Antagligen betyder det att vi har en hit på våra händer

4åringen får se the line drawing (steget som kommer efter skisser, men före det färdiga omslaget) till framsidan på andra boken.

4åring: Mamma, kan du läsa den boken för mig?

Jag: Men den är för stora barn.

4åring: Är den farlig?

Jag: Ja, ganska farlig.

Jag berättar vad varelserna och personerna heter och hon kan inte ta ögonen från bilden.

4åring: Men mamma, snälla, kan du läsa boken för mig?

Jag: Men den är ju för stora barn.

4åring: Men får jag se boken?

Jag: Den är inte färdig. Jag håller på att skriva den och jobba med den.

4åring: På din bokmässa?

Jag: Just det.

Klart jag jobbar med den på bokmässan. Vad gör man annars på en bokmässa?

Öppet brev till Hanna 13 år

I somras blev jag kontaktad av en tjej som skriver. En driven tjej på tretton år som skriver böcker i långa fanstastik-serier. Hon var på jakt efter en författarmentor och jag är lika glad för hennes brev som jag är imponerad av hennes skrivande. Att hålla kontakten med henne (om än inte i den utsträckning som jag hade önskat då livet varit på tok för körigt sista månaden med boksläpp och nytt jobb) har varit en god påminnelse om att det bor en trettonåring i oss alla.

Minns ni er trettonåring? Minns ni vad trettonåringen drömde om?

Jag minns min alltför för väl, fastän det var exakt tjugo år sedan som jag var där. Att brevväxla med min unga författarvän, gav mig idén att skriva ett brev till mig själv. Håll till godo, eller vänta tills en annan dag när jag orkar skriva nåt vettigt om bokmässan.

Kära trettonåriga Hanna,

Det är jag, Hanna, tjugo år senare. Kan du föreställa dig mig, långt fram i tiden, med kort hår och hål i öronen (jag vet, galet!), skäggig man och tre rysligt söta barn? Jag vet att du kan, och jag vet att det är en bild du lever på många dagar. Tjugo år har gått, men jag minns dig klart och tydligt.

Jag vet att du sitter där i ditt fönster och suckar. Jag vet att du trivs på din cykel där dina tankar kan spinna lika snabbt som hjulen på väg till skolan. För i dagdrömmen är du inte på väg dit som elev, utan som lärare. Du drömmer att du redan blivit som mig, och jag kan känna ekot av din längtan när jag träffar mina elever. Jag lovar att jag njuter å dina vägnar.

Men låt mig skänka ett litet ord av tröst: tretton var tonårens värsta år. Det blev bättre sen. Mycket bättre. Folk kommer sluta skriva glåpord på ditt skåp och du kommer att få vänner. Skiten kommer att gå över, liksom all skit alltid gör. Det tar bara olika lång tid från gång till gång.

Under tiden råder jag dig till att fortsätta med det som du gör helst: skriva, läsa och dagdrömma. Skäms inte över det som är du, för jag kan lova att det har förändrats mycket mindre än du tror, trots de år som skiljer oss åt. Fortsätt med dina stora tankar och dina många ord (visserligen för många, det litar jag på att du märker senare). Jag vet att du dagligen brukar din fantasi och din språkliga förmåga och det vill jag tacka för. Jag hade inte kommit hit annars.

Men ordströmmen som leder dig till pennan under sena kvällar, och texterna som sedan tvingar dig ut ur det där lilla rummet du bor i, och in i systerns för att läsa hemligheterna högt, inbyltade i var sitt nattlinne, de ger så mycket mer än en begynnande färdighet.

De ger dig styrka och självkänsla. De är ett själens verktyg som ökar din inlevelseförmåga och kreativitet. Du växer när du smyger genom dörrar bara du kan se. Så snälla. Fortsätt. Vad folk än säger, vad folk än tycker om resultatet och hur underliga dörrarna än är.

Ibland kommer din inlevelseförmåga att vara en svaghet. Du blir lättskrämd, du fulgråter och känner för mycket och för intensivt. Du inser att du inte kan rädda hela världen och insikten gör ont, för att du känner.

Men lyssna på mig nu: det är inte fel att känna. Dina känslor är ditt skrivandes största redskap, näst efter pennan (eller datorn. Jag är ledsen att behöva krossa dina föreställningar, men jag skriver inte böcker på skrivmaskin fastän du svor att jag skulle. Förlåt.) Dessa svindlande känslor leder dig till ord som inte bara är ditt eget stärkande te, utan också kan komma att beröra andra och det är faktiskt det finaste av allt.

Så fortsätt dröm dina stora drömmar om sålda böcker, ett yrke och en egen familj, för tro det eller ej, men jag traskar runt i lummiga herrgårdar här borta på min ände, byggt av det som hos dig bara är luftslott.

Du kanske rynkar näsan åt mig. Du svajar mycket. Du önskar att du var äldre. Att folk lyssnade, tog dig och dina rimmande dikter på allvar. Hälsa dem att skapande har ingen ålder och den som planerar att skriva böcker faktiskt måste börja någonstans.

Och till alla de som säger att du är ful och spottar på din cykelsadel när det är minusgrader: de har fel. Så fel. Sanningen är att du äger bruden.

Så sträck på dig!
Hanna, 33.

(Och du, du vet leken du delar med lillsyrran? Om häxorna? Fortsätt för allt i världen med den! Nej, du blir aldrig för gammal.)

PS. Du kommer inte att gifta dig med en italienare. Sorry.

Indiehjärtat

Indiefenomenet inom de två brancherna musik och böcker har berörts förut på Vilse, men nu måste jag säga något igen eftersom vi såg filmen Begin again i helgen.

Begin again handlar om Mark Ruffalo, som byggt ett skivbolag från grunden men nu blir sparkad från sitt eget företag på grund av en mycket ohälsosam konsumtion av alkohol (det är så illa att man tror hans ska dö av förgiftning eller leverskador vilken sekund som helst första halvan av filmen). Han ligger på botten när filmen börjar, men eftersom det här är en feelgoodfilm står han upprätt när filmen är slut och detta till stor del på grund av att han träffar Kiera Knightly och tillsammans gör de en skiva, indie stile.

Musiken är underbar, Kiera Knightly sjunger så bra att jag var säker på att det var voiceover (tills jag efter halva filmen kollade upp det, men det var hon själv) och sen är filmen ovanlig för att där finns knappt nån puss i hela filmen. Varken maken eller jag var sålda på kompositionen (tror den hade vunnit på ett regelrätt, kronologiskt berättande faktiskt), men ändå satt jag där med tusen tankar i mitt huvud till följd av denna mysiga berättelse.

Här är två: 

Min vän Elin borde spela in en skiva. Jag kände att Kiera Knightly försökte vara så lik Elin hon bara kunde filmen igenom, med håret och tofsen och snygga kläderna och gitarren och magiska låtskrivartalangen. Så allt Elin behöver är rimligtvis en Mark Ruffalo och sen kan hon spela in en skiva på Stockholms gator! Ja!

Magin i att göra något eget. Kiera Knightlys karaktär förstår inte andra musiker i filmen som låter skivbolag göra om deras låtar i nya arrangemang som gör låtarna till hitlåtar, och när hon säger så i filmen ("Why would you do that?") är jag säker på att alla tittare håller med henne. De håller på hennes integritet och respekterar hennes beslut att behålla sitt sound i sina låtar så som hon vill ha det.

Och jag måste ställa frågan igen: kunde det vara likadant med indieförfattare? Kunde det finnas respekt för beslutet att inte låta någon förvandla ens verk till något annat som förlaget trodde låg i tiden eller liknande, eftersom man hellre behöll verkets själ och var säker på att den skulle beröra folk?

För det måste jag säga. Två veckor (tre?) efter release, och läsarkommentarerna trillar in. Folk tycker verkligen, verkligen om Lianne. Hon berör dem. De säger att boken är smittsam, att tvåan inte kan komma fort nog, att jag fångat det tolvåriga perspektivet perfekt.

Mm. Jag nickar åt Kiera och känner indiehjärtat klappa.

Känslan i magen

Nu. Nu börjar den bubbla igen. Skrivarkänslan i magen. Den kommer att förflytta sig till nacken innan dagen är slut, och när jag går och lägger mig kommer jag ha ny text att beundra och sucka över.
För ska jag vara ärlig så redigeras det inte så mycket. Det har varit väldigt fullt upp med boksläpp, nytt jobb och bokmässa. Allt jag gör, är högläsa andra boken för tioåringen och ta bort ord ur dokumentet medan jag läser. Då och så säger jag: jag läser inte det här för det kommer jag nog ta bort." Hon har ju redan läst boken en gång, så det känns okej att göra så. Hon vill bara väldigt gärna läsa den igen eftersom hon läst ut ettan för andra gången.

Men de där två scenerna som jag funderat på att baka ihop. Imorse började tankarna smyga in på nya banor på hur det kunde göras. Eftersom min man inte är hemma ikväll har jag föresatt mig ett första, riktigt skrivarpass, och kände pressen från det beslutet att faktiskt åstadkomma något. Men vad? Det är så himla tradigt att börja med att riva upp och piffa till. Vill ju skriva nytt.

Jag satte mig vid pianot efter frukost (ja, jag är ledig på fredagar!) och spelade sången nr1 från spellistan från tio år sedan - den som jag lyssnade på allra mest när jag först skrev andra boken. 

Det visade sig vara ett mycket bra beslut. En timma senare hade idén till den nya scenen fötts, den som skulle ersätta det ena. Skriva nytt! HURRA. När nya scenen är skriven, kommer ordpilleriet att locka mer. Det vet jag.

Så ser ni mig i sociala medier efter kl 21 ikväll så är det okej att ge mig smisk på fingrarna. Jag har en SCEN att skriva, och den fyller dessutom minst TRE funktioner i storyn.

*ler* 

(Undrar ni hur jag jag lova utgivning till våren när jag inte kommit igång på riktigt än? Lätt. Jag skrev om boken förra året.  I grunden. Det är bara början som behöver justeras. Hela andra halvan är redan p e r f e k t.)

Och, och, ser ni att jag skapat en ny etikett?! Det är på riktigt nu! Medan ni läser LSVD tar jag sikte på lansering av nästa.

Nyheter

Minns ni när jag sa, i början av året, att när mitt år på Debutantbloggen var slut, skulle jag börja blogga som vanligt på Vilse igen? I all hemlighet är jag lite rädd att det inte kommer bli så. Vilse betyder så mycket och har varit en stor del i att jag kommer stå på mässan nästa vecka med min alldeles egna bok till försäljning. Jag kan inte lämna Vilse.

Men jag tänker inte gråta i förväg. Jag tänkte egentligen bara säga att jag just öppnat för kommentarer inne på lianne.se OCH bloggat om mitt möte ikväll med Sean. Ni vet, Sean McMullin, min illustratör. Jag har sån tur som har honom att måla det jag tänker. 

Ni hittar inlägget här, men det finns massor av smått och gott därinne. Rena rama godisbutiken.

Det händer grejer hela tiden

Boksläppet ur mina drömmar har ägt rum. Man ger mig ett helt uppslag i lokaltidningen. Jag intervjuas i Sveriges Radio. Dessutom ligger det en spännande länk uppe på metro.se som tipsar om en monter på bokmässan som ni bara inte får missa.

Sånt här brukar inte hända mig.

Då är det skönt att då och då sjunka ner i redigeringen av Del II i Berättelsen om Lianne. Det är skönt att ha möten med illustratören och utbrista "Sean, you are a genius!" när han kommer på något riktigt smart. Djupdyka i perspektiv och vinklar för att framsidan ska bli helt rätt.

Fast ska jag vara ärlig är det baksidan som ger mig allra mest pirr. Jag tror vi kommer behöva ställa upp två blädderex till tvåan varje gång den ska synas: en med baksidan fram och en med framsidan fram. Två makalösa bilder.

Och så var det bara fyra dagar kvar

Boksläpp på lördag. 

För att räkna ner till boksläppet kör Vilse Förlag tweetbok varje dag under veckan. Citat ur boken twittras och läggs på Facebook och det är så mycket lättare att välja citat till Facebook där jag inte är begränsad till 140 tecken (inkl hashtag! Hur tänkte twitter där?). 

Det var roligt att plocka citat. På sängkanten satt jag med mitt provtryck - det ex av boken som är mitt - och bläddrade från den ena idén till den andra. Kanske något härifrån? Och jag vet, den här meningen! Den känslan. Hålla min bok i handen och plocka russin ur dess saftiga innanmäte.

För något händer med meningar när de slits ur sitt sammanhang. En del blir sämre, andra bättre. En del försvinner i sin textmassa och skiner bättre utan sina grannar. Andra inser jag säger väldigt mycket om boken eller världen, om man tänker efter. 

Naturligtvis valde jag ut för många. Vad gör man då, om inte skicka listan till alfaläsarna? Lillasystern svarade med: Nu har jag stirrat en lång stund och jag kan inte ta bort NÅN! Svensklärarsystern (tillika designersystern som tillbringar all ledig, vaken tid med att få klart releaseklänningen) var sakligare, men hon valde inte alltid samma som jag kanske hade gjort, om jag hade kunnat välja.

Boksläpp på lördag. Min Lianne ger sig ut för att möta er. Var snälla mot henne. Hon är faktiskt bara tolv.

Skaparhelg

Förra årets skaparhelg står att läsa om här.

Årets har precis lagts upp på Debutantbloggen.
Anna har skrivit om årets resa här.

Alla borde få uppleva möten som dessa. 

Människor som är just precis lagom lika och lagom olika för att det ska bli intressant.

Nosar på nytt

Pga av diverse missförstånd dröjer det där ögonblicket när jag slappnar av för att boken gått till tryck. Jag hoppas innerligt att ögonblicket inte dröjer mer än 48h för vi har trots allt en deadline. 

Men det är inte bara därför jag hoppas. Min nya romankaraktär börjar tycka att den där boken om Lianne har fått nog med tid och uppmärksamhet. "Dags att skriva om mig nu," säger hon och lägger armarna i kors.

Så nu sitter jag här och filar på prologen till Nya boken. Prologen som grott under månader och månader kläs nu i ord hux flux, medan jag sitter på golvet i barnens rum och lyssnar på deras tunga, ljuvliga andetag. 

Men något fattas, inser jag. En klyscha. Inte en sådan som folk suckar åt, utan en ny. Något som är mitt, eller snarare deras. Systrarnas. De som figurerar i Nya Boken. En fras, en hälsning, något som hyser en vi-känsla. Den finns därute och den vill hittas.

Kanske en kvällspromenad är svaret? Golvet börjar bli hårt och barnen sover ju faktiskt.

Sagt om Ljus som varit dolt

Det känns verkligen som att världen och personerna finns på riktigt och att Hanna bara varit ett instrument för att skriva ner deras historia åt dem.

- Katrina Dundee, översättare

Det är ju så jag känner själv. Rörd.

Den dagen var igår

Det var en gång en bok.

Boken var den första som skapades under hennes händer och hon visste egentligen inte hur man gjorde. Det hon verkligen kände till, var världen som skulle beskrivas och dess älskade häxor. Hon skrev och skrev ur hjärtat, berättade historia efter annan, men Förlagsmonstret sa att det inte dög. 

Hon gjorde annat. Skrev annat. Skrev mer av samma. Bok lades till bok, men hon behöll allt för sig själv. Visade skatten för sina närmaste som hävdade att det var för bra för att behålla. Hon vågade inte ändå. 

En gång varje år läste hon boken. Varje gång suckade hjärtat av kärlek och längtan, men drömmen tycktes omöjlig. Hon älskade sina häxor och flätade sitt liv i deras. De gav henne styrka. 

Till slut bestämde hon sig för att ta avstånd från häxorna och se på boken som en produkt. Bara en liten stund. Hur kunde exakt samma berättelse vävas annorlunda? Hur kunde det som kändes så starkt i henne, kännas lika starkt i läsaren?

Hon började jobba och hon slutade inte. År efter år skrev hon om och la till och la till och tog bort. Ersatte gammalt med nytt. Hela tiden samma berättelse, men med andra kläder. Skatten lyste starkare och starkare under hennes fingrar.

En dag var hon klar. Den dagen var igår. Hon hade då omarbetat boken i tre år. Hon hade skrivit en helt ny bok också under den tiden, och omarbetat två andra, men nu var första boken klar. Den första hon skapat. På riktigt klar. 

Hennes första tanke var: vad ska jag göra imorgon? Jo, hon skulle tvätta, packa för resa, handla mat, skicka viktiga brev, baka till skolavslutning. Hon hade att göra. 

Men ändå inte. Hon hade inte att göra. För boken var klar. Inte ett ord eller kommatecken skulle ändras igen.

Som av sig självt, vandrade tankarna iväg till Nya boken, den som hjärtat så länge längtat efter men som redigeringen inte tillåtit. Men Nya boken kommer inte påbörjas idag. Eller imorn. Kanske inte ens nästa vecka.

För en liten stund tänker hon vara bara klar. Den ekande Tomheten som fyller henne och som känns så främmande, måste få finnas en stund. För den är bevis på en bragd olik alla andra.

Då vet man att det snart är sommarlov

När kollegan i början av lektionen hittar en platt plastcirkel med goda glidegenskaper på golvet som han och jag spelar airhockey med, med var sin tavelsudd, medan byggrabbarna gör sina sista inlämningar.

Då vet man att det snart är sommarlov.

Jag har fått en blurb!

På Debutantbloggen, förstås.

Känns som att Vilse försvunnit. Som jag saknar min blogg. Tror det blir bättre när boken gått till tryck och eleverna avvinkade. I'll be back!

Alltså jag ber inte om nåt, jag bara berättar om min dag

Min dag?

Bakat bullar: check.

Skött sjuka barn: check. 

Tvättat: check.

Diskat: dubbelcheck.

Redigerat lite: check.

Lagt upp Debutantbloggens inlägg till imorn: check.

Skapat en författarsida på facebook: check.

Det där sista gjorde mig lätt kollrig kan jag erkänna. Dog lite av nervositet och spänning varje gång någon gillade. Ångrade hela förlagsprojektet stundvis. Flög på glittrande vingar när hon som jag barnpassade som tonåring och alltid berättade sagor för, inte bara gillade min sida, utan dessutom skrev de vackraste av ord till mig. 

Den som har facebook och är nyfiken av någon anledning, kan kika här.

Nu är det nog på riktigt.

Ord och inga visor från redaktören på hemmaplan

Min tioåring vill gärna veta hur jag haft det i Stockholm och eftersom hon både läst och älskar serien tänkte jag berätta för henne vad redaktören sa. 

Fyra ställen såg han möjligheter att korta ner. Inte ta bort, bara trimma lite. Jag var förvånad över vilka fyra han valt då jag själv ser andra ställen som lämpligare, men jag sa inget om mina åsikter till dottern utan förhörde mig bara om hennes åsikt.

"Du kommer ihåg det här du vet i första boken, när, blablabla..."

"Ja, åh, det älskar jag!"

"Ja, alltså han tycker jag ska korta ner det."

*upprepa fyra gånger*

Hon gav mig höjda ögonbryn och blängande tonårsögon. 

"Du får inte ta bort nåt av det! Han kan ju skriva en bok själv då så får han se hur lätt det är!" Huvudskakningar. "Vad ska han säga om tvåan sen då, att du ska ta bort *infoga dotterns favoritscen*? Jag tror inte det, mamma! Du skulle frågat mig istället och jag hade sagt att allt är perfekt."

En helg i Stockholm

Hämtad på perrongen, följd till redaktörens dörr, ompysslad och omhändertagen. Sådan är en helg hos Kära syster. Avslappnat och kreativt har jag haft det, men nu tänker inte slutspurten låta vänta på sig. Jag ska ruva på redaktörens ord, bolla med manusgruppen (antagligen boka manusmöte faktiskt) och sen tajta till det sista innan korrektur. Har antagligen sex veckor på mig. Lite snålt kan tyckas, men ni ser ju hur bra jag haft det.

Elins överjordiska chokladtårta med hallonmarängsmörkräm.

Särskild handdukplats till mig

Vacker huvudstad!

Två manus, två författare, en kanna te.

Valborgs finaste

Madicken och Lisabet springer barnkammaren runt på Valborgsmässoafton för att Madicken känner livet i sig. Sen tar hon de nya sandalerna fastän hon inte får, för att hon vill vara fin till majbrasan. Alva blir smygkär i sotaren och Abbe hittar den förlorade skon.

Varje Valborg i grundskolan och gymnasiet bar jag finklänning dagen till ära. Våren skulle hälsas och det skulle sjungas om vintern som äntligen rasat ut och om de glada vindar som skulle komma i dess ställe. Dagen avslutades alltid med Chalmers spexiga kortegen som ilar genom centrala stan mellan nya och gamla studentmössor.

Idag firas det mer lågmält. Har köpt vårkläder till barnen och nya skor till mig själv. Röda, som Madickens. Och fastän jag alltid älskat Vintern rasat tänker jag ge er den finaste Valborg. Håkans.

Och för er som inte förstår Göteborgsreferenserna: Änglarna som åkt på pisk är förstås IFK och anledningen till att gårdarna är grönsvarta är för att Gais vunnit (Håkans lag). Valborg råkar vara min favoritHåkanlåt, om jag måste välja bara en, som tex under pistolhot.

För den så hågade kan man se Helens tolkning med Håkan på gitarr bakom. Glad Valborg govänner!

Tänk att vara en sån som folk säger Helen eller Håkan om, och så fattar alla att det rör sig om Sjöholm/Hellström. Det finns bara en Helen och bara en Håkan.

Och jag hoppas de ska passa ihop

Lättnaden när annonsen, debutantporträttet, registret och fotografiet hade skickats in till Svensk Bokhandels höstkatalog i måndags skulle jag inte jämföra med lättnaden när barnmorskan sliter ut barnet och smärtan äntligen är över. Verkligen inte. Det verkar ju helt överdrivet. Jag tänkte jämföra den med lättnaden när barnmorskan säger: "Du är öppen tio cm nu! Det är snart över!" Skönt.

Tidsplanen säger att så fort annonsgrejerna är klara börjar slutredigeringen som antagligen är det läskigaste som finns. 

En sista redigering. S i s t a. Vet ni hur många gånger jag knådat den här texten? Vet ni hur många veckor - inte timmar, utan dagar och veckor - jag totalt lagt på den här boken? När det sista är gjort är det sista gjort och sen ska det aldrig mer pillas på. Daunting.

Men slutedigeringen kunde inte börja bättre: jag ska till Stockholm över långhelgen! Jobbet är stängt tor-fre och på torsdag ska vi på familjeutflykt och på fredag åker jag upp för att träffa min redaktör och bena ut de sista frågetecknen, samt träffa världens finaste människor och antagligen få möjlighet att både prata skrivande och skriva. Förra resan hann jag med alla mina högt satta redigeringsmål på tåget, typ. Jag känner goda vibbar.

Får man ha så här mycket roligt? Jag hade jättekul på Andra världar i helgen och njuter av att se nätverket växa och med det förståelsen och kunskapen som skapar möjligheter. Som om det här projektet inte alls är omöjligt. Som om det var på riktigt.

Annars finns mycket längtan. 

Ser fram emot att känna känslan av att hela boken håller. Funderar på korrektur. Toklängtar efter bokens enda "illustration" som Sean håller på med. Väntar på den perfekta dagen att filma klart bokvideon. Funderar på hur man kontaktar Howard Shore om filmmusik, eller jag menar, vilken av alla talangfulla kompositörer jag känner som kan tänka sig att skriva en minut musik gratis, gärna med avslutande körackord.

Fas ett har gått mot sitt slut, folket. Nu kommer fasen när alla pusselbitar ska läggas tillsammans.

Nervös

00:01 går det upp. Omslaget till Ljus som varit dolt. 

Jag har läst igenom nattens inlägg otaliga gånger och börjar nå en punkt där jag förstår att det faktiskt inte gör någon skillnad hur många gånger jag läser det. Boken måste ge sig ut på egna ben och jag får ta det där första, skälvande steget tillbaka.

På Debutantbloggen inatt alltså. Då smäller det.

Som jag gått och värkt och värkt, och nu finns det på pränt

JA!

Inte nog med att jag skrivit tisdagens inlägg till Debutantbloggen där jag kommer avslöja omslaget till Ljus som varit dolt, utan jag har dessutom skrivit mitt debutantporträtt till Svensk Bokhandels höstkatalog! Ni vet, helsidan som ägnas mig, där jag tar bokhandlarna med storm, fastän jag bara får skriva om mig själv? Klart!

Lycklig liten Vilse tar nu fredag och ser på Mord i Paradiset.