Att ta farväl, eller En riktigt corny high school-film

Imorgon går mitt vikariat ut. I tio veckor har jag jobbat som specialpedagog och lärt känna en hel hög människor som jag kommer ha svårt att glömma.

Detta är mitt farväl.

Farväl till svenskläraren på byggprogrammet som levererar mitt favoritämne på ett helt nytt sätt och som har en sund, beundransvärd relation till sina något brokiga grabbar. Jag kommer sakna dina ständiga fjällrävenbyxor och din förkärlek att fotografera whiteboard med mobil.

Farväl till skäggiga, tatuerade engelskläraren som spelar i band och är stolt över att vara den enda läraren i sitt ämne som talar amerikansk engelska. Jag kommer sakna din värmländska, dina lektionsidéer och dina knappordiga mejl.

Farväl till korthåriga bibliotikarien som alltid ler när man kommer till fina skolbiblioteket och som startat bokklubb för alla på skolan. Jag kommer sakna våra konversationer vid lunchbordet och den fantasikittlande känslan av att du tänker så mycket som du aldrig säger. PS. Jag kommer försöka sälja in en bok till dig till hösten.

Farväl till världens bästa engelsklärare som aldrig någonsin talar svenska med sina elever och alltid ser på problem med lugn. Jag kommer att sakna din kreativitet, våra internskämt och hur du pekar på näsan när du når en poäng.

Farväl till pianisten som jag kallar Karl Bertil Jonsson i smyg. Jag kommer sakna dina miner och fingrar när du sakta knappar på din dator. Kämpa på, du kan!

Farväl till estetgrabbarna som brukar spela akustisk gitarr på engelskan. Jag kommer sakna ert flinka plinkande och våra roande samtal om fotbolls-VM. Ni kommer aldrig veta hur djupt jag rös när ni spelade Cavatina och More than words i fredags före lunch.

Farväl till underbara vårdklassen som alltid gör mig glad. Farväl till One Direction-fan, High School Musical-diggare, farväl till tjejen med långa ögonfransarna och killen som lät tjejerna göra inbakad fläta före studiepasset. Farväl till paret som är så goa med varandra att jag tror ni varit gifta i minst tjugo år - jag hoppas ni håller ihop alltid som ni gör nu. Farväl till tjejen med tandställning som alltid jobbar men gärna vill prata om vad mina barn heter. Farväl till er allihop!

Farväl till byggeleven som lyckades ta ikapp engelskan. Du kan så mycket mer än du tror. Jag kommer sakna ditt pojkaktiga ansikte och alldeles för låga röst. Farväl till alla dina klasskamrater som trodde att jag var 22. Jag kommer att sakna ert snack, skratt och era obegripligt ickeböjda kepsskärmar.

Ett stort tack (men inte så mycket farväl) till svensklärarsystern som alltid har tuggummi och lipsyl när man behöver. Jag kommer sakna att luncha med dig, klappa dig på axeln när du gråter över kopieringskort, men mest av allt att stå i klassrum tillsammans med dig och prata litteraturanalys. Det borde vara olagligt att ha så roligt på jobbet.

Mest av allt kommer jag sakna kollegorna på rummet. Jag kommer sakna våra samtal under te-rasterna, er uppriktiga oro för eleverna och era alltid blommande leenden mot elever som kommer upp till oss, oavsett vilken dag ni har själva. Ni förtjänar så mycket uppskattning som ni aldrig får. Ett hjärtenypande farväl till er. 

Om någon mer än min syster orkade läsa hela vägen ner hit så kan jag meddela att läraryrket är spännande, utmanande, aldrig sig likt och rikt på saker att dryfta vid middagsbordet. Jag är innerligt tacksam för inblicken som de senaste månaderna inneburit. Tack och lov att jag ska tillbaka, om än i annan form och med andra elever.