Ny deadline och röda flaggor

Sportlovsutmaningen gav mycket god effekt! Med liten influensa på det som innebar extra skrivtid är maskineriet igång lagom till att nya jobbet inte tar alla vaken tanketid utan bara tanketid under arbetstid.

Alltså har vi ny deadline sista mars för färdigt grovmanus. Då har jag fortfarande våren på mig att redigera språåååket och flytta några scener hit och dit och sen blir det korr från och med sista juni. 

Det innebär att boken kan släppas till hösten som tänkt. HURRA!

Jag har just påbörjat ett flaggsystem förstår ni, som är mycket uppmuntrande. Då kan jag se i scenlistan i Scrivener vad som är kvar och det leder till att det blir mycket mindre överväldigande. Röd flagga betyder gammal scen som ska göras om helt. Lila flagga betyder att den röda flaggan är bearbetad ett varv på intrig och perspektivnivå, men fortfarande inte är klar när det kommer till språk och gestaltning.

Sen jag började med detta kan jag se hur de röda flaggorna minskar. Jag kan se att de inte var så många som jag trodde och hela projektet går från "boken är skit och ingenting är gjort än" till "så fort du har en ledig stund är det bara att dyka ner i valfri rödflagga, vilken som helst går bra, för allt är bättre än inget" och sakta men säkert betas flaggorna av.

Hepp!

Måste bara prata av mig om Alicia

Nyheten som kom den nyvakna Vilse att skutta ur sängen var den om Alicia och hennes Oscar. Statyetten alltså. Alicia är svensk - från Göteborg dessutom - och det borde räcka för att göra vem som helst prillig, men dessutom känner jag det lite som att jag följt henne (vilket jag kanske inte gjort, men, men) och det är det inte alltid man gjort, men när man har det, då blir det stort.

Vi såg Alicia först i Kronjuvelerna. Jättekonstig svensk miniserie som vi älskade. Underbart slut. Jättekonstigt, för den som inte är van vid surrealism och drömmar och verklighet och vad var vad nu igen? Alicia var strålande i Kronjuvelerna, men ännu mer älskade jag henne i En Kongelig affär. Där pratade hon plötsligt danska (kan man vara så bra på danska bara för att man är skådespelare?) och hon var så vacker och talangfull och välregisserad att jag tänkte att jag funnit en ny favorit.

Då dyker hon plötsligt upp i Anna Karenina! Va? tänkte jag. Där står hon på rollistan tillsammans med Jude Law och Kiera Knightly och spelar mot Domhnal Glesson, också en stigande stjärna och favorit (som sen fick roll i nya SW som en galaktisk reinkarnation av Hitler). En liten roll var det hon hade i Anna Karenina, men ändå! Svenska ALICIA i en sådan storfilm?

Och sen sa det bara poff. Hon är något så kolossalt bra med Kit Harrington i Testament of Youth, hon är med i Ex Machina, hon är med i Danish Girl. Vad händer, jag hänger inte med! Som kronan på verket får hon nu en guldstaty för sin insats ihop med storfavoriten Eddie Redmayne (som jag också älskat sen 2010, säger bara Jack i Pillars of the Earth!) i Danish Girl som jag ännu inte sett, men vars trailer jag kan utantill.

I alla fall. Lite off topic, men jag behövde bara prata av mig. GLAD! 

Morgondagens stjärna: Adam Driver.

Väl mött då.

Coldplay och REM-fasen

Där är jag nu. Spelar gamla, fina album med gitarrer som påminner om när jag först skrev den här boken 2008. 

Jag skriver alltså. En hel del. Och lyssnar på Parachutes och Around the sun och skriver in låttexter i min bok. 

Nä. Nu ljuger jag. Bara en rad faktiskt.

Jag är lite svag för att stjäla konst till annan kost och allt det där ni vet.

I alla fall. Ville bara uppdatera så här på sportlovets näst sista dag att det går bra. 

Utmaningen funkade.

Boken blir nog skriven ändå.

Nu blir det hemgjord risgrynsgröt till kvällsmat och sen dip och Mello.

Go lördag!

Jag har sett det!

Imorse vaknade jag med ett pirr i magen. Är det julafton? Min födelsedag? Nej. Idag skulle jag få se framsidan till Allt som vi lovat, första gången  målat i färg. 

Jag såg att mejlet kommit. Jag stängde ögonen igen. Törs inte. 

Jag tände telefonen, tryckte på länken och la händerna för skärmen. 

Sakta surrade kretskorten. En bild i blått glimtade mellan mina fingrar.

Och sen. Där var den. Jag tittar på den. Jag ser vad konstnären arbetat fram ur min historia. Vad han skänkt liv.

Som jag längtar efter att visa er alla!

Snart så.

Det ska finnas ett före och ett efter den här scenen

Sportlovet börjar med familjefrukost och sen en timme vid pianot. 

Jag spelar allt jag älskar. 

Jag sjunger poetiska ord som betyder något och förundras över att rösten bär fastän det var längesen jag satt där. 

Jag undrar hur soundtracket skulle låta till Allt som vi lovat om det var en film.

Om boken jag skriver skulle filmatiseras och någon fantastisk musiker fick i uppdrag att skriva huvudlåten, vilken text skulle den ha? 

Jag spelar och sjunger och gräver djupare, för scenen som fötts i veckan kräver poesi. 

Den får inte skrivas hur som helst.

Jag tänker så här: världslitteraturen kommer ha en skiljelinje i och med den här scenen. 

Det kommer finnas ett före, där man främst talade om Shakespeare, och sen kommer det finnas ett efter.

Inte alls högmodigt.

Inga idiotiska krav.

Bara en känsla av poesi och sanning som presenterar något rent utan att göra det corny.

Bara det.

Sportlovsutmaning!

Om några timmar har jag överlevt (med bravur?) första halvlek av första terminen på nytt jobb. Hurra! Idag ska mina nyanlända få hålla sina redovisningar som de arbetat med hela veckan. Spännande är bara förnamnet: de ska stå framför klass och prata svenska!

Sportlovet bär med sig familjetid, kusinlek och efterlängtade utflykter. I detalj funderar jag och planerar och längtar efter sovmorgon och mycket kramar med de mindre invånarna i Vilseland. Men. Det slog mig. Jag kanske skulle försöka s k r i v a också?

Omslaget kommer bli officiellt om några veckor. Texten däremot står still sen ett tag. Vad som behövs här är förstås en utmaning: att skriva något varje dag under lovet. Som någon klok sa en gång, om det så bara är en mening eller ett ord, så måste något knappas ner dagligen. Tänk om antalet ord skulle öka under veckans gång? Tänk om jag skulle få ordning på de bångstyriga kapitlen där i början av mitten? Tänk om jag skulle bli så fast i texten igen att jag skulle orka fortsätta skriva även när jobbet drar igång igen efter sportlovet?

Man vet inte. Den som skriver får se.