Nosar på nytt

Pga av diverse missförstånd dröjer det där ögonblicket när jag slappnar av för att boken gått till tryck. Jag hoppas innerligt att ögonblicket inte dröjer mer än 48h för vi har trots allt en deadline. 

Men det är inte bara därför jag hoppas. Min nya romankaraktär börjar tycka att den där boken om Lianne har fått nog med tid och uppmärksamhet. "Dags att skriva om mig nu," säger hon och lägger armarna i kors.

Så nu sitter jag här och filar på prologen till Nya boken. Prologen som grott under månader och månader kläs nu i ord hux flux, medan jag sitter på golvet i barnens rum och lyssnar på deras tunga, ljuvliga andetag. 

Men något fattas, inser jag. En klyscha. Inte en sådan som folk suckar åt, utan en ny. Något som är mitt, eller snarare deras. Systrarnas. De som figurerar i Nya Boken. En fras, en hälsning, något som hyser en vi-känsla. Den finns därute och den vill hittas.

Kanske en kvällspromenad är svaret? Golvet börjar bli hårt och barnen sover ju faktiskt.

Sagt om Ljus som varit dolt

Det känns verkligen som att världen och personerna finns på riktigt och att Hanna bara varit ett instrument för att skriva ner deras historia åt dem.

- Katrina Dundee, översättare

Det är ju så jag känner själv. Rörd.

Den dagen var igår

Det var en gång en bok.

Boken var den första som skapades under hennes händer och hon visste egentligen inte hur man gjorde. Det hon verkligen kände till, var världen som skulle beskrivas och dess älskade häxor. Hon skrev och skrev ur hjärtat, berättade historia efter annan, men Förlagsmonstret sa att det inte dög. 

Hon gjorde annat. Skrev annat. Skrev mer av samma. Bok lades till bok, men hon behöll allt för sig själv. Visade skatten för sina närmaste som hävdade att det var för bra för att behålla. Hon vågade inte ändå. 

En gång varje år läste hon boken. Varje gång suckade hjärtat av kärlek och längtan, men drömmen tycktes omöjlig. Hon älskade sina häxor och flätade sitt liv i deras. De gav henne styrka. 

Till slut bestämde hon sig för att ta avstånd från häxorna och se på boken som en produkt. Bara en liten stund. Hur kunde exakt samma berättelse vävas annorlunda? Hur kunde det som kändes så starkt i henne, kännas lika starkt i läsaren?

Hon började jobba och hon slutade inte. År efter år skrev hon om och la till och la till och tog bort. Ersatte gammalt med nytt. Hela tiden samma berättelse, men med andra kläder. Skatten lyste starkare och starkare under hennes fingrar.

En dag var hon klar. Den dagen var igår. Hon hade då omarbetat boken i tre år. Hon hade skrivit en helt ny bok också under den tiden, och omarbetat två andra, men nu var första boken klar. Den första hon skapat. På riktigt klar. 

Hennes första tanke var: vad ska jag göra imorgon? Jo, hon skulle tvätta, packa för resa, handla mat, skicka viktiga brev, baka till skolavslutning. Hon hade att göra. 

Men ändå inte. Hon hade inte att göra. För boken var klar. Inte ett ord eller kommatecken skulle ändras igen.

Som av sig självt, vandrade tankarna iväg till Nya boken, den som hjärtat så länge längtat efter men som redigeringen inte tillåtit. Men Nya boken kommer inte påbörjas idag. Eller imorn. Kanske inte ens nästa vecka.

För en liten stund tänker hon vara bara klar. Den ekande Tomheten som fyller henne och som känns så främmande, måste få finnas en stund. För den är bevis på en bragd olik alla andra.

Då vet man att det snart är sommarlov

När kollegan i början av lektionen hittar en platt plastcirkel med goda glidegenskaper på golvet som han och jag spelar airhockey med, med var sin tavelsudd, medan byggrabbarna gör sina sista inlämningar.

Då vet man att det snart är sommarlov.

Jag har fått en blurb!

På Debutantbloggen, förstås.

Känns som att Vilse försvunnit. Som jag saknar min blogg. Tror det blir bättre när boken gått till tryck och eleverna avvinkade. I'll be back!

Alltså jag ber inte om nåt, jag bara berättar om min dag

Min dag?

Bakat bullar: check.

Skött sjuka barn: check. 

Tvättat: check.

Diskat: dubbelcheck.

Redigerat lite: check.

Lagt upp Debutantbloggens inlägg till imorn: check.

Skapat en författarsida på facebook: check.

Det där sista gjorde mig lätt kollrig kan jag erkänna. Dog lite av nervositet och spänning varje gång någon gillade. Ångrade hela förlagsprojektet stundvis. Flög på glittrande vingar när hon som jag barnpassade som tonåring och alltid berättade sagor för, inte bara gillade min sida, utan dessutom skrev de vackraste av ord till mig. 

Den som har facebook och är nyfiken av någon anledning, kan kika här.

Nu är det nog på riktigt.

Ord och inga visor från redaktören på hemmaplan

Min tioåring vill gärna veta hur jag haft det i Stockholm och eftersom hon både läst och älskar serien tänkte jag berätta för henne vad redaktören sa. 

Fyra ställen såg han möjligheter att korta ner. Inte ta bort, bara trimma lite. Jag var förvånad över vilka fyra han valt då jag själv ser andra ställen som lämpligare, men jag sa inget om mina åsikter till dottern utan förhörde mig bara om hennes åsikt.

"Du kommer ihåg det här du vet i första boken, när, blablabla..."

"Ja, åh, det älskar jag!"

"Ja, alltså han tycker jag ska korta ner det."

*upprepa fyra gånger*

Hon gav mig höjda ögonbryn och blängande tonårsögon. 

"Du får inte ta bort nåt av det! Han kan ju skriva en bok själv då så får han se hur lätt det är!" Huvudskakningar. "Vad ska han säga om tvåan sen då, att du ska ta bort *infoga dotterns favoritscen*? Jag tror inte det, mamma! Du skulle frågat mig istället och jag hade sagt att allt är perfekt."

En helg i Stockholm

Hämtad på perrongen, följd till redaktörens dörr, ompysslad och omhändertagen. Sådan är en helg hos Kära syster. Avslappnat och kreativt har jag haft det, men nu tänker inte slutspurten låta vänta på sig. Jag ska ruva på redaktörens ord, bolla med manusgruppen (antagligen boka manusmöte faktiskt) och sen tajta till det sista innan korrektur. Har antagligen sex veckor på mig. Lite snålt kan tyckas, men ni ser ju hur bra jag haft det.

Elins överjordiska chokladtårta med hallonmarängsmörkräm.

Särskild handdukplats till mig

Vacker huvudstad!

Två manus, två författare, en kanna te.

Valborgs finaste

Madicken och Lisabet springer barnkammaren runt på Valborgsmässoafton för att Madicken känner livet i sig. Sen tar hon de nya sandalerna fastän hon inte får, för att hon vill vara fin till majbrasan. Alva blir smygkär i sotaren och Abbe hittar den förlorade skon.

Varje Valborg i grundskolan och gymnasiet bar jag finklänning dagen till ära. Våren skulle hälsas och det skulle sjungas om vintern som äntligen rasat ut och om de glada vindar som skulle komma i dess ställe. Dagen avslutades alltid med Chalmers spexiga kortegen som ilar genom centrala stan mellan nya och gamla studentmössor.

Idag firas det mer lågmält. Har köpt vårkläder till barnen och nya skor till mig själv. Röda, som Madickens. Och fastän jag alltid älskat Vintern rasat tänker jag ge er den finaste Valborg. Håkans.

Och för er som inte förstår Göteborgsreferenserna: Änglarna som åkt på pisk är förstås IFK och anledningen till att gårdarna är grönsvarta är för att Gais vunnit (Håkans lag). Valborg råkar vara min favoritHåkanlåt, om jag måste välja bara en, som tex under pistolhot.

För den så hågade kan man se Helens tolkning med Håkan på gitarr bakom. Glad Valborg govänner!

Tänk att vara en sån som folk säger Helen eller Håkan om, och så fattar alla att det rör sig om Sjöholm/Hellström. Det finns bara en Helen och bara en Håkan.

Och jag hoppas de ska passa ihop

Lättnaden när annonsen, debutantporträttet, registret och fotografiet hade skickats in till Svensk Bokhandels höstkatalog i måndags skulle jag inte jämföra med lättnaden när barnmorskan sliter ut barnet och smärtan äntligen är över. Verkligen inte. Det verkar ju helt överdrivet. Jag tänkte jämföra den med lättnaden när barnmorskan säger: "Du är öppen tio cm nu! Det är snart över!" Skönt.

Tidsplanen säger att så fort annonsgrejerna är klara börjar slutredigeringen som antagligen är det läskigaste som finns. 

En sista redigering. S i s t a. Vet ni hur många gånger jag knådat den här texten? Vet ni hur många veckor - inte timmar, utan dagar och veckor - jag totalt lagt på den här boken? När det sista är gjort är det sista gjort och sen ska det aldrig mer pillas på. Daunting.

Men slutedigeringen kunde inte börja bättre: jag ska till Stockholm över långhelgen! Jobbet är stängt tor-fre och på torsdag ska vi på familjeutflykt och på fredag åker jag upp för att träffa min redaktör och bena ut de sista frågetecknen, samt träffa världens finaste människor och antagligen få möjlighet att både prata skrivande och skriva. Förra resan hann jag med alla mina högt satta redigeringsmål på tåget, typ. Jag känner goda vibbar.

Får man ha så här mycket roligt? Jag hade jättekul på Andra världar i helgen och njuter av att se nätverket växa och med det förståelsen och kunskapen som skapar möjligheter. Som om det här projektet inte alls är omöjligt. Som om det var på riktigt.

Annars finns mycket längtan. 

Ser fram emot att känna känslan av att hela boken håller. Funderar på korrektur. Toklängtar efter bokens enda "illustration" som Sean håller på med. Väntar på den perfekta dagen att filma klart bokvideon. Funderar på hur man kontaktar Howard Shore om filmmusik, eller jag menar, vilken av alla talangfulla kompositörer jag känner som kan tänka sig att skriva en minut musik gratis, gärna med avslutande körackord.

Fas ett har gått mot sitt slut, folket. Nu kommer fasen när alla pusselbitar ska läggas tillsammans.

Nervös

00:01 går det upp. Omslaget till Ljus som varit dolt. 

Jag har läst igenom nattens inlägg otaliga gånger och börjar nå en punkt där jag förstår att det faktiskt inte gör någon skillnad hur många gånger jag läser det. Boken måste ge sig ut på egna ben och jag får ta det där första, skälvande steget tillbaka.

På Debutantbloggen inatt alltså. Då smäller det.

Som jag gått och värkt och värkt, och nu finns det på pränt

JA!

Inte nog med att jag skrivit tisdagens inlägg till Debutantbloggen där jag kommer avslöja omslaget till Ljus som varit dolt, utan jag har dessutom skrivit mitt debutantporträtt till Svensk Bokhandels höstkatalog! Ni vet, helsidan som ägnas mig, där jag tar bokhandlarna med storm, fastän jag bara får skriva om mig själv? Klart!

Lycklig liten Vilse tar nu fredag och ser på Mord i Paradiset.

Och för det älskar jag honom

Ni vet såna nätter när man just sett klart andra säsongen på House of cards och i Frank Underwood-anda föreslår att ha följande slogan som annonstext: MISSA INTE ÅRETS SNACKIS! fastän det inte är sant och sen blir det en självuppfyllande profetia?

Såna nätter när en god man sätter sig vid ett köksbord tio minuter före midnatt med ett utskrivet manus över intorkad glass och penna klickande mot tinningen, för att tala om för den han älskar vad hon ska ta bort i kapitel två.

Det är en sån natt. 

De nya sagornas lockelse

Tror ärligt talat inte jag hade överlevt "vad i hela friden är en ICC-profil?!"-kriserna om det inte var för den Onämnbara boken som numera får nämnas hur mycket den vill. Den har till och med fått ett arbetsnamn.

Jadå, jag ska redigera. Jadå, jag ska skriva ett debutantporträtt som jag kan vara stolt över. Men min nya saga, den som ännu ingen hört, vars sorger, utmaningar och segrar ingen ännu läst, den är mitt nya gömsle. Vacker för att den är orörd. Magisk för att där finns längtan efter att skriva och längtan efter att bli läst av dem som står närmast och redan läst allt annat tio gånger förut.

Likt ett nyfött barn har den en egen, särskild doft som bara nyfödda kan bära innan livet kommer ifatt och den doften är berusande.

Inte bara gröna skogar

Okej idag känns det jobbigt. Hade missförstått något i redaktörens kommentarer. Väntar på nytt svar.

Annars har jag varit tokproduktiv.

• beställt ISBN-nummer
• beställt offert från nytt, lovande tryckeri
• varit på Akademibokhandeln och kikat i SvBkataloger
• surfat runt och läst lyckade debutantporträtt
• ställt förlagsfrågor i forum och fått svar
• godkänt sista versionen av omslag som f ä r d i g t (exkl flikar)

Det sista gör mig lättad. Det andra lindrar och ger en känsla av att vara på gång, att inte bara tvätta och jobba. 

Men innan jag fått svar från redaktören kommer hjärtat kännas fastskruvat i revbenen. Himla oskönt faktiskt.

Pepp från fyra håll

Man skulle kunna sammanfatta redaktörsväntan med att jag varit något nervös inför min reaktion på utlåtandet från redaktören. Sammanfattningsvis har jag varit med om lite för många smärtsamma refuser för att det skulle finnas fog för sådan nervositet. Lite, i alla fall.

För att fatta sig kort skulle man kunna tillägga att jag varit mer eller mindre sängliggande i två dagar och att min kroniska sjukdom inte blir sitt allra mest glada jag när jag får ångest. 

Igår kl 23.05 damp mejlet ner. Jag såg att det var från redaktören, men öppnade inte, eftersom jag måste sova eftersom jag måste jobba idag.

Nu har jag läst. Med ena ögat på maten på spisen visserligen, men i alla fall. Jag känner mig inte det minsta nertryckt i skorna utan precis tvärtom. Peppad! Jag känner samma känsla av entusiasm som jag brukar känna när jag får läsarkommentarer av nära vänner. Fast just denna läsarkommentar var något fylligare förstås. Användbart så det skvätter.

Ovanpå detta har jag dessutom fått kvillrande svar från latindocenten på GU som både rättat mitt latin och tyckte det var riktigt roligt, fått ordning sista detaljerna på framsidan en gång för alla med grafiska designern och slutligen haft givande mejlkonversation med illustratören kring nytt uppdrag gällande något i inlagan som ger mig lyckoskutt i hjärtat.

Pepp från alla i expertteamet i Vilseland alltså. Nu ska jag ruva på min feedback, göra en annons till en katalog, hålla möte med manusgruppen och sen redigera min bok för sista gången. Sista.

Trevlig helg på er!

Redigeringstips och latin

Idag blev det lite matnyttigt på Debutantbloggen. 

Fortsättning följer nästa vecka.

Och för övrigt har jag hittat en korrläsare till latinet i min bok! Åh så skönt. Jag kommer helt på riktigt kunna använda min egen bok i latinundervisning om jag skulle vilja och vara hundra procent säker på att det inte står fel. 

Bli inte arga på mig när jag säger så. Tyck inte att mina tre terminer heltidslatinstudier var bortkastade. Ni måste förstå att man glömmer både en och annan verbform på tio års bortavaro från ett språk som man aldrig talat, utan använt lite mer som ett historiskt, spännande korsord.

Okej?

Dagens shelfie (inte för att det kommer bli ett stående inslag)

Var hemma hos min bror igår på middag och kunde inte låta bli att ta en shelfie i smyg. 

Så ser fantasy ut, för den som undrar.

Onämnbara boken, minns ni den?

Vårljuset bygger intriger i min hjärna. Som det brukar. Platsen är känd sen länge och nu börjar karaktärerna göra sig hemmastadda där. Mitt i redaktörsväntan (nån gång snart får jag alla kommentarer) vill mitt huvud börja skriva igen. På något nytt.

En sådan märklig idé. Jag ska ju ge ut min bok nu, inte skriva ny. Trodde jag. Men jag inser att om jag inte ska skriva nytt förrän hela serien är utgiven så kommer det ju i bästa fall dröja fyra år och i värsta fall längre. Det begriper ju var och en att det inte kommer gå. Sådana här idéer är inget man bygger fördämningar kring. Det är sånt man surfar på.

Alltså måste jag lära mig att skriva nytt och redigera gammalt lite parallellt på något vis som jag inte kan se framför mig. Än. Och det är okej.

Men beslutet är åtminstone fattat: Onämnbara boken är inte onämnbar längre. Den ska bli av. Därför att den är sagolikt bra.

Tvivlar ni på det får jag påminna er om det här.

Ett förlag är fött!

Eller åtminstone en logga.