Kursen gick kalasbra! Vilka kreativa genier som kom till min skrivarworkshop i veckan. Vi gick igenom den dramaturgiska valen lite kort, vi talade om gestaltningens show, not tell och gjorde en övning och sen pratade vi om olika motiv och miljöer inför deras slutövning som var att skriva början på en berättelse. Många tog mitt visitkort när de gick för att kunna hålla kontakt mejlledes, några köpte min bok.
Gestaltningsövningen är vad jag kommer ta med mig. Med tanke på att konceptet var helt nytt för dem, var de fantastiskt kreativa när de väl fattat. Det var bland annat följande meningar som vi gick igenom utifrån frågorna: vad är det som är fel och hur kan man visa det istället?
Far och son stod nära varandra.
Hon sjönk tillbaka i fåtöljen. Det här var så inte hur hon tänkt sig sitt liv.
Filmen var slut.
Ganska snart kom de på att man kunde visa med en scen att far och son stod varandra nära istället för att bara säga det. De kunde laga mat ihop, laga en cykel ihop, prata. I fallet med filmen sa ungdomarna att man kunde skriva "hon vaknade när eftertexterna rullade" och jag bidrog med klassikern "ljusen tändes i salongen" och vi talade om effekten det har på läsaren att kunna visualisera och lukta sig till popcorn på bion istället för att bara berätta att filmen tog slut.
Roligast var ungdomarnas förslag på den där tjejen som fått sitt liv förstört. Jag målade upp en bild av hur pojkvännen gjort slut och hon fick feber på sin student och kom inte in på Chalmers - vad som nu kan ha lett upp till platsen i texten där berättaren har skäl att skriva att hennes liv inte blivit som hon tänkt sig. Ungdomarna tyckte hon kunde läsa Divergent för tusende gången och käka glass ur paketet eller trycka i sig choklad och se på film. Då skulle det framgå hur hon kände sig, tyckte de, utan att man sa det.
Allt som allt en givande erfarenhet.
Tills jag kommer hem till mitt manus och läser första meningen i avsnittet jag redigerar för tillfället. Avsnittet ska möbleras om lite och jag har filurat på det några dagar, det enda som inte skulle ändras var förstameningen för den är så himla bra.
Men när jag läste förstameningen i det här avsnittet efter kursen insåg jag att den hade fungerat som perfekt exempel på dålig gestaltning i min kurs. Idéerna på hur jag kunde visa samma sak som meningen berättar infann sig genast.
Bara att kavla upp ärmarna och stryka favoritmeningar. Man lär så länge man lever.
3 kommentarer:
Hahaha, "man lär så länge man har elever", sa en lärare jag hade. Underbart att kursen gick bra och att du hittade ett koncept som rymdes inom den knappa tiden. Tänk att man aldrig kan bli tillräckligt påmind om det där med gestaltning. Det är fascinerande hur snävt man läser sin egen text.
Och välkommen tillbaka med klokheter här Vilse. Jag ser redan fram emot nästa inlägg.
/A
Klok lärare! Himla sant. Det är inte klokt att det kan kännas så jobbigt att skriva om det, bara. Jag har ju precis skrivit om hela det här stycket, var det inte klart? Nej. Det var det inte. Faktum är att det kan skrivas på ett helt annat sätt. Man skulle ha mer tid.
Och visst är Vilse tillbaka med besked! Jag behöver inte ens vänta på min bloggdag för att få skriva av mig. Lyx!
Åh, att få vara i tonåringars huvuden! Så många klokheter som ryms och formuleras för första gången.
Kul att kursen gick bra, du rockar!
/E
Skicka en kommentar