"Aye, we are good and lost now!"

Min man brukar alltid säga att jag kommer bli lycklig den dagen jag blir gammal och dement och den värld som jag nu bara drömmer om äntligen blir verklig. 

Kanske har han rätt i det.

Ni förstår jag har gått vilse nu äntligen och då menar jag inget negativt. Jag menar inte att jag inte vet var jag är eller hur jag tar mig hem, utan jag menar att jag har gått så långt in i mina tankar att verkligheten med hus, man och tre barn blir sekundär. Jag befinner mig i händelsernas centrum och iakttar. Jag skrattar, jag njuter, jag lyssnar. Ibland skriver jag. Min egen värld har slukat mig om igen, och jag förundras åter över hur mycket mer det finns att upptäcka efter alla dessa år och efter alla dessa redan skrivna sidor.

Långt borta hör jag en röst som inte hör till min värld och heller inte min yttre verklighet. Det är kapten Barbossa som förnöjt morrar från sitt skepp: Aye, we are good and lost now! For sure, you have to be lost to find a place that can't be found, elseways everyone would know where it was.

Precis där är jag nu. Förlorad i en bok som håller på att ta form och det är först när man förlorats som skatten går att finna.