Är man som jag lyckligt vilse i en värld som bara finns på papper får man ägna en hel del tid åt att förställa sig för att passa in i den verkliga världen. Ni vet den värld som omger min fysiska kropp, där jag dammsuger, veckohandlar och ställer upp som klassmamma. Den verkliga världen går jag inte vilse i för där finns det regelverk och kartor. Däremot kan jag ju känna mig vilse i den verkliga världen för att jag hellre kryper in i min egen.
Men igår fann jag en plats där de två möttes. Ett magiskt krypin, verkligt och riktigt markerat på kartan, men ändå starkt förknippat med mitt hjärtas plats.
Det var en mysig miljö, men den får inte hedern för vad som där utspelade sig. Ett unikt människomöte. Skratt och skrivarglädje blandades med vitlök och värme i ett samtal som varade i timmar. Vi var två par systrar som inte mötts förut, men kändes som de äldsta av vänner.
Kreativa människor är nog ett särskilt släkte och ett särskilt besläktat släkte, oavsett hur kreativiteten ta sig uttryck. Det finns gemensamma nämnare och det finns förståelse. Igenkänning. Det magiska med kvällen var hur vi kunde prata avslappnat om det som är mest personligt: våra drömmar och skapandeprocesser, utan att känna till varandras efternamn. Det fanns inget behov av att förställa sig, utan istället fick det som faktiskt är viktigast i våra liv ta mest plats i samtalet.
Trots att det kändes som att vi setts på den där restaurangen varje fredag så länge vi kan minnas, var kvällen den första i sitt slag, men inte sista.
Och över mötet lyste fullmånen löftesrikt.
