Fingertoppskänsla

Jag har magiska fingertoppar. Nej, nu menar jag inte att de skapar fantastiskt bra böcker om de har ett tangentbord, jag menar att jag kan känna när mina barn är på väg att få feber redan innan de har feber. Eftersom jag klappar deras lena, vackra ansikten flera gånger varje dag, vet jag exakt hur de ska kännas och skulle huden vara bara 0,1 grad varmare än vanligt, så vet jag det.

"Hon är på väg att få feber," sa jag till läkarsystern igår förmiddag. 

Läkarsystern kände. "Nej, det är bara du som har kalla fingrar," sa hon.

Igår eftermiddag var Busan varm som en kakelugn. Natten var jobbig för både mig och maken, men framförallt för Busan själv och idag bränner man sig om man klappar henne. Det var faktiskt flera år sedan jag såg henne så här sjuk. Arma barn. 

Med min spisplatta tätt intill mig har jag därför hållit mig stilla hela dagen. Netflixmaraton följs av gråtsessioner och lite surplande av mammas hemmagjorda drickyoghurt, den som man får dricka med sugrör. 

Hon somnar, vaknar och gråter. Äter något och pratar i sammanhängande meningar en liten stund, innan hon somnar igen. Mycket, mycket närhet och kärlek har det varit. Älskade barn.

Men när hon somnat har jag dragit fram min smidiga dator och påbörjat ett projekt. Ett projekt som jag trodde skulle ge mig en bild av så kallade "döda områden" i boken. Ett projekt som skulle ta tid, men ändå vara värt arbetet inför redigeringen.

Jag har gjort ungefär en tredjedel av boken idag och jag kan redan säga att det här ger mig så mycket mer än en uppfattning om var vi har stillastående vatten i behov av storm. Alla som redigerar borde göra det här.

En tabell över spänningshalten i varje tråd i boken. En tabell som ska bli en graf. En riktig graf! Så himla smart.