När matsalsbordet fylls av suddbös från 40 olika sudd och hjärnan ändå lyckas tänka på annat

Idag har jag (med två förkylda, griniga barn hemma) rättat nationella prov.

Eller för att gestalta samma mening:

Medan hostan, bråken och snorpappren misslyckades med uppmaningen att samsas på övervåningen, öppnade hon nästa häfte från Skolverket varpå nytt suddbös föll ut över matsalsbordet. Hon stoppade ytterligare en turkisk peppar i munnen och ignorerade skoskaven i gommen. Rödpennan gick av sig själv nu, för vid det här laget kunde hon alla de rätta svaren utantill.

Så. 

Nu känns det bättre. 

Det gäller att ta varje chans tillvara att få skriva något under lärarens mest intensiva period på jobbet.

De nationella proven är nämligen inte det enda som pockar på så här vid läsårets slut. Det är uppsatser, salstentor (jag ska ge mitt livs första prov!), rester och kompletteringar in i det oändliga. Kroppen är så matt att den bara vill se på Forsyte Saga om kvällarna/eftermiddagarna/helgerna. 

Inget annat. 

Nope.

Samtidigt plågas jag av en flod av scener, repliker, exotiska ceremonier, gamla seder och smärtande, oväntade konflikter (Vid Serena, det är SÅ många konflikter i Allt som vi lovat!). Brottstycken klottras ner här och var, längre haranger återberättas studsande för maken, innan kroppen åter kollapsar framför Forsyte Saga, men ingenting skrivs ordentligt. Inte just nu. 

Koncentrationsförmågan används liksom upp under arbetstid till att sätta rättvisa betyg och hitta på elevanpassade lösningar till dem som sölade hela hösten och nu kom på att de gärna vill ha godkänt i svenska i alla fall.

Men det finns ströstunder. I bilen, i köket. 

Då kommer de flygande på breda, glittrande vingar. 

Dagdrömmarna.

På dem lyfter jag från spisen till mitt andra hem, där jag bevittnar främmande folkslags traditioner, hör någon gråta bakom en låst dörr och känner doften av salt när havsvinden ruskar om skutan medan hjärnan tar anteckningar och känner en redan älskad berättelse djupna, breddas och odla dova bastoner. Med händer bakbundna av livet ser jag boken växa ändå. 

Fast Shomin tycker det är på tiden att jag läser på om trålfiske.

Så just nu gör jag det. 

Tills potatisen kokat klart.

Och hjärtat kan resa i tiden

En vecka tog det, innan jag fann mina steg tillbaka hit för att berätta.

Men för läsarna tog det bara två dar.

Två dagar efter boksläppet kom första brevet. En trettonåring som läst ut I levande mörker skriver att hon är kär i mina böcker, att varje sida i boken var som en överraskning, att hon nu fantiserar om fortsättningen och hoppas trean kommer lika snabbt som tvåan gjorde.

Dagen efter kom ännu än hyllning.

Dagen efter det en till.

Jag är rätt säker på att folk blivit högmodiga för mindre.

Ändå känner jag mig ödmjukare än någonsin.

För varje hyllningsbrev vill hjärnan blicka framåt. 

Titta! tänker den. Någon älskar det här. Någon säger att böckerna förändrat liv. Hur ska jag nå ut till fler som kan känna samma sak? undrar hjärnan.

Men hjärtat är alldeles stilla.

Hjärtat ser bakåt.

Inåt.

Hjärtat ser Liannes leende ögon. 

Hennes gillande. Hennes uppskattning.

Under så många år var hon besviken på mig.

De mörka ögonen - som ingen annan än jag kan tyda - skrek av frustration.

Hon serverade mig sitt mod, sin kärlek, sin nakna sorg, sin seger.

Och jag misslyckades.

Misslyckades med att berätta, gestalta, göra rättvisa.

Och nu är hon nöjd. Tillfreds.

Till och med stolt.

Hissdörrarna går igen framför hennes ansikte och jag hör henne skratta där bakom.

Hon är inte ensam i hissen och jag undrar vad som händer sen.

Nyförälskad går jag vilse i mitt eget Kändo på nytt.

Ser världen ur deras ögon som just flyttat in och vill dröja kvar.

Jag njuter av deras sällskap.

Platsen blir komplett först i deras gemenskap.

Tacksamheten att äntligen få dela den, låter sig inte finna ord.

Dagen före boksläppet spelade jag igenom en notpärm med musik.

Skrivmusik, inspirationsmusik, refuseringsmusik.

Fingrarna på pianot ledsagade rösten

och för en stund blev all tid närvarande samtidigt.

Varje tillfälle i mitt liv när jag hört eller sjungit sången förut

existerade samtidigt.

Refuserna och läsarbreven stod sida vid sida

Lianne log, Iam log större

och mitt hjärta var fyllt till bredden.

Boksläpp på Kulturhuset Fyren lördag 11 april

Nästa vecka smäller det!

En vecka kvar.

En vecka.

Lianne och jag känner oss ömsom laddade, ömsom alldeles lugna.

Alla som bor i Göteborgsområdet eller i Varbergsområdet eller någonstans mellan dessa är hjärtligt välkomna till Kungsbacka. Öppet boksläpp mellan 12-14 och kl 13.00 intervjuas jag på boktorget av den eminenta, bokmässevana A. Berg.

Dessutom går boken redan att köpa på Bokus och Adlibris! HUR BUSIGT SOM HELST när släppdatum är satt om en vecka. Men för er som inte kan komma till Kungsbacka, KLICKA och KÖP!