En utmaning

Jag tror att jag nämnt tidigare att jag har en underbar väninna som är i processen av att komponera ett musikstycke till mitt manus Fjärilshuset. Fjärilshuset är en roman för vuxna, en riktig feel good-bok om kärlek, vänskap, familj och kanske framför allt musik. Det här är ett manus som varit klart ett bra tag men som jag inte skickat in för att jag tror på idén att skicka med musikstycket och nu verkar det som att livet kanske klaffar tillräckligt för att det ska vara på gång.

Få saker njuter jag så mycket av som att höra min väninna E spela piano, framför allt den musik hon skrivit själv. Hon har en enastående gåva för känsla och harmonier som äger makten att vidröra min själ gång på gång. Att hon tagit sig an uppgiften att skriva musiken som huvudpersonen i min bok spelar gör att det spritter i hela kroppen. 

E har en son som gifter sig i sommar och E vill gärna att en kärlekssång som hon skrivit ska sjungas på festen. Hon har ett problem bara, texten till kärleksvisan är inte klar och hon har inte tid att sitta med det.

Det är då jag hör mig själv erbjuda att jag kan skriva texten varpå hon tycker allting har löst sig kalasbra. 

Vilket privilegium! Ska jag, ska mina ord få pryda hennes fantastiska toner? Jag känner pressen på mig, men har bestämt mig för att anta utmaningen. 

Klart det känns läskigt. Jag har väl aldrig skrivit en sångtext förut! Men jag har skrivit dikter. Mängder. Jag älskar poesi, både att läsa och skriva den, och med tanke på hur musik får igång mitt skrivande borde orden rimligtvis komma när jag hör henne spela. Det är trots allt bland det bästa jag vet.

Så vid sidan om mitt arbete med trilogin går jag igenom vad jag ska komma ihåg att tänka på när jag väl sätter igång med den där sångtexten. Hur jag måste akta mig för klyschor och helst bara beskriva stämningar, hur fragment här var tillsammans kan bilda en helhet där temat är löften om kärlek.

Spännande, utan tvekan.