringen får se the line drawing (steget som kommer efter skisser, men före det färdiga omslaget) till framsidan på andra boken.

4åring: Mamma, kan du läsa den boken för mig?

Jag: Men den är för stora barn.

4åring: Är den farlig?

Jag: Ja, ganska farlig.

Jag berättar vad varelserna och personerna heter och hon kan inte ta ögonen från bilden.

4åring: Men mamma, snälla, kan du läsa boken för mig?

Jag: Men den är ju för stora barn.

4åring: Men får jag se boken?

Jag: Den är inte färdig. Jag håller på att skriva den och jobba med den.

4åring: På din bokmässa?

Jag: Just det.

Klart jag jobbar med den på bokmässan. Vad gör man annars på en bokmässa?

Öppet brev till Hanna 13 år

I somras blev jag kontaktad av en tjej som skriver. En driven tjej på tretton år som skriver böcker i långa fanstastik-serier. Hon var på jakt efter en författarmentor och jag är lika glad för hennes brev som jag är imponerad av hennes skrivande. Att hålla kontakten med henne (om än inte i den utsträckning som jag hade önskat då livet varit på tok för körigt sista månaden med boksläpp och nytt jobb) har varit en god påminnelse om att det bor en trettonåring i oss alla.

Minns ni er trettonåring? Minns ni vad trettonåringen drömde om?

Jag minns min alltför för väl, fastän det var exakt tjugo år sedan som jag var där. Att brevväxla med min unga författarvän, gav mig idén att skriva ett brev till mig själv. Håll till godo, eller vänta tills en annan dag när jag orkar skriva nåt vettigt om bokmässan.

Kära trettonåriga Hanna,

Det är jag, Hanna, tjugo år senare. Kan du föreställa dig mig, långt fram i tiden, med kort hår och hål i öronen (jag vet, galet!), skäggig man och tre rysligt söta barn? Jag vet att du kan, och jag vet att det är en bild du lever på många dagar. Tjugo år har gått, men jag minns dig klart och tydligt.

Jag vet att du sitter där i ditt fönster och suckar. Jag vet att du trivs på din cykel där dina tankar kan spinna lika snabbt som hjulen på väg till skolan. För i dagdrömmen är du inte på väg dit som elev, utan som lärare. Du drömmer att du redan blivit som mig, och jag kan känna ekot av din längtan när jag träffar mina elever. Jag lovar att jag njuter å dina vägnar.

Men låt mig skänka ett litet ord av tröst: tretton var tonårens värsta år. Det blev bättre sen. Mycket bättre. Folk kommer sluta skriva glåpord på ditt skåp och du kommer att få vänner. Skiten kommer att gå över, liksom all skit alltid gör. Det tar bara olika lång tid från gång till gång.

Under tiden råder jag dig till att fortsätta med det som du gör helst: skriva, läsa och dagdrömma. Skäms inte över det som är du, för jag kan lova att det har förändrats mycket mindre än du tror, trots de år som skiljer oss åt. Fortsätt med dina stora tankar och dina många ord (visserligen för många, det litar jag på att du märker senare). Jag vet att du dagligen brukar din fantasi och din språkliga förmåga och det vill jag tacka för. Jag hade inte kommit hit annars.

Men ordströmmen som leder dig till pennan under sena kvällar, och texterna som sedan tvingar dig ut ur det där lilla rummet du bor i, och in i systerns för att läsa hemligheterna högt, inbyltade i var sitt nattlinne, de ger så mycket mer än en begynnande färdighet.

De ger dig styrka och självkänsla. De är ett själens verktyg som ökar din inlevelseförmåga och kreativitet. Du växer när du smyger genom dörrar bara du kan se. Så snälla. Fortsätt. Vad folk än säger, vad folk än tycker om resultatet och hur underliga dörrarna än är.

Ibland kommer din inlevelseförmåga att vara en svaghet. Du blir lättskrämd, du fulgråter och känner för mycket och för intensivt. Du inser att du inte kan rädda hela världen och insikten gör ont, för att du känner.

Men lyssna på mig nu: det är inte fel att känna. Dina känslor är ditt skrivandes största redskap, näst efter pennan (eller datorn. Jag är ledsen att behöva krossa dina föreställningar, men jag skriver inte böcker på skrivmaskin fastän du svor att jag skulle. Förlåt.) Dessa svindlande känslor leder dig till ord som inte bara är ditt eget stärkande te, utan också kan komma att beröra andra och det är faktiskt det finaste av allt.

Så fortsätt dröm dina stora drömmar om sålda böcker, ett yrke och en egen familj, för tro det eller ej, men jag traskar runt i lummiga herrgårdar här borta på min ände, byggt av det som hos dig bara är luftslott.

Du kanske rynkar näsan åt mig. Du svajar mycket. Du önskar att du var äldre. Att folk lyssnade, tog dig och dina rimmande dikter på allvar. Hälsa dem att skapande har ingen ålder och den som planerar att skriva böcker faktiskt måste börja någonstans.

Och till alla de som säger att du är ful och spottar på din cykelsadel när det är minusgrader: de har fel. Så fel. Sanningen är att du äger bruden.

Så sträck på dig!
Hanna, 33.

(Och du, du vet leken du delar med lillsyrran? Om häxorna? Fortsätt för allt i världen med den! Nej, du blir aldrig för gammal.)

PS. Du kommer inte att gifta dig med en italienare. Sorry.

Indiehjärtat

Indiefenomenet inom de två brancherna musik och böcker har berörts förut på Vilse, men nu måste jag säga något igen eftersom vi såg filmen Begin again i helgen.

Begin again handlar om Mark Ruffalo, som byggt ett skivbolag från grunden men nu blir sparkad från sitt eget företag på grund av en mycket ohälsosam konsumtion av alkohol (det är så illa att man tror hans ska dö av förgiftning eller leverskador vilken sekund som helst första halvan av filmen). Han ligger på botten när filmen börjar, men eftersom det här är en feelgoodfilm står han upprätt när filmen är slut och detta till stor del på grund av att han träffar Kiera Knightly och tillsammans gör de en skiva, indie stile.

Musiken är underbar, Kiera Knightly sjunger så bra att jag var säker på att det var voiceover (tills jag efter halva filmen kollade upp det, men det var hon själv) och sen är filmen ovanlig för att där finns knappt nån puss i hela filmen. Varken maken eller jag var sålda på kompositionen (tror den hade vunnit på ett regelrätt, kronologiskt berättande faktiskt), men ändå satt jag där med tusen tankar i mitt huvud till följd av denna mysiga berättelse.

Här är två: 

Min vän Elin borde spela in en skiva. Jag kände att Kiera Knightly försökte vara så lik Elin hon bara kunde filmen igenom, med håret och tofsen och snygga kläderna och gitarren och magiska låtskrivartalangen. Så allt Elin behöver är rimligtvis en Mark Ruffalo och sen kan hon spela in en skiva på Stockholms gator! Ja!

Magin i att göra något eget. Kiera Knightlys karaktär förstår inte andra musiker i filmen som låter skivbolag göra om deras låtar i nya arrangemang som gör låtarna till hitlåtar, och när hon säger så i filmen ("Why would you do that?") är jag säker på att alla tittare håller med henne. De håller på hennes integritet och respekterar hennes beslut att behålla sitt sound i sina låtar så som hon vill ha det.

Och jag måste ställa frågan igen: kunde det vara likadant med indieförfattare? Kunde det finnas respekt för beslutet att inte låta någon förvandla ens verk till något annat som förlaget trodde låg i tiden eller liknande, eftersom man hellre behöll verkets själ och var säker på att den skulle beröra folk?

För det måste jag säga. Två veckor (tre?) efter release, och läsarkommentarerna trillar in. Folk tycker verkligen, verkligen om Lianne. Hon berör dem. De säger att boken är smittsam, att tvåan inte kan komma fort nog, att jag fångat det tolvåriga perspektivet perfekt.

Mm. Jag nickar åt Kiera och känner indiehjärtat klappa.

Känslan i magen

Nu. Nu börjar den bubbla igen. Skrivarkänslan i magen. Den kommer att förflytta sig till nacken innan dagen är slut, och när jag går och lägger mig kommer jag ha ny text att beundra och sucka över.
För ska jag vara ärlig så redigeras det inte så mycket. Det har varit väldigt fullt upp med boksläpp, nytt jobb och bokmässa. Allt jag gör, är högläsa andra boken för tioåringen och ta bort ord ur dokumentet medan jag läser. Då och så säger jag: jag läser inte det här för det kommer jag nog ta bort." Hon har ju redan läst boken en gång, så det känns okej att göra så. Hon vill bara väldigt gärna läsa den igen eftersom hon läst ut ettan för andra gången.

Men de där två scenerna som jag funderat på att baka ihop. Imorse började tankarna smyga in på nya banor på hur det kunde göras. Eftersom min man inte är hemma ikväll har jag föresatt mig ett första, riktigt skrivarpass, och kände pressen från det beslutet att faktiskt åstadkomma något. Men vad? Det är så himla tradigt att börja med att riva upp och piffa till. Vill ju skriva nytt.

Jag satte mig vid pianot efter frukost (ja, jag är ledig på fredagar!) och spelade sången nr1 från spellistan från tio år sedan - den som jag lyssnade på allra mest när jag först skrev andra boken. 

Det visade sig vara ett mycket bra beslut. En timma senare hade idén till den nya scenen fötts, den som skulle ersätta det ena. Skriva nytt! HURRA. När nya scenen är skriven, kommer ordpilleriet att locka mer. Det vet jag.

Så ser ni mig i sociala medier efter kl 21 ikväll så är det okej att ge mig smisk på fingrarna. Jag har en SCEN att skriva, och den fyller dessutom minst TRE funktioner i storyn.

*ler* 

(Undrar ni hur jag jag lova utgivning till våren när jag inte kommit igång på riktigt än? Lätt. Jag skrev om boken förra året.  I grunden. Det är bara början som behöver justeras. Hela andra halvan är redan p e r f e k t.)

Och, och, ser ni att jag skapat en ny etikett?! Det är på riktigt nu! Medan ni läser LSVD tar jag sikte på lansering av nästa.

Nyheter

Minns ni när jag sa, i början av året, att när mitt år på Debutantbloggen var slut, skulle jag börja blogga som vanligt på Vilse igen? I all hemlighet är jag lite rädd att det inte kommer bli så. Vilse betyder så mycket och har varit en stor del i att jag kommer stå på mässan nästa vecka med min alldeles egna bok till försäljning. Jag kan inte lämna Vilse.

Men jag tänker inte gråta i förväg. Jag tänkte egentligen bara säga att jag just öppnat för kommentarer inne på lianne.se OCH bloggat om mitt möte ikväll med Sean. Ni vet, Sean McMullin, min illustratör. Jag har sån tur som har honom att måla det jag tänker. 

Ni hittar inlägget här, men det finns massor av smått och gott därinne. Rena rama godisbutiken.

Det händer grejer hela tiden

Boksläppet ur mina drömmar har ägt rum. Man ger mig ett helt uppslag i lokaltidningen. Jag intervjuas i Sveriges Radio. Dessutom ligger det en spännande länk uppe på metro.se som tipsar om en monter på bokmässan som ni bara inte får missa.

Sånt här brukar inte hända mig.

Då är det skönt att då och då sjunka ner i redigeringen av Del II i Berättelsen om Lianne. Det är skönt att ha möten med illustratören och utbrista "Sean, you are a genius!" när han kommer på något riktigt smart. Djupdyka i perspektiv och vinklar för att framsidan ska bli helt rätt.

Fast ska jag vara ärlig är det baksidan som ger mig allra mest pirr. Jag tror vi kommer behöva ställa upp två blädderex till tvåan varje gång den ska synas: en med baksidan fram och en med framsidan fram. Två makalösa bilder.

Och så var det bara fyra dagar kvar

Boksläpp på lördag. 

För att räkna ner till boksläppet kör Vilse Förlag tweetbok varje dag under veckan. Citat ur boken twittras och läggs på Facebook och det är så mycket lättare att välja citat till Facebook där jag inte är begränsad till 140 tecken (inkl hashtag! Hur tänkte twitter där?). 

Det var roligt att plocka citat. På sängkanten satt jag med mitt provtryck - det ex av boken som är mitt - och bläddrade från den ena idén till den andra. Kanske något härifrån? Och jag vet, den här meningen! Den känslan. Hålla min bok i handen och plocka russin ur dess saftiga innanmäte.

För något händer med meningar när de slits ur sitt sammanhang. En del blir sämre, andra bättre. En del försvinner i sin textmassa och skiner bättre utan sina grannar. Andra inser jag säger väldigt mycket om boken eller världen, om man tänker efter. 

Naturligtvis valde jag ut för många. Vad gör man då, om inte skicka listan till alfaläsarna? Lillasystern svarade med: Nu har jag stirrat en lång stund och jag kan inte ta bort NÅN! Svensklärarsystern (tillika designersystern som tillbringar all ledig, vaken tid med att få klart releaseklänningen) var sakligare, men hon valde inte alltid samma som jag kanske hade gjort, om jag hade kunnat välja.

Boksläpp på lördag. Min Lianne ger sig ut för att möta er. Var snälla mot henne. Hon är faktiskt bara tolv.