Medvetenhet

Stötte på orden "kvinnlig general" i manus.

Mindes lektionerna jag höll i höstas om genus i språk. Hur man måste säga kvinnlig läkare/advokat/mördare för att normen i orden är en man. En läkare är en man i Sverige. En advokat också. Enligt samma princip säger vi manlig sjuksköterska.

Så jag strök formuleringen och skrev "vitklädd kvinna". I Den Goda Cirkeln finns inga sådana normer. En general kan väl ha vilket kön den vill.

Lycka måste vara

Att ha en dotter som spelar igenom ens egen notpärm med skrivarmusik på pianot medan en själv sitter och skriver.

Att skratta tillsammans med sina elever när de får A på sina tal.

Att inte bli arg på sin man när han gör värsta supertabben (läs: tar med sig min garagenyckel till tåget så att jag står med fyraåring i handen i snöstorm utan bil och har 25 minuter till lektions början) för det är faktiskt sånt som händer.

Att ha en svåger som kör en till jobbet genom snöstorm och sen snällt lämnar ens barn på förskolan.

Att helgen är fullproppad till tänderna av enbart skrivartid och trevligt umgåsande.

Bokrean eller inte?

Deadline är nu och det är svårt. Bokrea eller inte?

Nej, det är väl klart att Ljus som varit dolt inte ska vara med på bokrean, den är ju så ny! Bara ett halvår eller nåt. Bokrean tar vi först nästa år. Författare och förläggare måste få betalt för sina böcker innan man chocksänker priset.

Ja, men det är väl klart Ljus som varit dolt ska vara med på bokrean! Då kanske massa folk köper den och så får vi upp hajpen inför boksläppet av I levande mörker. Smart!

Men hur mycket skulle man sänka priset? Hur känns det att höja det igen sen? Vad händer med försäljningen i stort? 

Ska vi strunta i det i år? 

Ja? Nej?

Det är inte utan att man har lite ont i huvudet

Idag har jag plöjt drygt 40 sidor text. A4. Inte läst alltså, utan redigerat. Gjort säkert tio ändringar per sida. 40 gånger. Det är faktiskt 400 ändringar. På en dag.

Först av allt skrev jag en ny scen som till skillnad från de 40 sidorna är något så in i bänken fulländad gestaltningsmässigt redan från början att det gav energi att rensa och böka och rejsa resten av dagen.

Sen avslutades alltihop med att jag bestämde mig kolla på en instruktionsvideo i något som jag borde ha researchat för längesen för nu måste jag ändra en detalj i bok2 som redan är tryckt i bok1. Fast jag tror jag just kom på hur jag kan navigera mellan katastroferna.

Och jag tror att jag stirrat på dator för många timmar i streck nu.

Jag tror också att jag helt glömt att dricka.

Predika för kören

Att redigera en uppföljare innebär inte alls samma insäljarångest som annan redigering gör. 

Den här boken ska inte övertyga nån. 

De som läser den är de som älskade ettan.

Ettan är inkörsporten. 

De som ska få ynnesten att uppleva I levande mörker - som är och förblir min favorit - är de som tagit sig genom kolossen till debut som heter Ljus som varit dolt.

Att sälja in den kommer jag aldrig sluta med.

Men att ge ut uppföljaren är att predika för kören. 

De som älskade ettan kommer att älska den här mer för att den är ... ännu bättre.

Det finns enorm kraft i det.

Slutredigeringen är bara fest. Jag tänker "den här boken skulle man kunna ge ut" och sen ler jag. 

Just det. Det är ju vad jag ska göra. 

Fälla träd, såga lagom stor bit, mejsla fram en skålform och handtag är gjort sen länge.

Jag bara sandpapprar nu. Lite försiktigt.

Vid varje genomläsning rörs jag av hur förtvivlat len träsleven blivit.

Fulländad. Fingertopparna njuter.

Jag tror jag försöker säga att jag är stolt.

Ovanpå det har jag hittat ny skrivarmusik dagen till ära. Underbarnet Jasmine Thompson som gör covers på låtar jag älskar med en röst som härstammar från magiska världar. 

Idag lyssnade jag på Jasmine och skrev om ett ställe som värkte lite igår. Jag struntade alltså i vad jag hade att göra och hoppade hundratjugo sidor fram och skrev så att en karaktär började gråta som tidigare låtit bli. 

Jag grät själv. Torkade kinder och tryckte ner tangenter med blöta fingertoppar. Led med dem. Älskade dem. Älskade Jasmine.

Det var fint. Det var ett tag sen sist.

Så det verkar som att I levande mörker som haft Cardigans You're the storm som ledmotiv i över ett decenium nu lystrar till Imagine Dragons Demons, framfört av goa originalbandet ibland, Jasmine ibland. 

(Förlåt Nina. Jag älskar dig och din röst är fortfarande lika med skrivarflyt för mig. Varje gång jag hör You're the storm kommer jag se en musikvideo av I levande mörker i huvudet. Lovar.)

Men Demons. Mina karaktärerna dansar hand i hand med varsin textrad. 

Tror nästan jag måste citera låten någonstans i serien. 

Kanske trean. Kanske tvåan också.

Och ni som gillade Ed Sheerans Hobbitlåt kan ju ta en titt på Jasmines cover. Just saying.

Fotosession

Igår kväll kom de! Foton från min fotosession i lördags. Jag hade klippt mig, köpt ny, svart klänning som matchar nya omslaget och ansträngt mig med sminket. Fotograf Daniel Nilsson väntade på mig och 45 minuter senare var det klart.

Jag njuter inte av att bli fotograferad. Jag hatar det inte, men är inte världens mest bekväma modell heller. Men Daniel är en kompis. Han är lugn och mild och otroligt snäll, skuttar tjänstvilligt fram och tillbaka och visar upp resultatet med en gång för att försäkra sig om att jag är med på vad som händer och sen lägger han bra med tid på efterarbetet.

Så jag är nöjd. Nu ska snart omslaget gå till provtryck med nytt, proffsigt författarfoto. Sen ska jag beställa roll-ups.

Den nyfikne kan kika in här till exempel. Annars finns fotona sprinklade lite här och var över lianne.se och hannahoglund.se

Och ja. Jag tänker att örhängena är små Telum. Visst?

Tisdag = manusdag

Har nytt schema på jobbet. Nytt schema i familjen. Tisdag har blivit manusdag och det tackar boksläppsdatumet för. 

I veckor har jag stångats med hopplösa kapitel. Strykt och strykt och gestaltat mig blå. 

Idag, alldeles nu, läste jag en scen som jag älskar. En scen där jag inte behövde flytta på ett endaste litet tecken.

Scenen när någon knackar på fönstret. Jag älskar den scenen.

Vilken skillnad.

Vilken lättnad.

Plötsligt smakar redigering godis och inte galla.

En Mr Banks-dag

Motsatsen till Bilbo-dag måste ju vara Mr Banks-dag.

Idag har jag en sån.

Upp med tuppen, pyttsa ut barn, två lektioner på varann, pang, pang. 

Snicksnackig lunch med kollegor.

Tre timmar vid skrivbord som resulterar i två FULLSTÄNDIGA terminsplaner för TVÅ HELA kurser inklusive sidhänvisningar och projektarbeten och kunskapskravskoll.

Hämta barn inklusive kusin så att gravida systern slapp ge sig ut i regnet.

Stödhandla med nämnda barn.

Komma hem, plocka bort sopor, dammsuga hallen, plocka bland skor.

Sätta igång LÅNGKOK.

Prata med stora barn om skolan, pianolektionen och kärleken.

Skala potatis och morot.

Röja diskbänken.

Chatta med bästisar och skicka lite omtanke hit och dit.

Sätta mig med MANUS.

Ni hör ju. Allt har gått som på räls. Jag har till och med toat ordningsamt. 

Fullt medveten om att Bilbo-dagar säkert finns även i framtiden, dagar när orken inte räcker och alla får äta havregrynsgröt med snabbmakaroner till middag, njuter jag lite extra av att det finns eminenta Mr Banks-dagar ibland.

*hummar "I feel a surge of deep satisfaction ... How pleasant is the life I lead!" och pryttlar vidare. Ordningsamt och metodiskt.*

Det enda jag gör om lördagskväll

Tar bort ord som stör och sänker.
Lägger till ord som vässar gestaltningen.
Dricker ny tesort och äter Häagen-Dazs Salted caramel.

Förut idag: magisk Disney on ice med hela Vilsefamiljen.
Nu: Håkan och manus.

Skriver du? Missa inte #VilseVerkstan

 Vilse Förlag presenterar stolt: #VilseVerkstan!

Är du som jag att du älskar att hitta på nya världar och sen gå vilse i dem? Samlar du ord som karameller och drömmer om att bli författare? Då ska du kolla in #VilseVerkstan som riktar sig till ungdomar i första hand och är en ny sorts online skrivarkurs.

#VilseVerkstan ger dig möjlighet att få personlig respons på det du skriver och tillgång till slutet diskussionsforum för unga som skriver.

Vad väntar du på? Kolla in det! Dyrt är det inte heller.

Lektören funderar

Lektörsrapporten som pulats med under jullovet är mejlad och klar. 

Fem sidor kommentarer blev det, indelade i praktiska, handgripliga avsnitt. 

I mejlkorgen trillar det in intressanta förfrågningar från skrivande tjejer i 8an. 

Huvudet börjar således utarbeta en ny, spännande plan.

De här mejlen med förfrågningar, de har gett mig en insikt idag. Av någon anledning hamnar skrivande ungdomar på hannahoglund.se när de googlar möjligheter för sitt skrivande. Av någon anledning kontaktar de Vilse Förlag, fastän de inte läst Ljus som varit dolt. Den här trafiken och framförallt den här kreativiteten och önskan till kontakt med vuxen skrivande människa måste tas tillvara på.

Därför smider jag spännande planer med ny infallsvinkel och egen idé på online-variant av skrivarkurs för ungdomar/yngre författare. Möjligheter är bara förnamnet.

Sen har jag har märkt en viss irritation hos etablerade lektörer över att "vem som helst" tror sig kunna lektörsläsa numera. Till er vill jag säga så här: jag har åtskilliga terminer på universitet i ryggen i ämnen som språk och litteratur. Jag har skrivit sex romaner. Jag är ingen novis och när det kommer till yngre förmågor vet jag att jag har ganska mycket att komma med. Jag jobbar faktiskt med ungdomar.

Så till alla skrivande som är sugna på nåt kul och inte alltför kostsamt för att få lite respons och möjlighet till publicitet: håll ögonen öppna. Jag kan komma att annonsera nåt. Snart.

Och jag tror jag just kläckte vad idén ska kallas. 

När läraren själv kommer till insikt

Kursen gick kalasbra! Vilka kreativa genier som kom till min skrivarworkshop i veckan. Vi gick igenom den dramaturgiska valen lite kort, vi talade om gestaltningens show, not tell och gjorde en övning och sen pratade vi om olika motiv och miljöer inför deras slutövning som var att skriva början på en berättelse. Många tog mitt visitkort när de gick för att kunna hålla kontakt mejlledes, några köpte min bok. 

Gestaltningsövningen är vad jag kommer ta med mig. Med tanke på att konceptet var helt nytt för dem, var de fantastiskt kreativa när de väl fattat. Det var bland annat följande meningar som vi gick igenom utifrån frågorna: vad är det som är fel och hur kan man visa det istället?

Far och son stod nära varandra.

Hon sjönk tillbaka i fåtöljen. Det här var så inte hur hon tänkt sig sitt liv.

Filmen var slut.

Ganska snart kom de på att man kunde visa med en scen att far och son stod varandra nära istället för att bara säga det. De kunde laga mat ihop, laga en cykel ihop, prata. I fallet med filmen sa ungdomarna att man kunde skriva "hon vaknade när eftertexterna rullade" och jag bidrog med klassikern "ljusen tändes i salongen" och vi talade om effekten det har på läsaren att kunna visualisera och lukta sig till popcorn på bion istället för att bara berätta att filmen tog slut.

Roligast var ungdomarnas förslag på den där tjejen som fått sitt liv förstört. Jag målade upp en bild av hur pojkvännen gjort slut och hon fick feber på sin student och kom inte in på Chalmers - vad som nu kan ha lett upp till platsen i texten där berättaren har skäl att skriva att hennes liv inte blivit som hon tänkt sig. Ungdomarna tyckte hon kunde läsa Divergent för tusende gången och käka glass ur paketet eller trycka i sig choklad och se på film. Då skulle det framgå hur hon kände sig, tyckte de, utan att man sa det.

Allt som allt en givande erfarenhet.

Tills jag kommer hem till mitt manus och läser första meningen i avsnittet jag redigerar för tillfället. Avsnittet ska möbleras om lite och jag har filurat på det några dagar, det enda som inte skulle ändras var förstameningen för den är så himla bra. 

Men när jag läste förstameningen i det här avsnittet efter kursen insåg jag att den hade fungerat som perfekt exempel på dålig gestaltning i min kurs. Idéerna på hur jag kunde visa samma sak som meningen berättar infann sig genast.

Bara att kavla upp ärmarna och stryka favoritmeningar. Man lär så länge man lever.