Vreden som stiger tills orken sätter stopp

Häromdagen läste jag ut Jag heter inte Miriam, boken som stått överst både på min böcker-köpta-på-bokmässan-lista och på böcker-att-läsa-efter-bokrelease-lista. Den var värd väntan!

Första halvan av läsupplevelsen var jag så fylld. Det är det bästa ord jag kan hitta.

Fylld av tankar kring romernas situation i Sverige och Europa idag.

Fylld av tankar på mina tre (!) nära vänner vars tre farmödrar suttit i koncentrationsläger.

Fylld av fascination kring överlevnadsinstinkten som Miriam visar - inte i Auschwitz och Ravensbrück i första hand, utan i efterkrigstidens Sverige. Hur hon läser av de sociala sammanhangen hela tiden under hela sitt liv, för att handla så som hon förstår att de andra förväntar sig och vill att hon ska handla - så att hon ska få stanna i paradiset Sverige.

Under andra halvan började jag bli arg och vreden steg och steg och steg.

Först var jag arg på doktor Mengele, som till skillnad från Hitler, hade den dåliga smaken att leva ett långt och lyckligt liv i Brasilien efter det att han tillbringat kriget med sinnessjuka experiment på små barn.

Men efterhand som jag tog mig igenom de riktigt tunga kapitlen förflyttades vreden från doktor Mengele, Hitler och SS till författaren. Varför måste hon skriva boken så här hemsk? Varför måste hon gå in på varenda vidrig detalj? Varför måste små, romska barn torteras, som om det inte var nog som det är? 

Slutet var så rätt och snyggt avvägt som något kan vara. Historien som knyter ihop eländet, utspelar sig under en, enda dag: Miriams 85-årsdag och den historien är bokens oas från svälten och misshanden. Jag tycker om familjen som författaren ger Miriam och deras inbördes intriger som blir så små och fåniga i skuggan av kriget och hjälper läsaren att relatera till alltihop. Och det är i slutet av denna egna historia som författarinnan väljer att berätta för läsaren något som jag inte visste förut: att romerna aldrig fått någon kompensation av Tyskland såsom judarna fått, eftersom de inte utrotades av rasbiologiska skäl, utan för att de är kriminella. Varenda en, tydligen. Även de små, söta barnen som doktor Mengele hade ihjäl.

Det var mycket längesen något med andra världskriget gjorde mig så arg. Så besinningslöst arg! Jag minns hur min väninna berättade om den spottstyver hennes farmor fått av Tyskland, men hur familjen ändå kände att pengarna inte kunde användas till vad som helst, för att de betydde något. 

Men romerna har aldrig fått nåt. Fortfarande inte. Och anledningen därtill gör mig rasande.

För budskapet i Jag heter inte Miriam är otvetydigt: här har vi en kvinna som ljög och sa att hon var judinna för att det var bättre. Romernas anseende befann sig så långt ner på skalan att hon vann på att ljuga och bli judinna. Judarnas lidande och historia är välkänd, men de andra krakar som nazisterna rövade livet från talas det sällan om. Denna fiktiva kvinna väljer i alla fall att bryta med sitt modersmål (jag som lärare i svenska som andraspråk reagerar särskilt på detta, att inte få tala sitt språk på 60 år!), sin döda familj och sin kultur för att få leva i paradiset Sverige. Det var priset. Romerna var nämligen inte välkomna hit efter kriget. Inte ens de vita bussarna såg milt på de stackarna och denna historia får mig att utvärdera hur vi idag ser på människor och människor och hur romer bemöts fortfarande. 

Ett långt samtal med min romska kompis blev det, sen fanns inga krafter kvar att underhålla vreden med.

Ingen kan vara arg för alltid. Det leder inte till nåt.

Men Miriams berättelse kommer jag alltid bära med mig och rekommendera till de elever som gillar den här typen av böcker, och faktum är att de flesta ungdomar gör det. De dras till det otäcka, så då kan de lika gärna få med sig en vacker lärdom på köpet.

Tack, Majgull.