Genombrott

Jag undrar om någon vet ifall det finns vetenskaplig grund för min tes att man tänker bättre i duschen. Jag får alltid smarta idéer och inspirerande tankar när jag duschar. Kanske är det för att det är på morgonen och hjärnan har vaknat till liv tillräckligt för att orden ska kunna komma. Kanske är det värmen som påverkar synapserna i hjärnan. Kanske är det doften av mitt schampo som öppnar stängda dörrar. Jag vet inte. Jag är inte vetenskapsman.

Men idag kom ett sådant genombrott. Ett stort ett. Jag ställde rätt fråga och kom på tråden som räddar andra halvan av boken, ger det där lilla extra. Svaret som gör att en av de händelser som redan sker, får långtgående konsekvenser för handlingen, för upplösningen.

Fy, va bra det känns.

Tror ni det beror på min nya, glada musik? Eller duschen?

Nu snackar vi!

Sitter med en färdigskriven ny scen som jag ääääälskar och lyssnar på min nya spellista. LYCKA!

Liten hyllning till min syster

När jag nämnde min syster i inlägget om musik insåg jag att jag inte nämnt henne på bloggen förut, eller i alla fall inte tillräckligt.

Min lillasyster är den bästa lillasystern någon kan önska sig. Hon är vacker, inifrån och ut, och hon har magiska öron. 

Ingen kan lyssna som hon. Ingen kan bevara hemligheter som hon. Att tala med henne är som att se sig i en spegel som bara fångar själen. Om jag säger något som gör mig ledsen ser hon ledsen ut, om jag säger något som roar mig skrattar hon. Mina känslor genljuder i hennes ansikte, oavsett vilka känslor det är. I hennes ansikte kan jag finna det jag behöver, oavsett om det är tröst, bekräftelse eller förståelse för mig själv eller livet. Skrattar jag förstärks skrattet genom hennes. Samförståndet som vilar i en enda blick vittnar om ett band med starka rötter.

Min lillasyster är huvudpersonen i min trilogi. I leken som ligger till grund för berättelsen jag så innerligt gärna vill få berättat, var det hon som spelade rollen som Lianne medan jag var alla andra. Även om Lianne är sin egen har hon en hel del gemensamt med min syster. De har samma hårfärg, ögonfärg och hudton. De gillar samma typ av kläder. De var båda lite blyga som barn. De har båda svårt att tro på sig själva, trots att de bevisligen är fantastiska kvinnor. Jag tror de har lite samma humor. 

När jag som tonåring fick idéen att förvandla vår lek till en bok (ha, jag trodde det skulle bli en bok - det blev fyra!) frågade jag först min syster om lov. Hon sa ja, med villkoret att jag måste dedikera den till henne. Det har jag gjort - men inte bara därför.

Det hade inte blivit några böcker utan henne. Utan hennes enorma entusiasm över varje liten detalj. Hennes kärlek till böckerna är jämförbar med min egen. Hon gråter, hon blir rörd, hon skrattar och hon ringer mig för att applådera efter precis varje litet steg på vägen.

I stillhet undrar jag hur ofta hon tröttnar på mig, men låter bli att visa det. Det spelar ingen roll. Jag kan i alla fall inte tvivla på hur mycket hon älskar mig. Och jag älskar henne.

Så tack. Tack för att du är världsbäst på att vara lillasyster. Betvivla aldrig det.

Behov av förnyelse

Som ni redan vet har jag ett soundtrack till varje manus. Jag kan inte skriva ordentligt förrän jag har ett färdigt soundtrack med ny musik som kan följa mig på vägen och försätta mig i rätt stämning.

Jag fick en insikt häromdagen.

Jag behöver ett nytt soundtrack! Jag skriver ju om ett gammalt manus och har därför lyssnat mycket på låtar som varit trogna följeslagare genom den här serien, låtar som är tätt sammankopplade med mina älskade karaktärer och deras förunderliga äventyr.

Men jag vill ju skriva nytt och bättre. Kanske är det då bättre att lyssna på annan musik? Och då helst helt ny musik, musik jag aldrig hört. Nya sidor, nya ord, ny musik. Det känns logiskt.

I sådana lägen är jag tacksam för min lillasyster. Det är bara att ringa henne och säga de magiska orden jag behöver ny musik så säger hon fem artister/band som jag aldrig hört talats om och sen känner jag hopp. Hopp om att hitta precis rätt guldkorn.

Så i den där väntan jag precis skrev om, sitter jag nu och lyssnar igenom ny musik. Jag har ett gott hopp om att hitta en pärla eller tre. 

Väntar på orden

Mitt skrivande blir bara bättre. Dels för att jag fått en vana för hur jag gör när jag skriver en bok och känner till de olika stadierna jag går igenom och dels för att jag införlivat olika skrivarråd i mitt skrivande och direkt ser varningsflaggor som går upp så fort jag gör något som jag vet att jag inte borde. 

Men baksidan är ju hur i all världen jag gör för att skriva om gamla manus. Jag blir aldrig nöjd. Många är tillfällena när jag önskat att jag valt någon annan bok som första än just den här. Men, men.

En favoritfilm är Shadows in the sun, där en ung redaktör försöker få en äldre, framgångsrik författare att börja skriva igen. Den är förutsägbar som bara den, men resan dit innehåller ett vackert, lantligt Italien och citerbara repliker. En av dem kommer nu.

Den äldre författaren ska kommentera på den ungas egna skrivande. Han säger: You put a lot of effort into these pages. Have enough faith in yourself to let them go. Kanske river han sönder manuset till och med, för den cinematiska effekten.

I åratal har de där orden förföljt mig. Jag borde skriva om boken från början, bara strunta i det manus jag har och börja om. Det kommer bli bättre då. Under långa tider vågade jag inte och när jag på allvar skulle börja för ett drygt år sedan insåg jag det hemska - det gick inte. Orden från de gamla manuset levde för hårt i mitt minne för att jag skulle kunna frigöra mig från det. 

Jag har delvis hittat en lösning runt det problemet, men det är fortfarande svårt. Jag har för bra minne. 

Men det här är vad jag vill: Jag vill släppa manuset och skriva om boken, trots samma handling och i stort samma scener och upplägg, men ändå nya ord. Varför? 

För jag har blivit bättre. Jag har nog tro på mig själv att släppa originalet, släppa sidorna och börja på blankt. Mitt problem är att jag inte kan. 

Mhm. Trött på att stånga huvudet mot väggen. Väntar på att magin ska infinna sig av sig själv men gör ändå vad jag kan för att hjälpa den på vägen. Väntar på orden samtidigt som jag söker med ljus och lykta.

Tredje gången gillt

Ja!

Vårsolen är här och med den ny energi. Jag startade den där bloggen för att skriva om den andra skrivprocessen - och då menade jag hur man gör för att skriva om ett gammalt manus - och nu är jag tillbaka i den processen efter att ha färdigställt ett annat, nytt manus under vintern. 

Jag har skapat en ny mapp som heter Tredje gången gillt.

I denna mapp ligger helt nya scener. Några ofärdiga, några färdiga. Några som bara är idéer. Dessa scener ska ersätta gamla scener och det där gamla manuset ska få ett nytt sug, ännu tydligare linjer och uppsminkad språkdräkt. Det här manuset tror jag på och jag tänker fortsätta tills förlagen har förstått det och vad ännu viktigare är - tills jag känner att den första boken i serien håller samma nivå som de senare böckerna i serien.

Nu känner jag - i den tredje stora omskrivningen när jag planerar byta ut minst hälften av all befintlig text - att jag faktiskt kommer lyckas. Den fjärde boken tillsammans med den fristående berättelse av "extramaterial" som jag skrev förra våren har gett mig precis det perspektiv jag behöver, både på framställningen av berättelsen och berättelsen som sådan.

Snälla, håll alla tummar för mig. Vid alla goda häxfolk, nu ska det bli bra!

Tomheten

Tomheten som följer när man färdigställt ett 746 sidor långt manus på ett knappt halvår är antagligen omöjligt att beskriva. Tillfredsställelsen att alla orden, tankarna, händelserna finns bevarade och färdiga att läsa närhelst jag har lust är enorm. Den fjärde och avslutande boken i min serie är klar och har varit klar ett par veckor. Sista handen lades vid manus i måndags. Färdig.

Vad gör jag nu? All denna tid som plötsligt finns - vad gör jag med den? När jag flödesskriver, skriver jag hela tiden och när jag inte skriver tänker jag på vad jag ska skriva eller har skrivit. Jag har hela texten i huvudet och sitter och pillar på ord och detaljer även när jag inte sitter vid datorn. Nya scener kommer hela tiden som fördjupar och förskönar.

Men sen tar det slut. Vad gör man då? När jag har skrivit klart, gått igenom det en och två gånger och texten är ute hos ivriga läsare, då sitter man där och stirrar. Hoppar mentalt mellan nya projekt, fastän man vet precis vad man har att göra.

Förra veckan nådde jag en brytpunkt. Jag fick en ny scen i mitt huvud - en scen som utspelar sig efter fjärde bokens slut, boken som precis blivit klar. Det är då jag vet att jag måste gå vidare. På något sätt måste rösterna i huvudet tystas och lämna plats för andra röster.

Tanken med den här fjärde boken som just blivit klar, var att den skulle skrivas för min egen skull och sen skulle jag pliktskyldigt återgå till mitt gamla manus till seriens första bok och skriva om det på nytt med nya ögon. Idag, kära vänner, kom första stora idéen på hur jag kan göra om den. Yes! Äntligen. Nu ska ärmarna kavlas upp och det lockande vårljuset omvandlas till ny, fantastisk text. Jag ska klara detta. Den första boken ska bli så bra som jag vill. Nu. Tredje gången gillt.

Men en sak ska ni veta.

Jag älskar den fjärde boken. Den blev precis så bra som jag ville. Den innehåller allt. Den innehåller mer mig än något annat jag skrivit, trots att den inte alls handlar om mig eller mitt liv. Det finns bitar i den där boken som är så välskrivna att jag undrar om jag verkligen ligger bakom. Det finns repliker som får mig att skratta varje gång. Det finns händelser som är rysligt sorgliga och hjärtekrossande. Trådarna vävs samman av sig självt och sidorna svämmar över av kärlek, vänskap och ren magi.

Min upplevelse av att skriva den här boken har varit fullkomligt tillfredsställande och konsumerande och ingen kan ta ifrån mig den stolthet jag känner över att ha färdigställt ett manus, fullgjort ett projekt av en sådan magnitud. 746 sidor litteratur att älska.