Dagens shelfie (inte för att det kommer bli ett stående inslag)

Var hemma hos min bror igår på middag och kunde inte låta bli att ta en shelfie i smyg. 

Så ser fantasy ut, för den som undrar.

Onämnbara boken, minns ni den?

Vårljuset bygger intriger i min hjärna. Som det brukar. Platsen är känd sen länge och nu börjar karaktärerna göra sig hemmastadda där. Mitt i redaktörsväntan (nån gång snart får jag alla kommentarer) vill mitt huvud börja skriva igen. På något nytt.

En sådan märklig idé. Jag ska ju ge ut min bok nu, inte skriva ny. Trodde jag. Men jag inser att om jag inte ska skriva nytt förrän hela serien är utgiven så kommer det ju i bästa fall dröja fyra år och i värsta fall längre. Det begriper ju var och en att det inte kommer gå. Sådana här idéer är inget man bygger fördämningar kring. Det är sånt man surfar på.

Alltså måste jag lära mig att skriva nytt och redigera gammalt lite parallellt på något vis som jag inte kan se framför mig. Än. Och det är okej.

Men beslutet är åtminstone fattat: Onämnbara boken är inte onämnbar längre. Den ska bli av. Därför att den är sagolikt bra.

Tvivlar ni på det får jag påminna er om det här.

Ett förlag är fött!

Eller åtminstone en logga.

Högläsning

Högläsning är en förbisedd form av umgänge i dagens teknologiska värld av film. Många tror att högläsning hör till den värld där barn bor som än inte kan läsa själva, men jag håller inte med. Gymnasieeungdomar skiner upp när svenskläraren läser novellen högt för dem innan novellen ska dissikeras. Det är något med högläsning som binder samman människor; det skapar en gemensam portal till gömda platser. Själv har jag läst många böcker högt för min man och det har varit mysiga perioder när han lägger sitt huvud i mitt knä och jag läser ett par kapitel i skenet från levande ljus om kvällarna.

Men ni ska veta att när jag var barn hade jag ett framträdande talfel. Jag kunde inte prata utan att stamma. Vissa bokstavskombinationer och situationer var värre än andra, men oavsett sa jag sällan en hel mening utan att fastna någonstans på vägen.

Jag gick hos talfröken. Det var det bästa på hela veckan! Dels fick jag prata om allt som var jobbigt i mitt lilla liv, och dels fick jag prata om språk på ett sätt som jag älskade. Först långt senare - när jag insett att jag är språkvetare - förstod jag varför.

Om det var talfrökens förtjänst eller om det bara växte bort vet jag inte, men det blev bättre. Jag stammar fortfarande, men inte genomgående. Jag har vissa bokstavskombinationer som jag sällan får ur mig och jag vet vilka ord det är och vilka synonymer jag kan ta istället. Korrigeringen går per automatik, så väl faktiskt att jag ibland undviker vissa ord även när jag skriver.

Min värsta situation var och är högläsning. Ni kan ana hur frustrerande det var i skolan när jag läste främmande språk och var ganska skaplig, men aldrig kunde läsa veckans text högt för klassen utan att staka mig.

Nu har jag snart läst min series samtliga fyra böcker högt för min dotter enligt hennes önskan. (Vi har femtio sidor kvar, ack, denna tomhet som stundar!) Hon är van vid att jag hakar upp mig nån gång ibland och sluddrar förbi ord när tungan blivit trött. Hon kommenterar inte när jag byter ut alla "trots" mot "fastän" för att det är lättare att säga eller hoppar över andra ord helt. Tvärtom älskar hon teatern i min läsning, hur jag byter röster och dialekter och halvgråter själv när karaktärerna gör det. 

Varje timma av högläsning har varit en liten bit paradis för oss båda, eftersom vi får dela världen och dess hemligheter med varandra, men de senaste kvällarna har en förlagsfråga plöjt sin väg genom huvudet: Kan jag läsa in mina böcker själv och göra ljudböcker av dem? Jag som älskar att läsa högt och ge texten liv på riktigt.

Svaret är sorgligt. Nej. Det tror jag inte att jag kan. Men man kan inte göra allt.

Istället uppmuntrar jag ALLA att läsa högt själva! Läs, oavsett hur bra ni är på att läsa. Läs för varandra, skratta och gråt ihop. Det gör läsupplevelsen dubbel.

Många bollar, många fronter

Uppdateringarna på Vilse kan beskrivas som närmast katastrofala, ungefär lika katastrofala som blåsorna runt Busans läppar. Vattkopporna som går runt i huset är inte att leka med och nu är stora tjejen äntligen tillbaka i skolan och istället ligger minstingen varm som ett element bredvid mig. Två av tre klara.

Mot bättre vetande är jag personlig på Debutantbloggen idag igen, men vad ska man göra när man haft en ångestfylld vecka och närt tvivel? Nu greppar jag tag i det lilla mod jag har och går vidare. Framsidan ska putsas klart för uppvisning i april, författarporträtt ska tas så fort förkylningen lagt sig och näsan inte längre är röd och lager- och distributionsproblemet måste bli löst snarast. Dessutom kommer manus återvända till dig från redaktören inom kort. Nog händer det grejer.

Under tiden klappar jag prickiga armar, kinder och magar, läser underhållningslitteratur medan jag snyter mig och har Astrid Lindgren-film-maraton i soffan. Igår var det Pippi på de sju haven följt av Madicken och idag blir det nog Lotta. 

Dessutom tror jag att jag kommer läsa ut fjärde boken för tioåringen före april börjar. Det blir en final det!

Berättare

Jag kunde förstås inte hålla mig från att reda ut begreppen ordentligt efter lördagsenkäten. Idag blir det matnyttigt om alla sorters berättare och vad vi kan använda dem till. Häng gärna på och fyll i era egna tankar!

På Debutantbloggen.

Sanningen om paracosmlekar

Säg inte det till mina elever, men nu tänker jag använda Wikipedia som källa. Jag blev ju tvungen att slå upp paracosm som jag skrev om häromdagen för att lära mig mer. 

Den intresserade kan läsa hela artikeln här.

För er andra kan jag meddela att först lät det som att den som ägnar sig åt paracosm inte är helt psykiskt stabil. Paracosmlekar är vanligt förekommande hos barn som upplever död hos närstående till exempel, men jag kan ju se att det även finns andra faktorer som framkallar behov av att gömma sig i andra världar. Så när jag tänker efter var det nog ingen större nyhet.

Men sedan säger de "Some scholars believe paracosm play indicates high intelligence" och "Paracosm play is recognized as one of the indicators of a high level of creativity, which educators now realize is as important as intelligence" samt "Michelle Root-Bernstein writes about paracosm play as an indicator of high levels of intelligence and creativity."

Psykiskt instabil, extremt intelligent samt kreativ som attan. 

Jovars. Låter som jag.

Fortsatt jenkadans på Vilse förlag

IT-ansvarige på Vilse förlag har lagt hela dagen på att boka emailadresser och köpa serverplats i Tyskland och tusen andra saker som författaren på Vilse förlag knappt förstår sig på. Författaren har bidragit stort genom att säga att hemsidan ska gå i rött. Det är nämligen förlagsfärgen.

Sen har fotograf ordnats. Till författarporträttet alltså. Det som ska tryckas i katalog och finnas på hemsida. Mot vad man kunde tro har författaren lyckats välja kläder och örhängen till fototillfället och fotografen i fråga har dryftat lämplig kompsition och författaren har pratat bakgrund.

Så långt kändes allting bra tills författaren insåg att på närbildsfoton borde författare vara sminkade. Kanske med lite diskret och klädsamt läppstift/läppglans/rouge/jag-vet-inte-vad-det-heter. Sånt som inte är mascara och foundation i alla fall. Jaha. Hur gör man det?

Men tänk på att äldstasystern (eller läkarsystern, fembarnsmor-systern eller bokslukarsystern (nej, så kan jag ju inte säga, varenda jeppe i min familj slukar böcker, det är knappast unikt för henne)) sa idag att hon har en tonårsdotter som är så bra på att klippa film att hon får göra det för sin pappas företag. Inte illa. Bokvideoteamet antecknar.

Efter att ha tillbringat kvällen med att dels mejla med grafiska designern (som utlovar förslag på titelutseende imorgon!) och dels kika in på varenda författarhemsida i mannaminne kvarstår en stor obesvarad fråga: Vad har man på själva HEMsidan på hemsidan? Man har en Om författaren och en Kontakt och en Om böckerna, men vad sjutton har man på HEMknappen om man inte vill ha blogg? Jag bara undrar.

Eller inte jag. Författaren förstås. Hon verkar mycket mer världsvan än jag.

PS. Och oroa er inte. Vilsebloggen må ändra bloggbeskrivning så småningom, men den kommer finnas kvar i nuvarande form. Var skulle jag annars ventilera sånt här?

Tänk att det var DET som allt det här var hela tiden

Den här sändes till mig av min goa kusin:

Fin, va?

Blurbar och bröder

"Känner mig lite tom," sa jag till väninnan över en kopp te på ett café efter jobbet. Jag har ju redigerat dygnet runt och plötsligt är manus postat till redaktör och det blir liksom ingen mening att redigera fastän jag inte alls var klar och huvudet egentligen är kvar där mitt i smeten. 

Planen var att nu läsa böcker (varav en handlar om redigering), sova och se bra film.

Så blev det inte. 

Ungefär när jag började fräsa blomkål till middagen ringde min bror och berättade dagens nyhet. Han har nätverkat åt mig. Han har hittat två blurb-kandidater som behöver boken. För att läsa. För att blurba. (Det blir så svårt att trycka blurben på boken om de behöver boken för att läsa, därav erbjudande om förhandsläsning.)

Men jag kan ju inte ge dem boken bara så, utan att köra den ett varv till, trots att de förstår att manus ligger hos redaktören och texten inte är korrläst osv. Jag måste redigera. Lite mer. I alla fall. Roligt! En glad Vilse åt stekt blomkål och tänkte att den där storebror är i sanning en superbror, han.

Det var dagens nyhet från Vilse. Den och att vi fått vattkoppor i huset. I själva verket redigerar jag alltså inte alls, utan högläser för feberbarn, ser på Mello och spelar memory. 

Men det är ju nästan samma.

Avslöjande från Vilse förlag idag

Och det står naturligtvis att läsa på Debutantbloggen.

Läskigt och roligt.

Passerar mållinjen

Till folkets jubel passerar jag mållinjen på söndagkväll: manus är 10 000 ord kortare.

Hör ni vad jag säger? Tiotusen ord!

Jag hurrar för min insats, för att det överflödiga skalats av, för att konflikten förtydligats.

Sen kräks jag, likt alla andra spurtande idrottsmän.

Jag har faktiskt njutit av redigeringen till allra största delen och känt att den här boken är bara för himla bra ändå.

Men just precis nu blev jag dödligt trött på den. 

Jag kräks på den. 

Skönt att den ska skickas iväg imorn.

All redigering behöver en paus för att kunna börja om från början sen.

Men nu ska jag torka munnen och gå och fira. 

Tiotusen ord! 

Hurra!


Uppdatering: Gick ner och hällde müsli i fil (ja, Elin, hemmagjord! Tack för recept!) och insåg det man inte vill inse.

Har glömt en sak. En jättejätteviktig förändring av jättejätteviktig scen som jag inte genomfört, bara beslutat om och sen rusat vidare i jakt på ord som inte behövs.

Nej.