"De stora förlagen kommer att bevaka de egenutgivna böckerna som säljer hyfsat"

Mycket intressant intervju med fantastikförfattaren Oskar Källner. Han svarar på frågor kring sitt skrivande, kring fantastik och förlagens framtid. 

Utdrag som får knäna att darra:

"Det kommer bli några egenutgivna böcker som verkligen lyckas ta sig och sälja hyfsat. Dessa kommer däremot de stora förlagen att hålla ögonen på och om försäljningen stiger ordentligt så kommer de med all sannolikhet att erbjuda den författaren kontrakt. Det sker hela tiden i den anglosaxiska världen (Fifty shades of Gray, någon?) och det kommer inte dröja länge innan det sker här i Sverige."

Extra glad idag

Jag hade så roligt på jobbet igår att jag hade tackat nej till ledigt om det erbjudits. På vilken annan plats kan man få prata om guncontroll i USA, favoritkaraktärer i Game of Thrones, Edward vs Jacob, Hobbit vs Lord of the Rings-trilogin och huruvida det heter Endor eller Moon of Endor.

Ja, ni har märkt rätt: teknikklasserna jag har den här veckan är min sorts nördar! Störtsköna klasser.

Ovanpå det bloggar jag idag på Debutantbloggen om barnlitteratur och vem som kan skriva för barn.

Ser på Sense and Sensibility

... och överöses av en längtan ut ur redigeringsträsket in i det fria, kreativa skrivandet. Jag längtar efter den Onämnbara Boken. 

Men man är ju seriös förläggare numera. Med schema och sånt. 

Jag kommer skriva den så småningom. Someday. Försök stoppa mig, hahaha!

Tyst, nu kommer Edward tillbaka för att fria och Emma Thompson ska gråtskratta. Kan inte skriva mer.

Sista penseldraget på omslaget

... skedde i natt. Det är alltså klart nu och det skulle kunna vara så att jag under veckan tillbringat osunt mycket tid med att ta fram bilderna på datorn/mobilen för att stirra en stund eller två.

Det finns naturligtvis grejer kvar att göra: baksidetext ska skrivas och grafikern ska lägga på titeln och det där författarnamnet jag svänger mig med numera. Förlagslogga, såna grejer. 

Men den talangfulla illustratören är klar. Sean McMullin heter han och är en god vän tillika magiker. Det är så det känns. Jag har sagt: så här ser Lianne ut, så här tänker jag där och här och sen har han förvandlat mina ord till verklighet, till en vacker bild som går att se med fysiska ögon. Likt en magiker.

På sätt och vis längtar jag redan efter nästa samarbete: omslaget till andra boken som vi kommer att jobba med om ett år om allt går vägen. Till dess går jag och smygbeundrar min framsida. 

Och jo, alltihop kommer offentliggöras i juni, för den som undrar.

Intressant utveckling

Idag måste jag tipsa om min egenutgivarförebild Oskar Källners hemlighetsfulla möte med förlagsmonstret.

Läs HÄR om en branch i förändring.

Livets vackraste

Idag för tio år sedan blev jag mamma. Tio år. Men jag minns. Allt.

Jag minns smärtan, traumat, känslan av hopplöshet. Jag minns lättnaden, glädjen, euforin när hon kommit ut. Hon var universums mittpunkt och det vackraste Gud skapat. Hon var min. Min trollunge, med tjockare, längre och mörkare hår än någon av de utländska barnen på BB. 

Trollunge som hon var fick hon mitt trollnamn i födelsegåva. Det vackraste namn jag visste. Ett mjukt men starkt namn, ett som tål både det ena och det andra och aldrig någonsin sjåpar sig, men ändå kan visa ömhet och kärlek. Det namnet. Med ett sådant hår hade vi faktiskt inget annat val.

Men troll som hon var förändrades hon. Det mörka håret ljusnade under det första året och när hon var två hade hon blivit blond. Det kanske inte låter märkligt tycker ni, men det var heller inte det märkvärdigaste. Hennes ögon fördunklades. Från att ha varit safirblå blev de efter ett år gröna och efter ytterligare tre år antog de sin sanna form: inte chokladbruna som mina, utan honungsgula. Guldögon kallar vi dem, efter skatten som hennes anfäder vaktar inne i bergasalen.

Detta barn är den bästa storasyster man kan önska till en familj. Hon tar hand om sina småsyskon som vore de hennes egna barn om det skulle behövas. När Busan trotsar och skäller på sin mamma kan man vara säker på att Storasyster kan få henne att skratta igen inom loppet av två minuter. Det är som magi.

Hon är en god vän med många vänner och sätter ofta deras önskningar före sina egna. Hon är rolig, fantasirik, talangfull och god. Hon är intelligent och skärpt. Hon lärde sig läsa innan hon fyllde fyra. Hon läste Harry Potter när hon gick i förskoleklass och hon tycker att de bästa böcker hon läst är mina. Hon spelar piano med två händer, sjunger solo i kyrkan, ritar av vad som helst naturtroget och blir överlycklig när hon får baka muffins på egen hand.

Hon är en av livets bästa gåvor och idag firar vi henne, hela febriga familjen. Alla är hemma och skrotar och hostar och hurrar. Alla är glada för henne, men gladast är hon: för när man fyller tio år i vår familj får man sin första mobiltelefon och när man får sin mobiltelefon kan man lyssna på One Direction på youtube hela morgonen lång och le som om man vunnit på lotto.

Min stora, fantastiska flicka som vuxit alldeles för mycket alldeles för fort. Tack för att jag får vara din mamma.

Vilses spänningsmodell

Mitt äventyr i excel är över. Tabellen är klar och på tabellen följde naturligtvis ett diagram. Jag gjorde en graf också, men staplarna kändes mer talande.

Det här är vad jag gjort:

Först en kolumn med alla sidor från 1 till sista sidan. (Skriver man 1, 2, 3 och drar så gör excel jobbet sen.) Sen gjorde jag en kolumn för varje tråd jag kunde komma på i boken. Olika mysterier, viktiga förhållanden som utvecklas osv. Jag hade till exempel en kolumn som hette "Nya världen" eftersom en del av spänningen i just den här boken kommer av häftiga saker som händer/förklaras kring fantasyvärlden. Ni hänger med, va? En kolumn för varje tråd som ger spänning.

Sen är det bara att scrolla igenom manuset sida för sida och sätta ut en gradering från 1-10 på hur spännande just den tråden är på just den sidan.

Jepp. Det är vad jag gjorde. Snabba beslut och scrolla vidare.

1-10 är därför skalan till vänster i diagrammet medan bottenskalan alltså är sidnumren (här borttagna för att ni inte ska veta hur lång boken är).

Som ni ser stiger det vackert. Vi har två peakar, en i mitten och en i slutet. Det är alltid någon tråd som är spännande även om inte alla är det, men när det ökar i styrka ökar ofta antalen trådar, dvs när det hettar till gör det så på flera fronter samtidigt. Mycket bra.

Men ni ser problemområdet, va? Det som var anledningen till att jag påbörjade diagramprojektet. Det är lite glest före de ljusblå staplarna börjar komma. Mhm. Det syns. Det är verkligt. Men det ser inte riktigt så illa ut som jag trodde. Eller?

Det som Vilses modell gav som jag inte räknat med, var ett tillfälle när jag upplevde att det hoppar mellan staplar på ett ofördelaktigt vis. Det blir rörigt. Eller nej, inte rörigt, men spänningen tappar på att det handlar om för mycket på en gång. Detta är uppenbarelsen som jag inte hade sett lika tydligt annars och jag tror att om jag åtgärdar det här, kommer jag att åtgärda hela det där problemområdet vänster om de ljusblå staplarna.

Så. Det var allt. Mitt första, oslipade försök. Intressant, någon?

Ser inte helt fel ut, va?

Fingertoppskänsla

Jag har magiska fingertoppar. Nej, nu menar jag inte att de skapar fantastiskt bra böcker om de har ett tangentbord, jag menar att jag kan känna när mina barn är på väg att få feber redan innan de har feber. Eftersom jag klappar deras lena, vackra ansikten flera gånger varje dag, vet jag exakt hur de ska kännas och skulle huden vara bara 0,1 grad varmare än vanligt, så vet jag det.

"Hon är på väg att få feber," sa jag till läkarsystern igår förmiddag. 

Läkarsystern kände. "Nej, det är bara du som har kalla fingrar," sa hon.

Igår eftermiddag var Busan varm som en kakelugn. Natten var jobbig för både mig och maken, men framförallt för Busan själv och idag bränner man sig om man klappar henne. Det var faktiskt flera år sedan jag såg henne så här sjuk. Arma barn. 

Med min spisplatta tätt intill mig har jag därför hållit mig stilla hela dagen. Netflixmaraton följs av gråtsessioner och lite surplande av mammas hemmagjorda drickyoghurt, den som man får dricka med sugrör. 

Hon somnar, vaknar och gråter. Äter något och pratar i sammanhängande meningar en liten stund, innan hon somnar igen. Mycket, mycket närhet och kärlek har det varit. Älskade barn.

Men när hon somnat har jag dragit fram min smidiga dator och påbörjat ett projekt. Ett projekt som jag trodde skulle ge mig en bild av så kallade "döda områden" i boken. Ett projekt som skulle ta tid, men ändå vara värt arbetet inför redigeringen.

Jag har gjort ungefär en tredjedel av boken idag och jag kan redan säga att det här ger mig så mycket mer än en uppfattning om var vi har stillastående vatten i behov av storm. Alla som redigerar borde göra det här.

En tabell över spänningshalten i varje tråd i boken. En tabell som ska bli en graf. En riktig graf! Så himla smart. 

Det är inte utan att man blir less

Okej. Så det var ett gäng sidor som jag kände behövde skruvas åt. Tankemöda, tankemöda, tankemöda. Pratade lite med svensklärarsystern igår i soffan medan stora flickorna bakade kokosbollar. Hon föreslog en flaskpost, ett meteoritnedslag eller en trojansk häst. När jag sa att det inte riktigt var vad jag letade efter menade hon på att hon inte kunde bli hämmad i sin brainstorming, så jag lät henne hållas. 

Det blev inte någon omvälvande händelse, bara två små grejer som skulle läggas till (läs: ersätta) och att skriva nytt är ju alltid roligt. Efter vilosam lördagsmorgon kände jag skrivarbubblan sänka sig sakta men säkert över mig. Yes! Jag kommer kunna vara produktiv nästa vecka! tänkte jag.

Jag sätter mig med dokumentet. 

Scrollar igenom ovan nämnda sidor för att se var ändringarna ska ploppas in.

Känner plötsligt att boken håller. Precis som den är. Det finns inte utrymme att skruva åt.

Skärpning. Skärpning! Ena dagen är jag så kritisk att jag blir överkritisk och nästa dag är jag så kreativ att allting är underbart. Vad sjutton gör jag nu? Vem ska jag fråga om råd och vad är det som säger att just den personen har rätt?

Det var ju meningen att jag skulle redigera mina egna grejer före redaktören får texten.

Mitt omdöme suger. För tillfället.

Att ta farväl, eller En riktigt corny high school-film

Imorgon går mitt vikariat ut. I tio veckor har jag jobbat som specialpedagog och lärt känna en hel hög människor som jag kommer ha svårt att glömma.

Detta är mitt farväl.

Farväl till svenskläraren på byggprogrammet som levererar mitt favoritämne på ett helt nytt sätt och som har en sund, beundransvärd relation till sina något brokiga grabbar. Jag kommer sakna dina ständiga fjällrävenbyxor och din förkärlek att fotografera whiteboard med mobil.

Farväl till skäggiga, tatuerade engelskläraren som spelar i band och är stolt över att vara den enda läraren i sitt ämne som talar amerikansk engelska. Jag kommer sakna din värmländska, dina lektionsidéer och dina knappordiga mejl.

Farväl till korthåriga bibliotikarien som alltid ler när man kommer till fina skolbiblioteket och som startat bokklubb för alla på skolan. Jag kommer sakna våra konversationer vid lunchbordet och den fantasikittlande känslan av att du tänker så mycket som du aldrig säger. PS. Jag kommer försöka sälja in en bok till dig till hösten.

Farväl till världens bästa engelsklärare som aldrig någonsin talar svenska med sina elever och alltid ser på problem med lugn. Jag kommer att sakna din kreativitet, våra internskämt och hur du pekar på näsan när du når en poäng.

Farväl till pianisten som jag kallar Karl Bertil Jonsson i smyg. Jag kommer sakna dina miner och fingrar när du sakta knappar på din dator. Kämpa på, du kan!

Farväl till estetgrabbarna som brukar spela akustisk gitarr på engelskan. Jag kommer sakna ert flinka plinkande och våra roande samtal om fotbolls-VM. Ni kommer aldrig veta hur djupt jag rös när ni spelade Cavatina och More than words i fredags före lunch.

Farväl till underbara vårdklassen som alltid gör mig glad. Farväl till One Direction-fan, High School Musical-diggare, farväl till tjejen med långa ögonfransarna och killen som lät tjejerna göra inbakad fläta före studiepasset. Farväl till paret som är så goa med varandra att jag tror ni varit gifta i minst tjugo år - jag hoppas ni håller ihop alltid som ni gör nu. Farväl till tjejen med tandställning som alltid jobbar men gärna vill prata om vad mina barn heter. Farväl till er allihop!

Farväl till byggeleven som lyckades ta ikapp engelskan. Du kan så mycket mer än du tror. Jag kommer sakna ditt pojkaktiga ansikte och alldeles för låga röst. Farväl till alla dina klasskamrater som trodde att jag var 22. Jag kommer att sakna ert snack, skratt och era obegripligt ickeböjda kepsskärmar.

Ett stort tack (men inte så mycket farväl) till svensklärarsystern som alltid har tuggummi och lipsyl när man behöver. Jag kommer sakna att luncha med dig, klappa dig på axeln när du gråter över kopieringskort, men mest av allt att stå i klassrum tillsammans med dig och prata litteraturanalys. Det borde vara olagligt att ha så roligt på jobbet.

Mest av allt kommer jag sakna kollegorna på rummet. Jag kommer sakna våra samtal under te-rasterna, er uppriktiga oro för eleverna och era alltid blommande leenden mot elever som kommer upp till oss, oavsett vilken dag ni har själva. Ni förtjänar så mycket uppskattning som ni aldrig får. Ett hjärtenypande farväl till er. 

Om någon mer än min syster orkade läsa hela vägen ner hit så kan jag meddela att läraryrket är spännande, utmanande, aldrig sig likt och rikt på saker att dryfta vid middagsbordet. Jag är innerligt tacksam för inblicken som de senaste månaderna inneburit. Tack och lov att jag ska tillbaka, om än i annan form och med andra elever.

Inför redigeringen

På fredag går mitt vikariat ut vilket i teorin betyder att jag börjar förlagsjobba på måndag. I praktiken är det däremot inte så. I praktiken har jag Busan hemma två dagar i veckan och vi ska baka bullar och gå på öppna förskolan och sånt som vi en gång brukade göra. De femton timmar som hon är på förskola ska jag förlagsjobba.

Fast det är inte heller sant. Jag har inte ens slutat på skolan och nya vikariat trillar redan in. Jag har just tackat ja att jobba fem dagar vecka fem. Det kommer att rulla på så och det är ju bra för ekonomin, men desto bättre för manuset att jag redan är igång med det som jag egentligen skulle jobba heltid med sen.

Uppdatering: jag har plöjt igenom manus och tagit bort blankrader. Under detta arbetes gång har jag blivit kär i vissa delar av boken på nytt och tagit anteckningar om ställen som behöver ses över. Det handlar om att förstärka gestaltning och stryka ett antal avsnitt som både jag och Lianne överlever utan.

Men när jag under den senaste veckan börjat om från början på nytt och denna gång pillat på texten lite djupare, går det upp för mig att första delen av boken skulle må bra av en större renovering. Den funkar nu med, men jag hade velat ha mer.

Jag vill dra igång boken tidigare. Något som känns. 

Jag överväger att hitta på en ny händelse som kan lösa alla mina problem och fylla ut den tidsperiod som det hela gäller. Boken (och försäljningen av den) skulle vinna på det och jag skulle ha roligt.

Men. Jag kanske inte hittar det där som jag saknar. Det kanske inte går att vara så dramatisk som jag vill så tidigt. Allt jag kan göra är kanske att byta några perspektiv och introducera några karaktärer lite tidigare. Räcker det? Jag vet inte än.

Allt jag vet är att på måndag har jag sex veckor på mig för del ett av min redigering. Sen går manus till min redaktör och när jag får tillbaka det har jag cirka sex veckor till innan jag behöver närma mig korrläsning.

Så om det finns något spännande därute som än inte uppenbarat sig under de tolv år som gått, speak Now or forever hold your peace.

*lyssnar*

Idag: Om att spräcka en bubbla

På Debutantbloggen med er egen Vilse.

Kan inte låta bli

Jag ska egentligen inte redigera förrän mitt vikariat gått ut. Men jag kan inte hålla mig! Sitter med dokumentet i tid och otid. Mums!

Författaren i mig kommenterar inte innehållet för det är alls inte lämpligt, men förläggaren kan meddela att den här boken är förvånansvärt bra. Svenskläraren noterar att mina favoriter bland stilfigurer är antites och zeugma.

Nu tillbaka till klassen som sitter och skriver läsdagböcker framför mig. Sch! De jobbar.

Ser ni att jag just skapat en etikett som är titeln på boken? *fnittrar*

Äntligen tisdag!

Nu har jag Debutantbloggsdebuterat!

Läs HÄR.

Första lördagsenkäten

... med oss i nya gänget. En liten blänkare inför tisdag.

Sånt här pysslar jag med nuförtiden

Ja, det är en djungel, men visst ser det fint ut? Jaaa!

Dagens stora nyhet

... står att läsa om HÄR. För den som vill läsa mer kan man kika HÄR.

Och för den som tycker det verkar oklart kan jag tala om att jag till vardags går under namnet Hanna Höglund.

Hurra för nya året!