Kli i fingrarna

Dagens nyhet på Debutantbloggen var denna.

Det kliar i fingrarna. Vilket bra tema! Ska jag hoppa på tåget eller fortsätta med mitt manus och faktiskt bli klar snart? Gaah.

Framtidspirr

Min svåger ringde. Min framgångsrika affärsmanssvåger som sysslar med marknadsföring och vet hur man snackar till sig det mesta, ringde för att berätta att  han drömde om mig inatt. Jaha? 

Han drömde att gav ut min bok och han hade sånt sjå för den tog slut hela tiden. Han jobbade tydligen häcken av sig för att trycka upp nya upplagor eftersom boken sålde som smör. Han sa att det var längesen han haft en så verklig dröm. 

"Det måste vara en sanndröm," sa han självsäkert. "Och du vet ju att jag aldrig läst en bok i hela mitt liv, men nu vill jag läsa den. Kan  jag få den?"

Jag fick förklara att boken just nu genomgår en smärre renovering men att han aboslut kunde få läsa den när den var klar.

"När är den klar?" pressade han och ville ha ett datum. En deadline.
"I slutet på sommaren," svarade jag och tänkte på alla försvinnande skrivartimmar som ägnas åt familj och hushåll som på något sätt måste återtas,
"Då vill jag ha den i slutet av sommaren."

Vi pratade i tjugo minuter om mitt författarskap och hans marknadsföringsidéer och när vi la på pirrade det lite i magen. Det pirrade, trots att jag vet att han är bra på att snacka och att det inte alltid måste betyda någonting, så pirrade det. För han var villig att satsa bara det fanns någon som sa att boken var bra och jag sa att det var den.

Det är den.

Att överjobba sin text

En sak som man måste tänka på när man som jag är inne i "den andra skrivprocessen", dvs redigerar ett redan färdigskrivet manus, är att akta sig för att överjobba sin text. Ibland blir jag rädd när jag nu gör om första boken i trilogin så omfattande att jag gör bokens hemlighet för uppenbar, för lätt att räkna ut. 

I originalet var det en blixt från klar himmel, ingenting i boken antydde det som slutet skulle avslöja. Jag gillade det, men gjorde ändå förändringar i den andra omskrivningen som innebar planteringar av ledtrådar. Är det för avslöjande? frågade jag betaläsarna som aldrig läst boken förut, men ingen hade räknat ut det. 

Under min tredje omskrivning, som på många sätt är mer omfattande än den förra, är jag nu rädd att jag helt saboterar överraskningsmomentet. Det finns så många små markörer, små frön överallt. Om jag gjort för mycket eller inte får de väntande betaläsare avgöra som aldrig läst boken i sina tidigare skepnader.

Idag skriver Sofia Hallberg på Debutantbloggen: Det finns säkert meningar som skulle kunna förbättras, situationer förklarats annorlunda. Smartare. Men jag överlever dessa tankar för jag tänker på något min redaktör Anna Lovind sa till mig nyligen: Nu börjar du göra det alla författare till slut gör med sina manus om de håller på med dem för länge: Du börjar förklara. Och det ska du inte.

Bra råd. Bra att hålla i minnet. Tack och lov att jag har min lillasyster som håller koll på mig. =)

Svaret är ja

Okej, efter ha satt ord på vad som hände inom mig igårkväll inser jag att frågan på det tidigare inlägget om huruvida jag är en konstnärssjäl eller inte, står rakt framför mig, här på mitt skrivbord, med stora bokstäver svarvade i mörkt trä, bokstäver som gäspar av tristess för att jag inte sett dem tidigare. Ja, klart jag är.

Sen inser jag vad det betyder.

Jag är författare.

Jag är författare! Jag är det, är det, och det finns inget förlag och ingen läsare som kan ändra på det för det är ett faktum. Jag älskar och hatar och skriver och har mina upp- och nergångar och jag är fullt medveten om baksidan av det här myntet. En baksida som i värsta fall innebär att jag är lite lätt bipolär eller i bästa fall temperamentsfull, ombytlig och engagerad.

Men framsidan av myntet, älskade vänner, är vackert och djupt åtråvärt. Och det är dagens sanning.

Skrivandet är ett gömsle

Ibland trycket livet upp mig mot en vägg, knuffar in mig i ett hörn och hotar mig med kniv. Då vill jag fly till min lyckas plats.

Min lyckas plats är en slottsmur i min bok med utsikt över den vita staden. Trängd i hörnet som jag är sluter jag mina ögon och försöker teleportera mig till min slottsmur och känna stadens puls befria mig. Dess skönhet läker och lyfter, dess ljus förtrollar och förskönar.

Men väl på min lyckas plats, med benen dinglande utför det sluttande taket, inser jag att läkedomen uteblir. Ångesten släpper inte. Den vita staden ligger gömd i dimma och jag kan inte se den, inte nå den. Förtrollningen äger inte rum och jag tvingas åter öppna ögonen för att stirra livet i vitögat med kniv och allt. 

Kom an då, säger jag och känner hur jag rätar på ryggen, benen växer. 

Det finns ångest som följer med in i lyckans plats, ångest som gör hål i mitt skydd, min fristad. Gömslet rämnar och jag står blottad inför vad som är.

Det finns smärtor som inte ens skrivandet kan bota.