Scenlistan

När vi arbetar med lapptäcken är vårt viktigaste verktyg scenlistan. Jag har världens bästa minne, men det är ändå knöligt att hålla ordning på femtio sidor text när allt som står där ska stuvas om.

Jag rekommenderar scenlistan. Scenlistan är min bästa vän. Scenlistan kan inte skapa världsfred (än), men den kan skapa ordning ur kaos och visa dig var bristerna ligger i ditt manus, var du behöver broar mellan scener och hur du bäst väver ditt tyg.

Om du tvivlar på scenlistans magiska krafter kan jag meddela att det var en enkel scenlista på blott en enda A4sida som var underlaget till min bästa roman, en roman som landade på 746 sidor.

Där ser du. Scenlistan äger.

Fler lapptäcksproblem

Tyst. Stör inte. Jag sprättar upp och syr om. 

Det är en ordentlig oreda i mina lapptäcksbitar. Jag älskar dem alla och vet att de kommer att se fantastiska ut tillsammans, men jag måste först räkna ut vilken bit som ska fogas ihop med vilken och det är så förvirrande eftersom de redan sitter ihop men jag börjar inse att jag måste sprätta lite, lite till. Inte ta bort något, bara sprätta upp och foga ihop i annan ordning.

Men det är svårt det där med ordning. Det är trots allt inte ett lapptäcke, utan ett manus, och kan jag inte foga ihop två bitar på ett visst vis bara för att det ser snyggt ut. Det finns faktiskt en kronologi att ta hänsyn till här. Någon som ligger sjuk i en scen kan inte plötsligt dyka upp i en annan scen och lämna läsaren att undra om det var ett ruskigt snabbt tillfrisknande.

Suck.

Jag som var så galet entusiastisk i morse över alla mina splitternya genombrott och nu stämmer det inte i alla fall. 

Som min syster brukar säga: att sy om och sprätta upp är sömmerskans lott. Och författarens tydligen.

Men jag ger inte upp. Aldrig. Ni måste förstå att den här boken är superdupervärd att läsa. Jag älskar den och jag börjar förstå att sådant smittar av sig rätt ordentligt på läsare. Vänta bara. Snart så.

"Aye, we are good and lost now!"

Min man brukar alltid säga att jag kommer bli lycklig den dagen jag blir gammal och dement och den värld som jag nu bara drömmer om äntligen blir verklig. 

Kanske har han rätt i det.

Ni förstår jag har gått vilse nu äntligen och då menar jag inget negativt. Jag menar inte att jag inte vet var jag är eller hur jag tar mig hem, utan jag menar att jag har gått så långt in i mina tankar att verkligheten med hus, man och tre barn blir sekundär. Jag befinner mig i händelsernas centrum och iakttar. Jag skrattar, jag njuter, jag lyssnar. Ibland skriver jag. Min egen värld har slukat mig om igen, och jag förundras åter över hur mycket mer det finns att upptäcka efter alla dessa år och efter alla dessa redan skrivna sidor.

Långt borta hör jag en röst som inte hör till min värld och heller inte min yttre verklighet. Det är kapten Barbossa som förnöjt morrar från sitt skepp: Aye, we are good and lost now! For sure, you have to be lost to find a place that can't be found, elseways everyone would know where it was.

Precis där är jag nu. Förlorad i en bok som håller på att ta form och det är först när man förlorats som skatten går att finna.

En utmaning

Jag tror att jag nämnt tidigare att jag har en underbar väninna som är i processen av att komponera ett musikstycke till mitt manus Fjärilshuset. Fjärilshuset är en roman för vuxna, en riktig feel good-bok om kärlek, vänskap, familj och kanske framför allt musik. Det här är ett manus som varit klart ett bra tag men som jag inte skickat in för att jag tror på idén att skicka med musikstycket och nu verkar det som att livet kanske klaffar tillräckligt för att det ska vara på gång.

Få saker njuter jag så mycket av som att höra min väninna E spela piano, framför allt den musik hon skrivit själv. Hon har en enastående gåva för känsla och harmonier som äger makten att vidröra min själ gång på gång. Att hon tagit sig an uppgiften att skriva musiken som huvudpersonen i min bok spelar gör att det spritter i hela kroppen. 

E har en son som gifter sig i sommar och E vill gärna att en kärlekssång som hon skrivit ska sjungas på festen. Hon har ett problem bara, texten till kärleksvisan är inte klar och hon har inte tid att sitta med det.

Det är då jag hör mig själv erbjuda att jag kan skriva texten varpå hon tycker allting har löst sig kalasbra. 

Vilket privilegium! Ska jag, ska mina ord få pryda hennes fantastiska toner? Jag känner pressen på mig, men har bestämt mig för att anta utmaningen. 

Klart det känns läskigt. Jag har väl aldrig skrivit en sångtext förut! Men jag har skrivit dikter. Mängder. Jag älskar poesi, både att läsa och skriva den, och med tanke på hur musik får igång mitt skrivande borde orden rimligtvis komma när jag hör henne spela. Det är trots allt bland det bästa jag vet.

Så vid sidan om mitt arbete med trilogin går jag igenom vad jag ska komma ihåg att tänka på när jag väl sätter igång med den där sångtexten. Hur jag måste akta mig för klyschor och helst bara beskriva stämningar, hur fragment här var tillsammans kan bilda en helhet där temat är löften om kärlek.

Spännande, utan tvekan.

Duktig 2

Tänkte att ni antagligen vill veta hur experimentet artar sig. Det ska jag tala om för er. Jag har flödesskrivit nu i en timme och det här kommer bli hur bra som helst.

Mitt nya mantra fungerar: Samma historia, men en helt annan berättelse. Efter att ha varit min egen redaktör i ett år nu, känns det som att jag äntligen börjar bli bra på det. =)

Duktig

Författarsmärta, författarsmärta. Att skära, att skada, att smärta sin text!

Nej, så illa är det inte, men jag känner mig faktiskt duktig. Jag experimenterar. Jag kommer eventuellt att förstöra ett kapitel som jag älskar och som fungerar alldeles utmärkt som det är, bara för att lyfta kapitlet före. Jag tänker testa och se om det förbättrar och stegrar och blir så bra att jag låter den där texten som var så bra och njutbar, tvingas bli en annan.

Duktigt, riktigt duktigt.

Men lite, lite smärtsamt. Känns bra att det bara är ett experiment. Låter mindre drastiskt då.

Identitetskris

Att skriva är magiskt. Idéer i duschen omvandlas genom magi till vackra ord och meningar som fyller hjärtat med tillfredsställelse över ett fullgott hantverk. Meningarna blir många och bildar sidor, väver trådar och skapar oförglömliga berättelser. Av sig självt. Det är i sanning magiskt och utan tvekan det bästa jag vet.

Men ibland får man jobba lite. Ibland kommer inte magin av sig själv. Ibland krävs arbete och tankekrumbukter - svett och tårar alltså. 

Det är då som jag är glad att jag läst litteraturvetenskap. Då plockar jag fram de redskap jag har - den terminologi jag förvärvat under svensklärarstudierna - och så gör jag en analys på mitt eget manus. Jag skriver en hemtenta i huvudet, diskuterar berättarröst, avsändare, mottagare, intern fokalisering och sådana saker. Jag ställer frågor och besvarar dem. 

Jag kommer fram till att ja, jag känner personerna utan och innan i den här trilogin. Ge mig en situation, vilken som helst, och en av de hundrafemtio karaktärer jag skapat och jag kan svara dig precis hur den personen skulle agera i den givna situationen.

Men känner jag mig själv? Och inget metafysiskt nu, utan jag menar min egen berättarröst i just den här berättelsen. 

Efter tio år och fyra böcker borde svaret rimligtvis vara ja. Berättarrösten är en sån sak som kommer naturligt och intimt hör samman med manusets själ. Jag har aldrig behövt tänka på hur jag vill att tonen ska vara, tonen är en sån sak som hör ihop med magin, inte slitet. Huruvida jag tycker om berättelsens egen röst är ofta avgörande för om idéer i startgroparna förvandlas till ett manus eller inte.

Men nu sitter jag här och har en identitetskris. Jag har kommit fram till vad det är jag inte gillar med den första boken - äntligen! - och det är mig själv. Alla andra sköter sig, så fort jag lämnar över ordet till någon av mina karaktärer blir det kalasbra, men så fort jag ska berätta något blir hälften bra och hälften faller platt.

Det är en hård insikt, men förhoppningsvis en som leder åt det enda håll jag vill röra mig. 

Framåt.